Den 5 juni 1967 drog jag på mig uniformen och hämtade ut utrustningen, jag som så många andra. Sexdagarskrigets första dag. Kompanichefen höll de följande dagarna lägesgenomgångar och satte upp de stora militära kartorna över Israel, Egypten, Syrien och Jordanien. Han hade nämligen tidigare tjänstgjort i Gaza och var väl uppdaterad. Vi befälselever försökte så gott det gick följa med i pansartaktikernas labyrinter. Det sommaren fick jag lära mig allt om det nya svenska brigadsystemet, man och utrustning - från år 1966 och fick skrivning på det! Skillnaden mellan oss som ryckte in den 5 juni var nämligen den, att jag ryckte in på ett svenskt regemente. Visserligen beläget på ett tidigare danskt område - så var jag ockupationssoldat? Eller hade freden i Roskilde gjort skillnad så att Skåne och Blekinge (Lunds stift) liksom en del andra län verkligen är svenska? Legalt ockuperade, liksom?
Jag har funderat sedan jag läste Antje Jackeléns artikel i Expressen, som hävdar att Israel illegalt ockuperat land. Påståendet tog mig så pass att jag fick gå och lägga mig. Med böcker och läsa, alltså.
Sexdagarskriget av Randolph. S Churchill och Winston S. Churchill (Bonniers 1967) talar konsekvent om israeler och araber, inte palestinier. Så tedde sig saken från engelsk horisont då. Och det som ockuperades var egyptiska, syriska och jordanska områden; Sinai, Golanhöjderna och Västbanken. I Sinai var det viktigt att ta kontroll över kustartilleribatteriet vid Sharm-El-Sheik för att säkra sjöfarten till Eilat. Golan handlade om att skydda befolkningen i norra Galileen mot kontinuerlig beskjutning och Västbanken var i första hand Jerusalem. General Moshe Dayan tänkte aldrig lämna Jerusalem och sa det öppet. Från tiden efter 1948 års krig hade också den israeliska generalstaben planerat för säkrare gränser, har mina vänner överstarna Olofsson och Salander sagt. Men är det som skedde 1967 illegal ockupation? Sinai är återlämnat. Finns det något fredsavtal med Jordanien eller är det så att Jordanien inte har anspråk på sitt tidigare västra område och i vilken mening är då det område som erövrats av Jordanien ockuperat?
Jag frågar principiellt. Fortfarande är jag emot den folkfördrivning som bildandet av staten Israel resulterade i och upprörd över hur flyktingläger blivit permanenta. Jag har fattat att sexdagarskriget för det palestinensiska ledarskapet var en upprepning av 1948 års krig. Jag avvisar påståendet från generalen och guvenören Herzog om att dessa läger skulle ses som mer eller mindre normala arabiska byar. Jag menar att bosättarpolitiken är förfärande och läser om övergrepp mot befolkningen. Jag har fattat hur man i administrativ ordning gör livet svårt för palestinierna, svårt eller hart när omöjligt. Tanken att dottern, som läser på universitet i Europa, USA eller Kanada aldrig får komma hem igen, finner jag omskakande. Jag undrar om inte de palestinensiska flyktingarna lurats av FN att tro att de ska kunna komma hem igen. Och mycket därtill. Men den statsrättsliga frågan återstår. Illegal ockupation? Hur tänker Antje?
Hur det är med bosättningarna vet jag inte. Nog verkar det övermakt och brott mot lagar som värnar befolkningen att hugga ner olivlundar, förstöra hus och hem och expropriera mark på ockuperat område. Vem i det internationella samfundet är för detta? Men i princip kan det knappast vara fel att folk från Israel flyttar österut - till Västbanken. Förutsatt att allt går hederligt till och folk får betalt för den mark man då säljer till bosättare. Märk mina ord. I princip. Praktiken är en annan. Men jag försöker göra reda i mina tankar och ägnar mig åt det ofärdiga tänkande som är bloggens styrka.
Far och son Churchill, Winstons son och sonson, tänkte år 1967 att det viktiga var att stormakterna höll sig undan så att folket i Mellanöstern själva kunde fatta besluten om sin framtid. Nu styr detta över till Svenska kyrkans agerande. Kan någon genomskåda vad Svenska kyrkan just nu sysslar med - och kan någon berätta vilka "Svenska kyrkan" (aktörerna) är? Jag fattar inte. Och Ilan Pappe A History of Modern Palestine (Cambridge University Press 2004) ger mig många tankar, men löser inte den fråga som nu ställs. Illegal ockupation? Vilken särskild kunskap i ämnet sitter Antje Jackelén inne med?
