Thomas Frings

Ni behöver inte lägga namnet Thomas Frings på minnet, men det är klart att om det kommer någon romersk-katolik och förfaller till skitviktighet, kan ni klämma till med ett bestämt: Thomas Frings. Det gör susen. Då fattar den romerske-katoliken att det finns problem i det sammanhanget också. Ibland är vi hövliga i överkant. Jag menar inte på söndagar, när vi alltid är det. Jag tänker på vardagarna. Men ogärna vill vi göra Den Ranghögste förlägen. Sålunda visar vi honom samma artighet som han visar oss. Det ändrar inget. Det är kris med prästkallelser i den romersk-katolska kyrkan. Skandalerna ställer till det. Och så internkritikerna.

Frings berättar den gamla men rätt roliga historien i boken Aus, Amen, Ende? (Herder 2017). Alla ställer efter konstens alla regler upp till procession på Kristi Lekamens Fest, men just innan de ska börja gå, upptäcks att hostian i monstransen saknas. Prästen utbrister: "Det är alltid något vi glömmer!" Kvickheten är förstås att det var det centrala som man glömt. Frings ställer just frågorna om detta det centrala. Det ryktas att han är tillbaka som präst i tjänst efter en tid i kloster, men bokens slutsats var att man kan inte vara präst på det sätt man förväntas i samtiden.

Frings kollar kyrkogången. Den är klen. Det beror, sägs det, på att de äldre inte hittar parkeringsplatser i närheten av kyrkan. När Frings då undrar om de äldre som bor alldeles i närheten av katedralen kommer, möts han med tystnad. När kyrkogångstalen sjunker heter det från stiftskansliet att det kyrkan håller på med är viktigt "för många" (s 114). Frings undrar när vi ska börja tala om de få. Måste kyrkogången räknas i promille först? Det sägs att i Svenska kyrkans gudstjänster är det färre än 25 personer i 80% av gudstjänsterna. Det ormersk-katolska problemet är också vårt. Detta talar vi inte om.

Same shit but different kanske är den bedömning som träffar saken bäst. Den som skulle vilja samla på sig böcker från 1960-2020 på temat kyrklig reträtt i Europa och Nordamerika, kommer att få en stor boksamling. Det kommer böcker av det här slaget varje år och därför satte jag också år 2020 för att skapa en vacker siffra.60 år. Två generationer. Ett gemensamt, ska vi kalla det ekumeniskt, drag tippar jag är skillnaden mellan församlingsprästernas bedömningar av läget och kansliernas. Jag antar (utan skymten av bevis) att ett annat genomgående drag är ett främlingskap hos församlingspräster  inför kanslikyrkligheten. Till det kommer ambivalensen inför folket, människorna som präster gör hembesök hos, talar vänligt med och förnimmer i all vänlighet att hans ärende är dem komplett ointressant. Ibland vägrar så prästen att delta i charaden, lämnar prästämbetet eller flyttar till ett kansli och slipper konfrontationen.

Dagens poäng är självfallet att jag för en illustration från den romersk-katolska problemvärlden  vidare. Vår vän Frasse brukar också göra det och jag hör till dem som menar att Bengan såg men ansåg eller insåg att han inte skulle orka ta i alla problem utan måste lämna över. Vad är Thomas Frings ute efter? Han vill inte ändra fundamentet. Han ser att bygget på detta fundament behöver göras om. Han levererar en kyrkosystemkritisk gudsfolksvision som handlar om att att trycka på "reset-knappen". "Återställare" kanske, om inte ordet ger andra associationer. "Reformation" kanske, om det inte då omedelbart ska hållas festtal över 500 år. Ni ser dilemmat. I grunden handlar det om Kyrkans situation i Västerlandet. Och Frings framställning kan kompliceras på ett antal områden. Så är han inte ensam heller. Många allvarligt syftande präster ser problemen.

Nu är det söndag! Tänka sig att världen består ett tag till. Må nåden dock komma och denna världen förgås.