Funderingar en lördagsmorgon när yttersta tiden är här

Jag kan inte hjälpa att jag funderar. Nostradamus har ju sagt att den yttersta tiden dramatiskt inträder idag. Fast om Frälsaren själv inte visste, hur kunde Nostradamus veta?

Nu ska ingen tro att jag läcker från gudstjänstutskottet. Som mest kan jag ha inspirerats av utskottsarbetet och sedan suttit på tåget hem eller väl hemma legat på mitt läger och låtit tankar flyga runt. Några av dem har byggt bo i håret på mig, inte mer än så, men eftersom jag känner en som har en fågel, har jag förstått att fåglar ska man vara snäll mot. Några fåglar i alla fall. Slå er ner i mitt hårsvall, alltså.

Jag ser snälla men ack så sentimentala kyrkoherdar, inte så lite uppfyllda av sin betydelse. Det är bra. "En prästs jobb är otroligt krävande fast vi tjänar betydligt mindre än vad läkare gör", har jag inhämtat på fejjan. Men jag varsnar hur djust kyrkoherdar rätt självklart möter den framgångsrika medelklassens behov. Det är dessa människor de talar med på Rotary-luncher t ex. Och det är i detta sammanhang, har jag fått för mig, de konsulteras i allsköns kyrkliga och existentiella frågor. Församlingshemmen är nämligen sällan platsen för samtal om detta. Det är de mer kyrkfrämmande som formar de sentimentala kyrkoherdarnas världsbild. I församlingshemmen utsöndrar de endast fromma tankar utifrån söndagens texter (de säger just texter!) och så sammanträder de för att sköta the mechanics of the Church.

De sentimentala kyrkoherdarna är avgjorda kristna. Prästsöner inte sällan. De har gjort faders- eller modersarvet till sitt och just detta är avgörelsen. Ibland har de gjort arvet till sitt genom uppgörelser, fadersmord. Efter denna avgörelse fortsätter de avgöra hur det ska vara. Det betyder att de på känslans plan (Schleiermacher! - fast de kanske inte riktigt inser det) gör individuella tolkningar av den kristna tron, anpassade efter åhörarnas förväntningar. Det är problemfritt. De möter inte intellektuellt redliga personer som tar striden med dem, sådant folk ger sig inte in i samtal med sentimentala kyrkoherdar i syfte att bedriva intellektuell renhållning. Protester kan höras från andra inte fullt så sentimentala präster, men sådana kan enkelt avvisas som elitkristna, inte anhängare av en öppen, demokratisk folkkyrka eller som, i extremfallet, kv*nn*p*stm*st*nd*r*. Detta sätt att hantera protester stärker de sentimentala inombords och visar att deras väg är den rätta. Folk litar på deras goda omdöme, tänker de. De vet ju att "en prästs jobb är otroligt krävande fast vi tjänar betydligt mindre än vad läkare gör".

Det lilla problemet att deras kristendom blir distributiv kan vi se. De står där framme i koret (predikstolen undviks för de är mer gemena än att tala över huvudet på folk) som blir deras scen och vi ser matintagen öppnas och slutas när ord kommer ut. Det är moralistiskt, det är terapeutiskt och det är religiöst, deism. Någon möjlighet att undervisa och få ur sig ett kraftfullt "Så säger Herren", finns inte. En referens till vad "Kyrkan lär" kan inte heller lämnas. Allt blir individuella tolkningar utifrån det givna mönstret: MTD-religion.

Det finns egentligen inte heller någon församling i den grundläggande kristna bemärkelsen, en communio. Formen är den distributiva, inte den gemensamma. Prästen (eller numera hela arbetslaget) är subjekt och alla andra objekt för deras synnerliga välvilja. Något egentligt bärande gudsfolk på orten handlar det inte om. För att hantera den saken ska nog de flesta uppfattas som kyrkfolk, i varje fall om de tillhör Svenska kyrkan.

Mothållningen blir förstås nödvändig. Den handlar om Jesus och måste innebära att Kyrkan säger vad Kyrkan alltid sagt i strid mot samtidens religionssystem. MTD-religionen upprörs om det blir en tydlig Jesusbekännelse. På dom, alltså. Vi fablar inte. Vi säger ett och annat som gör tron på Jesus som Kristus trolig. Och präster blir självkritiska med frågan "Jag gled väl inte undan nu?" När det talas om de tre abrahamitiska religionerna så frågar en sådan präst vad Allahs son heter om det nu är samma gud.

Evangelisk katolicitet är den glada grundhållningen. Den är ekumeniskt öppen och ekumeniskt kritiskt reflekterande. Vi ser alla våra sammanhang. Men det betyder inte att jag köper talet om mångfalden i Svenska kyrkan. Hon är dock bestämd av sin bekännelse, inte av allsköns åsikter som imporeras från de reformerta sammanhangen.

Omvändelse är grundhållningen, den inklusiva. Vi avgör oss inte. Vi grips av evangeliet, överfalls av glädjen. Det är det hela, från början till slut. Omvändelsekristendom betyder "hela paketet" i insikt at Gud ger mig hela paketet, inslaget med snören och papper och allt.

Det diakrona och det diaspatiala är grundhållning. Den tro som en gång för alla avslöjats och fortsatt avslöjas tiderna igenom och jorden runt. Den hållningen är radikal och vänd mot samtid och framtid just därför att den har något att hämta ur Kyrkans samlade erfarenhet årtusenden igenom.

När jag funderar en morgon som denna med några sentimentala kyrkoherdar på näthinnan blir slutsatsen en: Back to Basic! Och så minns jag min ungdom, när jag såg en hoper talträngda, som skulle bli präster. Jag insåg att de aldrig skulle bygga något. Det gjorde de inte heller. Jag trodde folk skulle se det och kräva byggenskap. Folk såg oförmögenheterna, men krävde inget utan gick sin väg, glada över att inte längre vara med att betala till detta.

Jag vet inte hur dags det yttersta var tänkt att bryta in i dag. Det kanske dröjer till den 7 oktober. Hur eller hur är frälsningen en dag närmare denna lördag än i går. Vedermödorna är födslovåndor. Det kan vara bra att veta när man funderar.