Det är väl så att Jordanien inte längre gör anspråk på området. Detta för att sätta press på Israel eftersom det då underförstått tillhör den nya enheten Palestina. Minns inte när Jordanien sa detta. 15 år sedan?
SvaraRaderaOckuperad, illegalt eller inte, är dock Västbanken. Där råder militärt styre, alltså inte samma lagar som i egentliga Israel.
Många slagord används (liksom i svensk uttunnad debatt) och krigets första offer är sanningen. Man gör klokt i att inte svälja allt som endera sidan säger.
Biskopar i Svenska kyrkan behöver inte ha kunskaper, det räcker att de är åsiktsautomater inom PK-korridoren. Sedan kan alla som vill vara där projicera sina ideal på biskoparna och allt är frid och fröjd... eller?
SvaraRaderaHur pass illegal är den ockupation som innebär att Svenska kyrkans högsta företrädare idag saluför åsikter som är stick i stäv med dess bekännelseskrifter?
SvaraRaderaDe flesta av dessa vigdes till sina tjänster som ämbetsbärare denna kyrka då den rent formellt var en statskyrka.
LG . .
Jag förstår inte uttrycket 'illegal ockupation'. Antingen är det ockupation eller inte. På sitt sätt är all ockupation illegal.
SvaraRaderaFrågan att ställa är om Israel sköter sina ockuperade områden i enlighet med folkrätten och antagna konventioner. Mot dem bryter Israel anmärkningsvärt ofta, vilket inte är helt förenligt med anspråken på att vara en demokrati, den enda i Mellanöstern.
Jag tror att uttrycket "illegal ockupation" är en sammandragning av två begrepp (vilket visar hur dåligt insatta brukarna av uttrycket egentligen är), nämligen "illegal bosättning" och "ockupation".
RaderaI en konfliktsituation med våld inbegripet förekommer alltid brott mot folkrätt och antagna konventioner. Man gör vad man kan för att försvara sig/vinna.
Jordanien har fredsavtal em Israel och har i det avstått från alla anspråk på Västbanken. Detta betraktas av Israel som en varm fred, till skillnad från freden med Egypten.
SvaraRaderaIsrael har annekterat Golanhöjderna som därmed har juridisk status som israeliskt område.
Det anmärkningsvärda med Västbanken och Gaza är att de varit ockuperade i 45år utan att bli annekterade, då de har inte juridisk status som, israeliskt område. Detta är i sanning värt att kritisera israel för.
Problemet för Israel är att en annektering skulle innebära att alla områdets invånare då juridiskt skulle bli israeliska medborgare, något som skulle få dramatiska effekter på väljarunderlaget till Knesset.
Det är samtidigt problematiskt att avträda Västbanken till en palestinsk myndighet som inte kan hålla terrorismen med robotbeskjutningar etc stången.
Oslo-avtalets sista steg föreslog ett fredsavtal där hela Gaza och Västbanken skulle tillhöra palestina, men Arafat sa nej då Jerusalem skulle tillhöra Israel.
Ingen av sidorna kan tänka sig att avstå tempelberget i en fredsuppgörelse, så just därför kan det inte bli något fredsavtal.
Skulle Golanhöjderna i dag återlämnas infinner sig ganska automatiskt frågan, till vem? Nu är det knappast aktuellt eftersom området är införlivat med Israel och därmed underställt israelisk lag. Assadregimen och dess föregångare var dessutom helt ovilliga att ingå någon form av avtal med Israel!
RaderaMed Gaza och Västbanken förhåller det sig annorlunda. Områdena ingick i det dåtida brittiska mandatet Palestina och kom efter kriget 48-49 att ockuperas av Egypten resp. Jordanien. Med dessa stater har Israel efter hand kunnat sluta fredsavtal. Efter avtalet med Egypten som inte ville ha Gaza i sitt knä var det området mer en politisk belastning för Israel. Därför drog man sig ensidigt, men inte undan vånda ur området. Den blockad av vapen och militärstrategiskt material som Israel därefter uppehåller mot Gaza har av FN:s generalsekretariat bedömts som fullt förenligt med folkrätten.
