Åke, Åke

När enkla fd komministrar bloggar gör det inte så mycket att de avslöjar sin okunskap eller sitt slappa tänkande. Det är som med högerpolitikern Virgin om vilken partikamraterna undrade hur mycket av det som försiggick i riksdagen som han fattat. Så skrev han sina memoarer och då fick de svart på vitt. Han hade inte fattat något. Utifrån detta Virgin-mönster kanske biskopar skulle avhålla sig från att skriva bloggar. Twittra som mest.

Åke Bonnier bloggar. Nu handlar det om Svenska kyrkans lära. Svenska kyrkan har en lära, läser jag och prästerna är tolkningsexperter, skriver Åke. På vilken grund vilar denna expertis? En religionsvetenskaplig examen vet vi som läser blogginlägget. Inte en teologisk. Hur tänkte Åke nu?

Kyrkan som trossamfund äger läran och trossamfundets högsta instans är kyrkomötet. Och jag, den enfaldige, som i kyrkomötet 1982 reserverat mig mot det synsättet. Ett "kyrkomöte" sammansatt som det nuvarande kan inte ha denna läroauktoritet. Sa och skrev vi. Åke är dock totalt obekymrad. Han ser i biskoparna och läroämnd garantier för läran. Vi tillsätter biskopar och läroämnd utifrån politiska styrkeförhållanden men låtsas läroauktoritet.

Nå, den präst eller diakon som får problem med läran och vill ha en annan, erbjuds nu tre möjligheter. 1. Vända sig till en ledamot i kyrkomötet, som kan motionera i en lärofråga, alternativt spörja en ledamot av kyrkostyrelsen (varför inte en ersättare, kan jag undra) om det kanske kommer en skrivelse i frågan till kyrkomötet.
2. Befrias från vigningstjänsten, dra alltså. Till en annan kyrka med en lära som bättre passar mig som individ och min individuellt relaterade tro. Alternativet att en tvekande eller tvivlande helt enkelt sparkas ut, går Åke inte in på. Kanske är det konstigt - han är dock biskop i en luthersk kyrka så Luther hade ju kunnat vara ett näraliggande exempel på hur kyrkosystem fungerar.
3. Bejaka lojaliteten är Åkes tredje lösning. Och det betyder att tala med biskopen eller själasörjaren, som tydligen ska vara klok och erfaren därtill. Just nu är jag ihop med SSB-are. Här finns präster som i decennier ägnat sig åt själavård. Om jag skulle ta upp ett par lärofrågor där jag visar illojalitet - ämbetet och enkönade vigslar - vad skulle de säga då? Eller med bp Johansson - vilken sakkunskap som övergår min har han demonstrerat i, säg, frågan om Kyrkans ämbete. Någon bok eller någon särskild artikel? Och hur är det med Åke, den gamle kvinnoprästmotståndaren, var finns hans arbeten i frågan att tillgodo och tillgodogöra sig? "En bok, Bonnier", som vi säger.

Vem vill, jag drar tanken en gång till, förresten vara lojal? Ordet kommer av franskans ord för lag, loi, alltså anhängare av den bestående ordningen. Jag är inte lojal och vill inte heller bli. Jag vill vara solidarisk. Det är en fri hållning, inte undersåtens. En kristen hållning, luthersk därtill. Skapad till Guds avbild och med en Frälsare försedd är detta den enda möjliga och mot alla system, kyrkosystem och andra världsliga system, hållningen. Jag prästvigdes för att solidariskt vara Herrens präst, Kyrkans präst. Den solidariteten är en principiell illojalitet.

Men minns att ett kyrkomöte av det slag som infördes 1982 inte har någon läroauktoritet. Och sakauktoritet i trons och teologins tolkningsfrågor förlänas inte med vigning. I vigningen ges, tillsammans med en del annat, uppdraget att förkunna evangeliet. Det handlar kanske till sist mindre om tolkning än vi älskar att föreställa oss och mer om ett samtal i Kyrkan så som hon samtalat seklerna igenom. Bett och begrundat.