Hur kan egentligen någon bli homofob?

Homofobi - vad är det? Och hur konstateras om någon lider av denna fobi? Jag fick ett mejl i skräpposten med rubriken "Make your girl scream in the bed". Jag öppnade det inte, för jag begrep att det säkert var reklam för en plastspindel från Buttericks eller så, som man kan lägga i sängen och då skriker frun garanterat när hon ser den. Och jag får bädda åt mig någonannanstans, som bäst i ett annat rum, kan jag förmoda. Är detta spindelfobi eller bara ovilja mot spindlar i sängen? Jag vet inte. Jag är på intet sätt auktoritet på området. Men jag medger att jag inte öppnade försändelsen. Var det skräppostfobi?


Nu till den andra fobin, den verkliga, den etablerade, den användbara:
En präst säger om äktenskapet vad de engelska biskoparna och den noirska kyrkan säger och vad Svenska kyrkan sa tills helt nyligen - med tillåtelse att man utan vidare fick ha den tidigare kyrkliga övertygelsen (dvs den som rådde när jag döptes, när jag konfirmerades, när jag prästvigdes men också när jag fick min sluttjänst som präst). Ingen behöver vara imponerad av den teologiska begrundningen av Svenska kyrkans nya beslut för den delen. När jag tänker som så om äktenskapet, kan jag plötsligt benämnas homofob. Hur kommer sig det?


Svaret är antagligen att detta endast kan ske genom intellektuell ohederlighet. Frågor blandas och svaret på en fråga blir utan vidare svaret på en annan.


Nå, om jag bara tänker om homosexualitet som det antyds i biskopesbrevet i en folkets livsfråga, och jag uppfattar att det inte kommit något senare, är jag då homofob? Bara med en beghreppsförvirring som vill sjukdomsklassa en ståndpunkt. Det är lite vemodigt. För det finns väl anledning att låta samtalen gälla inte bara våra vänner de homosexuella utan också själva den sexuella läggningen och vad man gör med den utifrån Kyrkans klassiska lära. Inte blir man homofob för att man tänker i samklang med de stora kyrkornas lära? Slagorden dödar debatt och tankeutbyte. Jag fattar väl att detta är slagordens funktion - och jag är emot det.


Kanske är inte människors sexuella läggning heller något stort samtalsämne. Jag minns inte riktigt när det var det i sällskapslivet. Minns ni? Var det sådant vi brukade tala om? Eller var det helt enkelt så att var och en fick ta ansvar för sin sexualitet och ett samtalsämne blev det mest om någon begärde att få prata med en präst eller någon annan om sin sexualitet? Det vi talade om var något annat. Frågan om vad ett äktenskap är enligt kristen syn. Och där hamnade somliga av oss i minoritet i Svenska kyrkan men i samsyn med ett par andra kyrkor i Borgågemenskapen.


Nu är det kanske mest irriterande att texter inte ska kommenteras i passionstiden - men kanske nyttigt ändå?