Västbanken var bortsett från delar av den gamla staden som det judiska kvarteret och Klagomuren från början avsett som något som kunde erbjudas i utbyte mot ett fredsavtal. Det markerade Israel också tydligt direkt efter sexdagarskriget 1967. I väntan på ett avtal satte man området under som man hoppades en tillfällig militär förvaltning. I det politiskt låsta läget blev det i stället något långvarigt. Situationen förändrades också väsentligt genom tillkomsten av PLO som representant för ett palestinskt, icke-judiskt, folk. Efter en elakartad konflikt med PLO som ledde till att den kungliga jordanska regeringen såg sig tvingad att med militär makt slå ner ett upprorsförsök, tvådde man på jordanskt håll sina händer från Västbanken. För Jordanien hade denna ursprungliga del av det brittiska mandatet blivit en politisk belastning. Fred slöts med Israel. Det enda Amman höll fast vid när det gällde Västbanken var sitt anspråk på att vara skyddsmakt för de muslimska helgedomarna på Tempelberget ett som det skulle visa sig inget obetydligt eller oskyldigt anspråk. Det berör ju i själva verket den mest inflammerade punkten i den pågående konflikten.
Till +Göran: en militär ockupation av ett landområde kan vara legitim enligt internationell rätt givet vissa förutsättningar. Frågan är givetvis inte bara tekniskt-juridisk utan också politisk som framgår inte minst av de förskjutningar som ägt rum t.ex. hos oss i bedömningen av saken. Det som i väst tidigare var tämligen okontroversiellt har nu blivit "illegalt" under hårda påtryckningar från den arabisk-muslimska lobbygruppen i FN och OPEC. Ja, sådan är politiken och internationell rätt tycks bara allt för ofta vara politikens eget lilla fnask eller åtminstone mycket töjbar när tunga politiska intressenter kommer på banan.
När det gäller Västbanken hör sedan Osloavtalet med till en fullständig och rättvis bild av läget. Det tidigare israeliska militärstyret är till stora delar nedmonterat. Goggla gärna i ämnet!
Detta är ju egentligen världens chans att vända debatten:
SvaraRaderaDen politiska liberalteologin har ockuperat svenska kyrkan och byggt bosättning efter bosättning i församling efter församling och tvingat bort dem som fanns där innan. Man har byggt apartheidmurar i form av prästvigningsstopp relaterat till ordningsfrågor.
Det är dags för "Ship to classic believers". Antje borde genast sjösätta detta!
Ja just det.....Underbart ! Tack!
RaderaIsrael slöt sin fred med Jordanien 1994. Påpekas bör också att Jordanien som en enda arabland givit de palestinska flyktingarna medborgarskap. (Minns jag rätt så är idag 2/3-delar av Jordaniens medborgare idag palestinska flyktingar eller ättlingar till dessa.) / Markus
SvaraRaderaDen särskilda kunskap AJ sitter inne med är möjligen den "gnostiska". Hennes företrädare på stolen i Lund A Nygren skulle säkert hålla med. Det gnostiska är också "antijudiskt" men också fördolt antikristligt. Det moderna nihilistiska postmoderna paradigmet ägnar sig åt att böja, omtolka och bortförklara Jesu Ord. Viljan till makt är också en tydlig böjelse i denna kontext.
SvaraRaderaDå söker man hellre samband med den sekulära majoriteten än Kyrkan.
@anonym 25 april 2014 11:50. Det var en rolig och begåvad vinkling på ämnet, men ändå något av en urspårning.
SvaraRaderaSvar till Björn (Ursus) från "Rabbi Google":
SvaraRaderaIn 1974, the Arab League decided to recognize the Palestine Liberation Organization (PLO) as the sole legitimate representative of the Palestinian people. The decision forced King Hussein to relinquish his claim to speak for the Palestinian people during peace negotiations and to recognize an independent Palestinian state that is independent of Jordan.
On 28 July 1988, King Hussein announced the cessation of a $1.3 billion development program for the West Bank explaining that the aim of this move is to allow the PLO to take more responsibility for these territories. Two days later the king dissolved Jordan's lower house of parliament, half of whose members represented constituencies in the Israeli-occupied West Bank.
On 31 July 1988, King Hussein announced the severance of all legal and administrative ties with the West Bank, except for the Jordanian sponsorship of the Muslim holy sites in Jerusalem. In his speech to the nation held on that day he announced his decision and explained that this decision was made with the aim of helping the Palestinian people establishing their own independent state.
När det gäller folkfördrivning i ämnet Israel-Palestina bör man känna till att det arabiska överkommandot vid inledningen av det angrepp som skulle göra slut på den nybildade judiska staten uppmanade den arabiska befolkningen att tillfälligt lämna områden kontrollerade av de judiska styrkorna. Den israeliska regeringen uppmanade i sin tur den arabiska lokalbefolkningen att bli kvar där de var och förhålla sig stilla. Många valde ändå att följa det arabiska överkommandots uppmaning inte minst av lojalitet mot den arabiska saken och för att inte bli uppfattade som förrädare på den egna kanten. I ett antal byar fördrevs den arabiska befolkningen med vapenmakt , men detta var undantag och inte regel. Det handlade alltså inte om en av regeringen organiserad folkfördrivning utan om händelser som följde krigets egen logik. Om t.ex. delar av befolkningen i en strategiskt belägen by gav angriparen aktiv hjälp, fick alla ge sig av. I ett krig på bokstavligen liv och död går det knappast att handla annorlunda.
SvaraRaderaNär krigshandlingarna var över beslöt man på den israeliska sidan att de som gått över till fiendelägret fick bli kvar där. Detta också fullt rimligt med hänsyn till att inget fredsavtal fanns utan bara ett vapenstillestånd som man på andra sidan öppet deklarerade inget annat vara än ett tillfälligt avbrott i den angelägna uppgiften att göra slut på Israel. Lägg så till detta att man från de arabiska staternas områden fördrev ca 7-800000 tusen judar. En orätt legitimerar visserligen inte nödvändigtvis en annan, men än en gång, inte orimligt att var sida fick ta hand om de sina i det uppkomna läget. På judiskt håll skötte man den saken bra. På den andra kanten satte man många, kanske de flesta, av krigets flyktingar i läger där de skulle stanna kvar till dess att de kunde återvända hem sedan Israel besegrats. Det har som bekant dragit ut på tiden och dessa flyktingar blev till ett verktyg i kampen mot den förhatliga judiska staten.
Utöver IIlan Pape kan man mycket väl också läsa Benny Morris 1948!
700-800 miljarder judar? Det kan väl ändå inte stämma?
RaderaJörgen U Bengtsson "När det gäller folkfördrivning i ämnet Israel-Palestina bör man känna till att det arabiska överkommandot vid inledningen av det angrepp som skulle göra slut på den nybildade judiska staten uppmanade den arabiska befolkningen att tillfälligt lämna områden kontrollerade av de judiska styrkorna. " Våra kristna palestinska syskon håller inte med i denna historieskriving läs Till den kristna byn Kafir Biram utanför Nasaret kom Haganahs soldater 29 oktober 1948. Prästen (marionitiska kyrkan) i byn gick ut och mötte soldaterna med vit flagg, ingen gjorde motstånd. Soldaterna var vänliga och artiga, de stannade i två veckor. Efter två veckor med hot om att bli dödade drevs byborna bort från byn. Läs mer i Vi vill ha tillbaka vår by
Radera"Den israeliska regeringen uppmanade i sin tur den arabiska lokalbefolkningen att bli kvar där de var." Är det verkligen sant? Var det inte ganska bra att de flydde så man blev av med dem innanför gränserna till den nya staten?
RaderaA History of Israel av Howard M Sachar anses av många som korrekt. Även många palestinier brukar, enligt utsago, säga att den är så. (Det är en tegelsten.)
RaderaAtt den arabiska befolkningen på vissa platser fördrevs under vapenhot sedan kriget väl inletts är ett faktum som ingen bestrider. Det oenigheten gäller är omfattningen av dessa fördrivningar under vapenhot och hur de volymmässigt förhåller sig till den flyktingström som orsakades av en begriplig oro från den arabiska civilbefolkningens sida att hamna mitt i krigshändelserna eller framkallades av direkta uppmaningar från den egna sidan att lämna stridszonen.
RaderaHär finns en livlig diskussion med delvis olika positioneringar även på den judiska sidan. Alan Dershowitz har i sin bok "The case for Israel", ett kapitel, "Did Israel create the arab refugee problem?", en kortare redovisning av den diskussionen.
Så mycket är ändå klart att man från judiskt håll accepterade FN:s delningsplan av det brittiska mandatet i en huvudsakligt judisk del och en huvudsakligt arabisk del. Man var inte glad, man hade hoppats på mer, men man accepterade. En mindre del med fred tycktes ändå bättre än alternativet. Arabsidan förkastade förslaget rakt av. Ingen judisk stat av någon omfattning skulle bildas i området.
När de fem förbundna arabstaterna gick till angrep fanns det inte på ansvarigt judiskt håll någon planering för en fördrivning av den arabiska lokalbefolkningen. Utgångspunkten var att man skulle leva tillsammans i den nya statsbildningen.
