Markörerna

 Dr Fyrlund kom på begreppet "katolicitetsmarkörer" för att identifiera det kyrkliga i kyrkolivet. Hans begrepp flöt in i handböcker nästan omedelbart men berömmelsen ska vila över honom. Det var han som kom på begreppet. I helgen har jag dock undrat om vi inte behöver lägga till två markörer till; markör för reformkatolicitet och markör för svenskkyrklighet. Det skulle kunna hävdas att allt ryms inom det fyrlundska begreppet men erfarenheterna från de senaste dagarnas gudstjänstliv och från läsning av församlingsblad tvingar mig att reflektera.

Reformkatoliciteten möter vi i bestämda markeringar: Kristus kommer i sakramentet och kan/ska tillbedjas där. I bladet TROvärdigt (Växjö pastorat) mötte jag i senaste numret upperepat påståenden att vi minns Jesus i nattvarden. Det läsaren möte var inte en reformkatolsk (luthersk) nattvardssyn utan just den syn Martin Luther vid religionssamtalen i Marburg drog en högst påtaglig gräns emot (kritstrecket på bordet!) Men befolkningen i Växjö kommun får sig en reformert nattvardssyn till livs. Från Svenska kyrkan! Vi får in den synen med de fd frikyrkliga som städslas i Svenska kyrkan och det verkar som om ränderna inte går ur, ja värre, som om ingen fattar att ränderna skulle gå ur. Alltså behövs en praxis - en liturgisk aktion - som gör klart för alla vad vi faktiskt lär. Och denna reformkatolska hållning är dr Luthers. Lite mer plats för tillbedjan, adoratio! Konsekvent vaktslående om brödet och vinet i nattvarden.

Man kunde om man vill vara exakt - och det måste man ibland även om det är tråkigt, som f Gunnar kunde påpeka - också också leta efter det där Jesusordet som sign "Kubafararen" påstår finns i Kyrknyckeln. Och, alas, there it is! - i kyrkoherde Marklund beskrivning från Kuba. Vilket är Jesusordet som stöder resonemanget? "Allt vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta det har ni också gjort mot mig." Detta är ord som "signalerar Guds intima relation med varje människa." Det kan man kanske säga, fast finns det inte andra och tydligare ord att andra om detta ska vara poängen? Jag bråkar inte men jag är lite skeptisk mot en tendens att ta fram bibelord som stöder resonemang. De reformkatolska startar nog i bibelordet och för resonemangen utifrån dem. Ser ni den metodiska skillnaden? Men ingen skugga över kyrkoherden, alls inte.

Till det reformkatolska kunde höra psalmsången men jag för den till markeringen av det svenskkyrkliga. I Kyrkans gudstjänst möter ett drama. Dramat är inte ett teaterstycke utan dramatiskt liv. I Källa kyrka var det vigsel på påskafton, fick jag höra i går. Sedan skulle det vara påsknattsmässa också. Betydde det att den långfredagskala kyrkan först pryddes till vigsel och sedan togs allt bort igen - som teaterrekvisita? Eller togs dramat från påsknatten bort? Det kunde ju tänkas vara lika enkelt. 1686 års Kyrkolag förbjöd vigslar på påskafton och andra stora kyrkliga dagar. Den gällde under min tid som präst och var ett uttryck för kyrklig medvetenhet.

Psalmer då? Jag fick fira påskdagens högmässa i en kyrka där man inte sjöng Vad ljus över griften eller Upp min tunga. Vi sjöng inte ens psalmen Dina händer är fulla av blemmor. Vi sjöng däremot sv ps 130, En stjärna gick på himlen fram. Något Upplyft era hjärtan var det inte, inte heller påskens prefation. Episteln var också borta. Jag antar att den gudstjänst jag var med om lika väl kunde varit en gudstjänst i Equmeniakyrkan. Tvångsintinktion var det också, en liten flicka höll oblatfatet, kyrkoherden tog en oblat och doppade och gav. Det var som på ålderdomshemmet - men jag klarade mig och fick kommunicera under två gestalter. Hurra! Min högkyrklighet står stämplad i ansiktet, kan man förstå. Annars kan det vara så att jag såg förvirrad ut och bemöttes som en förvirrad åldring fast jag inte hade mina arbetsbyxor på mig. Det är nämligen då jag ser ut som en åldring från hemmet, sägs det. "Avdelning Violen", svarar jag då.

Katolictetsmarkörer, markör av det reformkatolska (evangeliska, lutherska om ni är persondyrkare) och markör av det svenskkyrkliga - kan det vara där vi skulle kunna medvetandegöra och förnya? Finns det förresten några svenskkyrkliga som i sitt grannskap lyckats hitta en vanlig högmässa denna Annandag?