Som något trefaldigt extra publicerades i går nyheten i Östran på första sidan med bild och allt att Barbro Lindgren är för dödshjälp. Varför extra? För att en författare och en barnboksförfattare därtill är för dödshjälp? Med argumentet att djur får dödshjälp...
Det får djur och människan är inget djur. Vi har ansvar för djuren men också för oss själva. Men jag är alls inte förvånad och särskilt "extra" är inte detta. 40-talister är sådana. Vi skulle kanske fråga vad som styr värderingen eftersom samhällen, sammanhang och system gör något med oss. Om vi reduceras till konsumenter och ska vara lönsamma och allt det där, kommer väl tanken på aktiv dödshjälp som ett brev på posten. Vi har lärt oss tänka och värdera så - men är vi något annat än reflexer av tiden då? Omständigheterna tänker för oss när vi tror att vi tänker?
Aktív dödshjälp är en sak. Hjälp vid döendet något annat.
På ett sätt finner jag det underligt att vi med en sjukvård som kan lindra mer än tidigare får en dödshjälpsdebatt. Vad är vi rädda för? Att förlora oss själva långt innan dödsögonblicket, att bli levande döda, kanske. Men är inte väldigt många just deta? Kyrkans samtidskritiska fråga är konstruktiv. Och Belgien skrämmer med sin lag om euthanasi också för barn. Var det upp till 12 år? Vem bestämmer ....
Värderingsfrågan handlar om människans värde och värdighet, förstås. Kkanske skulle vi tala om det andra också, bristen på värdighet när min kropp kommer att svika mig. Också då är jag emellertrid något mer än min kropp, något mer än vad jag åstadkommer och denna min hemlighet är hos Gud, Som den vita stenen i Uppenbarelseboken.
Tid för värderingsfrågor som ett extra. Det andra "extra" imponerar inte stort. Bara för att man får uippmärksamhet och prisbelönas är det inte sagt att allt man tänker är klokt. Det kan visa sig att man är lika mycket reflex som alla andra, säger det som ligger i tiden, styrd av impulser som kallas "tidsandan" utan att fråga om intressen bakom.
Vad annars om döden? Kanske det kyrkoherden sa till Astrid Lindgren, när hon tyckte att dopritualet talade för mycket om döden. Kyrkoherden sa: "Alla vet att vi ska dö, men ingen tror det." När Kyrkan mötte romarna var det för anständigt folk så uppseendeväckande att de kristna sanågot annat om döden och hade ett hopp framöver. Livet är mer. Det vi nu lever är som bioreklamen, underhållande, intressant och roligt på många sätt - men det är ju filmen vi kommit för att se.
Ungefär så.
Extra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar