Upphetsat

Uppmaningen i Dala-Demokraten (Sofie Erikssons krönika) till ateisterna att de skulle upp och hoppa för att rösta i kyrkovalet satte fart på somliga och det blev lite upphetsat. I kyrkovalet skulle det begås "en solidarisk, antirasistisk, antifascistisk och HBTQ-vänlig handling". Världen skulle räddas. Hur går det till?

Ta röstkortet med dig "och gör en insats för de kvinnliga prästerna, för HBTQ-personers rätt att finnas, för goda arbetsvillkor för de anställda, för alla som inte är säkra på sin tro och ändå vill vara med. Eller för all del, om du så vill - rösta för att sätta käppar i hjulet för Sverigedemokraterna."
http://www.dalademokraten.se/opinion/ledare/sofie-eriksson-upp-och-hoppa-nu-gar-vi-ateister-och-rostar-i-kyrkan

Puristen skulle kanske invända att ingen nomineringsgrupp har ett extermineringskrav vad gäller sexuellt avvikande och kanske dessutom att en insats för de kvinnliga prästerna snarast skulle vara att gå till deras gudstjänster och backa upp dem, när politikerna i kyrkoråden hanterar dem illa. Kanske skulle det också påpekas att präster i gemen brukar vara angelägna om de med svag tro (Jesus talade om sådana...). Det är bara det antifascistiska, antirasistiska vi får problem med. Mest jag, som vill veta vad ord betyder, har läst en del om fascismen och dömts efter BrB 16:16 för brott motiverade av antirasism. Men nu blir jag frimodig!

Det frimodiga är en mothållning mot det missmodiga, men det händer att jag, i strid med apostelns förmaning, lockas att kasta bort frimodigheten. Detta är ett kyrkoval i Ecclesia Svecana. Hon finns till efter kyrkomissionen från söder och väster, Ansgar och Sigfrid m fl. Hon har knutit det svenska till en större gemenskap. Hon har byggt församlingar, kyrkor med tillhörande hus men också tro och liv. Hon har stått inför utmaningarna i 1300-talets sekulariseringsvåg och stått kvar vid sitt folk när det stora döden slog till. Hon hanterade utmaningarna från Skänninge möte 1248 med viss pragmatik, om man så säger, och hon hade att hantera den lystna kungamakten på 1500-talet. Församlingarna behöll sin katolicitet men förlorade det romerska, i Sverige som i övriga Norden. I Tyskland blev det blandat och i England blev det blodigare. Nu väljer vi inte historia, Svenska kyrkan valde att gestalta evangelisk katolicitet. Denna katolicitet gestaltades med mindre ljus och rök i ett land, som var i krig under långliga tider. Sedan kom en tid när de kulturella lockades av det romerska igen. De kunde lämna det provinsiella och var glada.

De romerska var arga, men var de arga för att katoliciteten brast eller för att det inte var deras variant av katolicitet, den romerska varianten, som praktiserades. Det kunde både evangeliska och ortodoxa fundera över.

Krigen fortsatte i världen. Det blev 1914 och en slags fortsättning på det omfattande kriget  följde1939. Svenska kyrkans kyrkomöte och riksdagen formulerade sig: Den svenska linjen är den kristna linjen. Så sas  det. Det var i verkligheten inte riktigt så. Ingen vital normsändare undgår ödet att några vill kontrollera den. Sekulariseringsprocessen verkade envetet och staten skaffade sig en läroplan för passabel statlig kristendomstolkning. Det blev etik och efterhand politisk kontroll av vitala delar av kyrkolivet. Utnämningsmakt t ex.

Efter andra världskriget tog reformarbetet ny fart och perioden 1946-2000 ska nog ses som en serie sådana reformer: ändrad syn på Kyrkans ämbete (statliga behörighetskrav vägde tyngre), skolans kristendomsundervisning bort, politisk kontroll inte bara av utnämningar utan också av val, politiska partier på alla nivåer av kyrkolivet och ett reformerat kyrkomöte som fick gestalt av kongress. Detta var reformer som la en grund för beslut av typ 1. välsignande av enskilda enkönade par 2. välsignande av enkönade par i en akt med gäster 3. partnerskapsvälsignelse (som alls inte, hur kunde någon tro det, var en vigsel) 4. vigsel av det som kallades samkönade men ingen präst skulle behöva viga, (hur kunde någon påstå att det hörde till själva paketet) och 5. krav på vigselplikt för präster. Sedan finns det folk som undrar över politiseringen! Här möter en politisk agenda, ett krav som läggs på Svenska kyrkan utifrån. Vi kan nog fatta att det måste bli så med en ideologisk apparat, en som staten och det politiska livet vill ha för att där genomföra och legitimera sin agenda.

Upphetsat blir det. Men varför? Logiken är glasklar. Och Svenska kyrkan får ta hela bördan själv. De romerska-katolikerna klarar sig, deras Anders blir kardinal och sitter fint vid Konungens taffel. Själva får somliga romerska vara akademabla och ansedda, inte skitkyrkliga som de svenskkyrkliga. Och de frikyrkliga - say no more! Nä, där står vi.

Bli inte upphetsade. Det skulle ju kunna tänkas att det är här vår kallelse finns så länge världen består. Eftersom Nostradamus påstås påstå (jag skriver det just så otydligt för både änglarna och jag bekänner vår okunnighet i detta stycke), att den yttersta tiden tar sin början den 23 september i år, kanske vi mest ska lyfta våra huvuden och se att vår förlossning nalkas. Men blir det en dag som numreras 24 september och är en söndag (om nu inte Gud följer den gregorianska kalendern för då talar vi om den 7 oktober som vår 23 september, plötsligt blir jag osäker vad Nostradamus menade), då är det ett som gäller: På a't igen!

Det behövs några som försvarar Svenska kyrkan, inte MTD-religionen som utövas i hennes namn och hennes rum, utan det hon egentligen är efter sin bekännelse. Skulle jag kasta bort min frimodighet när jag ser främmande ideologiska krafter vilja ta över den kyrka där jag blev Guds barn och där Kristus mött mig i Ordet och sakramenten?
Jag kan inte stiga ur mitt historiska sammanhang eller min kultur. Men jag kan faktiskt stå emot. Med Göran Sonnevis vackra ord: Vi är inte skit, vi är människor.
Det förpliktar.

I morgon är det IBAPABD. Det förpliktar också. Till lekmannaansvar.
Vill ni hetsa upp er redan nu så:
http://www.ostrasmaland.se/insandare/det-ar-for-mycket-sandahl-i-debatten/