Ansiktet

I höstas kom Ingegerd Källströms bok Ansiktets resa. Som vanligt exklusivt, på eget förlag. Man får leta upp Ingegerds telefonnummer i Lund och ringa och beställa. Hon mediterar kring ansiktet på ikonen, Kristusansiktet. Fast jag skulle lika gärna kunna skriva att hon inspekterar ansiktet, tittar in i det, iakttar ansiktet och överraskas av hur ansiktet ser henne.

Ikonen är en sådan bild, en osynlig närvaro med djupa rötter ner i det fattbara, att Gud blir synlig, närvarande, en av oss. En iakttagelse (men inte den enda) jag gör när jag läser en av de korta texterna handlar om hur vi ser varandras ansikten. "Och vi minns inte varandras ögonfärg. Inte i detalj. Det finns en osäkerhet i att titta för länge." Ikonen kan jag titta på länge utan att det blir genant. De närmaste också, till förälskelse hör att se varandra i ögonen. De små barnen kan vi titta länge på också. Annars sveper vi med blicken. Låter den inte stanna "för länge". Inte ens när vi söker någon annans blick i samförstånd över något som just då händer i något socialt sammanhang ("så korkat!", "hör du?", "det kunde man vänta sig", "hon förnekar sig inte", "hur många gånger har vi hört det", "nu rastar han sitt ego igen", "tröttsamt" o s v) är det ögonfärgen som blir det viktiga. "Pupillens rand av bärnstensguld fixerade mig.", skriver Ingegerd. Hon sitter på golvet framför ikonen.

Men Ingegerds berättelse går vidare. "Ikonen log någonstans i mig."
Kunde det vara en insikt att ta med sig?
Passionstidens dagar är dagar när ikonen ler i mig därför att den avspeglar Ordet, evangeliet, beskedet om tillvarons villkor till mig.

"Hjärtats insikt är större än ögonens utsikt", som det heter i något som liknar en aforism i Ingegerds text.

Ingegerd knyter an till berättelsen om den samariska kvinnan. Fenomenet heter serendipity, alltså ett sådant där oväntat sammanhang som livet är fyllt av. Ikonen med den samariska kvinnan såg jag på Diakonicentrum i Växjö i går. Där finns andaktsrummet Oasen med ikonen, som väntar på sin rätta plats i rummet. Så är det med evangeliet. Det skapar en aha-upplevelse för mina olika sinnen. Ord och bild fångar in verkligheten och förändrar den.

Gunnar Hillerdal sa en gång om ikonen: "Det andliga livets Hötorgskonst".
Fast inte bara, säger jag, som dock hade vett att uppskatta hans spetsiga formulering.
Ingegerd Källströms formuleringar är inte lika spetsiga, fast inte uddlösa för det.

Jag levererar inte Ingegerds telefonnummer. Den som skulle vilja skaffa sig boken får visa sig värdig genom att själv söka.