Hammarqvist slår till eller Blå skåpet i Brastad

Ni minns kanske fd komminister Karlsson i Brastad. Inte Braastad, som är en fin konjak. Brastad som postadress. Men, själasörjarsinnet slår till, ni behöver kanske en Braastad när ni läst om Brastad.

I Brastad finns Stångenäshemmet. Det är en interneringsanstalt för äldre, förstår jag. Men alls inte dålig. En onsdag kan det vara bingostund med elva-kaffe och hembakat. Nu hade folk både på hemmet och boende i servicelägenheterna uppmanat att fd komminister Karlsson att vara med. Ja, är det ett hem kan väl folk få bjuda hem vem dom vill. Karlsson kom, men blev "i samband med aktiviteten" inkallad till enhetschef Monica Hammarqvists tjänsterum. Vad gällde saken? Hammarqvist slog till med beslutet att fd komminister Karlsson förbjöds ha prästskjorta på sig vid bingoträffar på onsdagar. Gjorde Karlsson privata besök hos boende, skulle han inte heller vara prästklädd. Detta hade tydligen, så gick det att förstå, överenskommits med kyrkoherde Torbjörn Edebol i Bro pastorat.

Detta besked bad fd komminister Karlsson att få skriftligt medan han väntade. Detta var inte möjligt. Beskedet skulle skickas. Inte ens efter två veckor har beskedet kommit i skriftlig form. Ändå framhöll enhetschefen att hon visste var Karlsson bodde. Det förtydligades med beskedet att enhetschefen hade "koll" på Karlsson. Då fick Karlsson en känsla av något hotfullt och upplevde "stort obehag". Man behöver inte ha läst en myckenhet kriminallitteratur eller sett många filmer i den genren för att förstå vad som menas när någon säger "jag vet var du bor" och "jag ska ha koll på dig".

Nu tror jag att enhetschef (det kan omöjligen heta "Einheitsführer"! Men vad heter det? Är det helt enkelt "Rottenführerin"?) Hammarqvist faktiskt inte har koll på Karlsson. Då skulle hon aldrig muckat utan stillsamt hållit god min i elakt spel.

Karlsson anmälde saken till kommunchef, socialchef och personalchef i Lysekils kommun. Han hade frågor att ställa, frågor om vad om vad som ska gälla. Måste han byta till prästkläder först i Munkedals pastorat om han ska till Uddevalla. Som alla vet är det ont om parkeringsmöjligheter just vid kommungränsen. Får han ha prästkläder i sin egen trädgård? Personal från hemmet kan ju vara ute och promenera med äldre från hemmet som då kan se honom. Och får Karlsson handla prästklädd i en affär givet att affären ligger i Bro pastorat?

Kommunledningen har fått raka frågor att besvara. Hade vi haft en alert journalistkår, hade vi fått läsa mycket skojfriska artiklar och kunnat sjunga "Ett glatt humör ska man alltid ha". Fast inte Hammarqvist. Hon hade av alerta journalister ställts ut för att skrattas åt. "Lite tålte hon hedras ändå men mera att skrattas åt",  som ni vet. Men hur dumt kan det bli? Det är nog väl att vi inte hålls med en alert journalistkår med förmåga till sjuk humor.

Hur kunde det bli så här? Karlsson skrev i Bohusläningen och L-et i RFSL skojades till som ett "Lössläppthet". Biskopen Eckerdal blev upprörd, lättretad som han verkar vara. Han kunde annars nöjt sig med att kommentera det läppalätta. Så var det igång.

I går begravdes Carl Henrik Martling i Slottskyrkan, Stockholms slott. Oloph Bexell höll ett griftetal där han brydde sig om oss andra dödliga också. Överhovpredikanten Dalman välsignade inte minst. Han, Martling inte Dalman, var den siste av de stora. Nu har jag varit på Bertil Gärtners, Carl Strandbergs, Erik Petréns och Carl Henrik Martlings begravningar. Jag undrar hur det känns för samtidens biskpar att förstå att ingen av dessa blivit prästvigd med nuvarande regelsystem  för att inte tala om Bo Giertz. Eller oss andra. Vilket organiserat lögnväsende Svenska kyrkan håller sig med och hur eländigt det administreras av biskopar, som på inget sätt ställer frågan om Gud kan få för sig att kalla på ett, säg, kyrkopolitiskt avvikande sätt.

Ska vi inte rycka hyendet av lasten. Brutalt. Och liksom för att hedra de stora? För i så många sammanhang ser vi det kyrkliga lögnväsendet, ser det löjeväckande i detta och det komplett  destruktiva. I går kom jag hem och läste kommentaren att kyrkohandboken inte handlar om Guds eller trons existens. Inte?

Nu lär vi oss än en gång att skilja mellan fides qua och fides quae. Fides qua handlar det inte om för man kan tro på vad fan som helst, som vi fromma säger. Men när det kommer till trons innehåll är dte alls inte självklart att det är kyrkokristendom en kyrkohandbok uttrycker. Ska mna öva sig att förstå detta, bör han läsa den utgåva av Swebilii katekes, som Johan Herbertsson just gett ut.  1689 års katekes av Olaus Swebllius. Universus Academic Press 2017. Eller Folke T Olofssons tre band Credo. Och helt fel är det inte att tillägna sig den bok jag tänkte skriva om i morgon, en snäll söndag.

Jayne Svenungsson hamnade i Svenska Akademien. Inte Antje, som annars gäller för att vara det teologiska ljuset. Jag funderar.