Sundeens felslut

Johan Sundeens bok om 68-kyrkan lämnar mig ingen ro. Jag uppfattade ju inte de anpassliga som vänster när det begav sig. Jag skrattade åt pastor Grenholm, som inte fick demonstrera utomhus vid Uppsala 68, men gå i en procession i domkyrkan med en uppsättning plakat. Jag såg en vänster som uppfyllde Vladimir Iliitj Lenins omdöme om de tyska revolutionärerna: De var av det tyska ordentliga slag, som stod i kö och köpte perrongbiljett innan de ockuperade perrongen. Här var en demonstration i domkyrkan som mest skulle uppfattas vara en installation.

Pastor Grenholm et cons var salongsrevolutionära om nu ett kyrkorum ska räknas till salongerna. KG Hammar, den stackarn, fick utstå kritik från fina släkten när han kunde antas ha socialdemokratiska böjelser, lillasyster hörde till Konservativ skolungdom i Hässleholm.. Samma sak med pojken Frostin och pojken Lind, familjerna förfasades. Hur det var med Forkman vet jag inte, men ingenting talar för att det var annorlunda. Bortsett från att den unge prästen kallades "farbror Göran" på konfirmandlägret...

Så vad med vänster från lundahorisont? Vänster var Jörn Svensson, Göran Therborn, Herman Schmid, Jan Myrdal, Kjerstin Norén, Håkan Arvidsson, Lennart Berntsson m fl. Vänster var de som byggde bokcafé på S:t Petri kyrkogata. Vänster var sådana som hälsade med Röd front hälsning, knuten näve. Studentkamraten Barbro, som blev förvaltningsjurist, frågade varför vi hötte med näven mot henne... Vänster var sådana som läste och, jag har nämt det förut, kunde diskutera i ett studentrum som Cecilia Hectors, där det också vid sängen fanns en tidegärd. Vänster var SDS i Lund. Och välmotiverade demonstrationer som i Båstad, på Kiliansgatan, vid/i Domkyrkan. Det var genomtänkt och välmotiverat. De högkyrkliga blev vänster vid den s k domkyrkorättegången. Det var då länsåklagaren Strandmark menade, att det inte utan vidare kan göras gällande att psalmsång och bön hade prioritet i ett kyrkorum. Biskop Bo Giertz frågade klentroget: "Sa han verkligen så."
Kort sagt. Det var en lust att leva.

 I detta liv räknade jag in goda kamratet som Klas Hellborg men aldrig KG Hammar eller Martin Lind eller ens idealisten Per Frostin (han som sedermera ville förbjuda parabolantenner). Hammar kom från en dysfunktionell familj till höger och till höger återfanns alltså också prostfamiljerna Lind och Forkman i Malmö. Det var den här sortens präster som grät när deras söner skämde ut sig vid prästmötet i Lund genom att ta till orda innan de gamla prostarna sagt vad de hade på hjärtat. Prosten Hammar fick tröstas av prosten Greek genom att bjudas på bakelse på Ramklints konditori. Det var en lust att leva för en högkyrklig teologie studerande.

Johan Sundeen läser texter och räknar - som den vänliga själ han är - detta till vänster. Det har bekymrat mig tills jag i veckan kom på vari tankefelet består. Eftersom det är söndag och vänligt ska inte detta förstås som kritik av Johans forskarmöda utan som ett resultat när jag besinnat den.

Det fanns i den engelska kyrkan en tid när de olika fromheterna samspelade. High and crazy, Broad and hazy och Low and lazy. Dessa olikheter gick att leva med. Det fanns ingen kyrkopolitisk arena där man kunde rösta ut varandra. Somliga stift var högkyrkliga, London, Chichester och Oxford t ex. Annorlunda blev det med det som kallas "synodical governance". Det var kyrkomöte och frågan om kvinnor i prästämbetet kom upp i juli månad. Kyrkomötet röstade nej. Då kom frågan upp i februari och så fortsatte det tills Den Helige Ande fattat hur beslutet skulle vara. Den liberala teologin hade nämligen politiskt understöd. Och det är detta som är grejen. Den svaga teologin glider med, gestaltar sin samtid och bevisar sig användbar för den. Det är inte mycket vänster, men det är mycket 1968. Eller som Jan Myrdal så poetiskt uttrycker saken: Skit flyter! Också i England, jaja.

Den andra omständigheten var att man inte bad gemensamt. Book of Common Prayer var en tvingande gemensam bönetradition. När den blev frivillig, föll enheten och det är självklart. Lex orandi, lex credendi. Ber vi inte dogmatiskt ensartat, tror vi inte gemensamt. Till och in i denna identitetsosäkra kyrka kunde sedan samtidens älsklingsfrågor föras. Så slogs anglokatolikerna ut när det handlade om ämbetet och de lågkyrkliga när det handlade om "same-sex marriage". Kvar blev vad? Som bäst fernissa över MTD-religionen. Som bäst.

Att bara ett mirakel kan rädda Church of England från att hamna där den episkopala kyrkan i USA återfinns, fattar ett barn på sju år.

Denna söndags poäng behöver kanske inte utläggas mer. Kolla teologin, den liberala, som blir samtidsideologi. Då blir allt begripligt. Johan Sundeen såg inte riktigt detta, för han var nöjd med att ha funnit de politiska uttrycken. De finns där. Men bakom finns en teologi som blir försvarslös i sin tid och just därför kommer att j gestalta den.

Säg att jag är begåvad!
Märkte ni att jag inte skrev en enda rad om att det i dag är 50 år sedan Sverige gick från vänster till högertrafik och jag skröt inte det minsta med att jag hörde till den minoritet, som faktiskt styrde bil (Volvo Amazon sport med soltak, årsmodell 1964) från vänster till höger just på klockslaget. Hur många finns kvar som gjorde det?