fredag 8 september 2017

Upphetsat

Uppmaningen i Dala-Demokraten (Sofie Erikssons krönika) till ateisterna att de skulle upp och hoppa för att rösta i kyrkovalet satte fart på somliga och det blev lite upphetsat. I kyrkovalet skulle det begås "en solidarisk, antirasistisk, antifascistisk och HBTQ-vänlig handling". Världen skulle räddas. Hur går det till?

Ta röstkortet med dig "och gör en insats för de kvinnliga prästerna, för HBTQ-personers rätt att finnas, för goda arbetsvillkor för de anställda, för alla som inte är säkra på sin tro och ändå vill vara med. Eller för all del, om du så vill - rösta för att sätta käppar i hjulet för Sverigedemokraterna."
http://www.dalademokraten.se/opinion/ledare/sofie-eriksson-upp-och-hoppa-nu-gar-vi-ateister-och-rostar-i-kyrkan

Puristen skulle kanske invända att ingen nomineringsgrupp har ett extermineringskrav vad gäller sexuellt avvikande och kanske dessutom att en insats för de kvinnliga prästerna snarast skulle vara att gå till deras gudstjänster och backa upp dem, när politikerna i kyrkoråden hanterar dem illa. Kanske skulle det också påpekas att präster i gemen brukar vara angelägna om de med svag tro (Jesus talade om sådana...). Det är bara det antifascistiska, antirasistiska vi får problem med. Mest jag, som vill veta vad ord betyder, har läst en del om fascismen och dömts efter BrB 16:16 för brott motiverade av antirasism. Men nu blir jag frimodig!

Det frimodiga är en mothållning mot det missmodiga, men det händer att jag, i strid med apostelns förmaning, lockas att kasta bort frimodigheten. Detta är ett kyrkoval i Ecclesia Svecana. Hon finns till efter kyrkomissionen från söder och väster, Ansgar och Sigfrid m fl. Hon har knutit det svenska till en större gemenskap. Hon har byggt församlingar, kyrkor med tillhörande hus men också tro och liv. Hon har stått inför utmaningarna i 1300-talets sekulariseringsvåg och stått kvar vid sitt folk när det stora döden slog till. Hon hanterade utmaningarna från Skänninge möte 1248 med viss pragmatik, om man så säger, och hon hade att hantera den lystna kungamakten på 1500-talet. Församlingarna behöll sin katolicitet men förlorade det romerska, i Sverige som i övriga Norden. I Tyskland blev det blandat och i England blev det blodigare. Nu väljer vi inte historia, Svenska kyrkan valde att gestalta evangelisk katolicitet. Denna katolicitet gestaltades med mindre ljus och rök i ett land, som var i krig under långliga tider. Sedan kom en tid när de kulturella lockades av det romerska igen. De kunde lämna det provinsiella och var glada.

De romerska var arga, men var de arga för att katoliciteten brast eller för att det inte var deras variant av katolicitet, den romerska varianten, som praktiserades. Det kunde både evangeliska och ortodoxa fundera över.

Krigen fortsatte i världen. Det blev 1914 och en slags fortsättning på det omfattande kriget  följde1939. Svenska kyrkans kyrkomöte och riksdagen formulerade sig: Den svenska linjen är den kristna linjen. Så sas  det. Det var i verkligheten inte riktigt så. Ingen vital normsändare undgår ödet att några vill kontrollera den. Sekulariseringsprocessen verkade envetet och staten skaffade sig en läroplan för passabel statlig kristendomstolkning. Det blev etik och efterhand politisk kontroll av vitala delar av kyrkolivet. Utnämningsmakt t ex.

Efter andra världskriget tog reformarbetet ny fart och perioden 1946-2000 ska nog ses som en serie sådana reformer: ändrad syn på Kyrkans ämbete (statliga behörighetskrav vägde tyngre), skolans kristendomsundervisning bort, politisk kontroll inte bara av utnämningar utan också av val, politiska partier på alla nivåer av kyrkolivet och ett reformerat kyrkomöte som fick gestalt av kongress. Detta var reformer som la en grund för beslut av typ 1. välsignande av enskilda enkönade par 2. välsignande av enkönade par i en akt med gäster 3. partnerskapsvälsignelse (som alls inte, hur kunde någon tro det, var en vigsel) 4. vigsel av det som kallades samkönade men ingen präst skulle behöva viga, (hur kunde någon påstå att det hörde till själva paketet) och 5. krav på vigselplikt för präster. Sedan finns det folk som undrar över politiseringen! Här möter en politisk agenda, ett krav som läggs på Svenska kyrkan utifrån. Vi kan nog fatta att det måste bli så med en ideologisk apparat, en som staten och det politiska livet vill ha för att där genomföra och legitimera sin agenda.

Upphetsat blir det. Men varför? Logiken är glasklar. Och Svenska kyrkan får ta hela bördan själv. De romerska-katolikerna klarar sig, deras Anders blir kardinal och sitter fint vid Konungens taffel. Själva får somliga romerska vara akademabla och ansedda, inte skitkyrkliga som de svenskkyrkliga. Och de frikyrkliga - say no more! Nä, där står vi.

Bli inte upphetsade. Det skulle ju kunna tänkas att det är här vår kallelse finns så länge världen består. Eftersom Nostradamus påstås påstå (jag skriver det just så otydligt för både änglarna och jag bekänner vår okunnighet i detta stycke), att den yttersta tiden tar sin början den 23 september i år, kanske vi mest ska lyfta våra huvuden och se att vår förlossning nalkas. Men blir det en dag som numreras 24 september och är en söndag (om nu inte Gud följer den gregorianska kalendern för då talar vi om den 7 oktober som vår 23 september, plötsligt blir jag osäker vad Nostradamus menade), då är det ett som gäller: På a't igen!

Det behövs några som försvarar Svenska kyrkan, inte MTD-religionen som utövas i hennes namn och hennes rum, utan det hon egentligen är efter sin bekännelse. Skulle jag kasta bort min frimodighet när jag ser främmande ideologiska krafter vilja ta över den kyrka där jag blev Guds barn och där Kristus mött mig i Ordet och sakramenten?
Jag kan inte stiga ur mitt historiska sammanhang eller min kultur. Men jag kan faktiskt stå emot. Med Göran Sonnevis vackra ord: Vi är inte skit, vi är människor.
Det förpliktar.

I morgon är det IBAPABD. Det förpliktar också. Till lekmannaansvar.
Vill ni hetsa upp er redan nu så:
http://www.ostrasmaland.se/insandare/det-ar-for-mycket-sandahl-i-debatten/

7 kommentarer:

  1. Bra analys, Dag, men jag tvivlar på att politikerna släpper greppet inom överskådlig tid.
    Pelle S

    SvaraRadera
  2. Nej , Du har nog rätt. Politikerna släpper inte greppet frivilligt om SVeK så länge det är rik och användbar för deras agenda.

    Tänk själv. Var hittar de en organisation rik nog att fungera som en försörjningsinrättning, plantskola för deras A-och B-lag samt som reträttplats för deras avdankade politruker?

    Inte nog med det. De kan också utnyttja denna "kyrka" för allmän "godhet" utan att ta något ekonomiskt ansvar men för att plocka pluspoäng i "godhetsjakten". Alla partier älskar ju att visa sig som alla goda gåvors givare.

    Går det sedan inte som tänkt kan man alltid skylla på bakåtsträvare eller på att SVeK ju inte är någon statlig organisation ..?

    Att sedan SVeK aldrig varit så politiskt styrd som nu och att denna tendens inte på något sätt avmattas låtsas man självklart inte om. Ja en del förnekar detta faktum trots att idag inte ens en majoritet av såväl SVeK-anställda som journalister utanför SVeK sannerligen inte förnekar detta.

    De flesta beklagande detta faktum medan några få ser det som positivt. Ingen utom möjligen vår egen "Journalist" och politruk förnekar dock faktumet. SVeK styrs av politiker / politruker varav många tom är öppet uttalade ateister. Dessa politiker / politruker utser inte bara "våra" biskopar efter deras anpasslighet utan bestämmer även vad SVeK skall ägna sig åt respektive inte ägna sig åt.

    Till det de inte skall ägna sig åt tycks vara mission och att inom kyrkans väggar predika ordet rent och klart.

    //HH

    SvaraRadera
    Svar
    1. HH,

      -Din groteskt förvrängda syn på, och beskrivning av, Svenska kyrkan är lika ynkligt torftig som den är sorglig, beklämmande och tragisk.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    2. BOD,

      Ja den är som Du skriver "...den är sorglig, beklämmande och tragisk." Helt visst men den är tyvärr sann.

      Det är i detta faktum man helt visst kan påstå att den är just "den är sorglig, beklämmande och tragisk."

      Ett annat tragiskt faktum är att Du som poltruk inte klarar att ta till dig sanningen eller är det så tragiskt att du vägrar ta till dig sanningen? Vägrar riskera arvoden och nöjet att agera den store BOD?

      Hellre blunda för sanningen än att riskera tillgången till köttgrytorna.

      //HH

      Radera
  3. Om man nu vill se en bättre arbetsmiljö i Svenska Kyrkan så kanske det är läge att lägga sin röst på oppositionen?
    För nuvarande majoriteten har ju knappast lyckats så bra.

    Centern presenterade sig i lokalblaskan med ett antal punkter där den första löd_ "Vi vill behålla antalet gudstjänster, men ha färre gudstjänster med nattvard."
    Den viktigaste punkten för C i det som var landets största församling före strukturreformen är ett uttryck för att man vill ha mindre av Jesus. Lite som alla politiska partier i alla tider med andra ord. Nattvarden är väl en av de få sakerna som fortfarande påminner om Jesus i gudstjänsten när den nya handboken väl är i bruk, så för mig är det obegripligt att man vill minska på antalet tillfällen då man har möjlighet att få ta emot nattvarden och därmed sätta sig över alla andra gudstjänstfirares preferenser.
    Är det verkligen kyrkorådet som ska bestämma hur ofta det ska firas nattvard? Eller har Centern helt missat det där med dubbla ansvarslinjen?
    De som vill ha mer av Jesus gör nog klokt i att inte rösta på något sekulärt i kyrkovalet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Läs kyrkoordningen, in till kyrkorådet kommer två ansvarslinjer ut en gemensam. Hur är balansen mellan ansvarslinjerna röst mässigt? 1:9 fortsätt sedan att läsa om gudstjänstplaner...

      Radera
  4. Den gamle Nikolaj Berdjajev (1874-1948), en av den ryska religionsfilosofins portalgestalter var kanske inte helt fel ute i sin bedömning av vår ’moderna’ civilisation och dess inverkan på det andliga där kyrkan blir till ett strategiskt verktyg att användas för sin nyttiga och aktiverande inverkan:
    ”[Den ’moderna’ civilisationen] försöker förverkliga livet genom att skapa en mäktig byråkrati parat med ett dominerande ekonomiskt ramverk. Kulturen berövas sin själ och övergår i civilisation. Symboliken ersätts av en pragmatism. Anden drar sig tillbaka och hela den kulturella skönheten blir museal. I den ’moderna’ civilisationens accelererande tempo finns inget förflutet och ingen utväg till det eviga – det finns bara framtid.”
    - Nikolaj Berdjajev, Historiens mening, Artos, 1990

    SvaraRadera