När flyktingströmmen väl var ett faktum, insåg man snabbt att här var en möjlighet att ta till vara i en situation där den nybildade staten var i öppet krig med arabvärlden och judar i hundratusental i sin tur fördrevs från de arabländer där de bott i många generationer. Redan sommaren 1948 beslöt man alltså att de som lämnat eller fördrivits inte skulle få komma tillbaka. Varje sida fick ta hand om sina flyktingar/ fördrivna och säkerhetsmässigt blev det också en väsentlig förbättring.
Men en betydande arabisk minoritet blev kvar och är kvar än i dag. Många av dessa är för övrigt kristna och har full religionsfrihet i Israel.
En konservativ bedömning av situationen skulle alltså kunna vara den att båda sidor bär ansvar för händelseutvecklingen och därför har en skyldighet att medverka till att lösa de uppkomna problemen.
Var man sedan hamnar beror på den egna positioneringen i den grundläggande konflikten. Finns det utrymme för en judisk statsbildningen i området eller inte? Förtjänar den i så fall vårt stöd?
Jag besvarar båda frågorna med ja. Men märkligt är det att vi alltså på något sätt fortfarande är kvar i 1948 års situation fast Israel är mer än sextio fyllda.
För den som inte ser något berättigande för en judisk statsbildning är det givetvis konsekvent att önska Israel av i dag ersatt med en palestinsk statsbildning som i förening med ett massivt arabiskt- muslimskt flyktingåtervändande rimligen blir ytterligare en muslimsk arabstat där såväl kristna araber som judar blir andra klassens medborgare i den utsträckning de väljer att bli kvar eller får vara kvar. Blir det som i Gaza där Hamas styr, lär det inte bli roligt att vara vare sig kristen eller jude där. Man får väl då sätta sitt hopp till religionsdialog...
Tankar: Visst har man tvivel om Jackeléns kunskaper, engagemang och empati för alla folk i mellanösternpolitiken. Det är bara att minnas hur hon blandade religion med politik i sin murkrubbebetraktelse, något som får luttrade judar att må illa eller le igenkännande i juletid.
SvaraRaderaJordaniens etniska rensning av alla judar från Jerusalem och Västbanken 1948 plus förstörelsen av de urgamla judiska kvarteren och raseringen av 50-talet synagogor, två av dem betydande i stadsbilden, har ju lämnat svåra sår, något som inte talas om så ofta. Jag har förståelse för att judar inte borde förbjudas bo på sina historiska platser. I arkiv från Life Magazine finns tragiska bilder från dessa händelser. Svenska kristna aktivister beklagar idag att somliga religiösa judar besöker Tempelberget, judarnas allra heligaste plats. Då minns jag hur Jordanien betedde sig under sin ockupation. För dessa kristna aktivister är dessa judar oönskade, undesirables, på sin viktigaste plats. Och då undrar jag hur de tänker när de vet att PM har utfärdat dödsstraff till den som säljer mark till en jude. De skriver ingenting; ska man anta att det är schysst?
Jag tror det är fel att beskriva alla bosättare som extremister och alla bosättningar som olagliga. Som vanligt får de som beter sig illa mer publicitet. Men det finns folk i dessa judiska byar som verkar i samförstånd med sina grannar.
Om Jordanien och palestinier: Inte alla palestinier kan bli jordanska medborgare. Det finns en våldsam historia med Arafats gäng i Jordanien och resulterande restriktioner. Det finns kategorier gula och gröna kort som ger olika rättigheter. Även HRW har noterat diskriminering av palestinier i Jordanien:
http://www.hrw.org/news/2010/02/01/jordan-stop-withdrawing-nationality-palestinian-origin-citizens
Många åter ser Jordanien som en palestinsk stat. När Transjordanien avstyckades var det underförstått att det skulle vara fritt från judar. Jordanien är det än idag.
På tal om folkfördrivningar, som upprör mig lika mycket som f Dag, så bör vi också uppmärksamma den brutala fördrivningen av etniska tyskar från Ostpreussen, Schlesien, Sudetenland m fl områden som ägde rum från 1945 och några år framåt. Brutala fördrivningar som ägde rum på vår egen kontinent och där de drabbade och deras ättlingar ännu inte fått återvända eller fått någon kompensation för den egendom de berövades vid detta tillfälle. Det vore intressant om biskoparna kunde yttra sig om detta också, för det är väl inte skillnad på folk och folk??
SvaraRaderaF Pierre
Dag låt mej länka till en prästkollega Gunnar Stenbäck som skriver om sitt uppvaknade " Den 6 juni 1967 satt jag, min fru och två kompisar på en uteservering i Zurich och hörde i radio om hur israeliska flygvapnet på några timmar slagit ut Egyptens flyg. Sexdagarskriget var igång. Efter en vecka jublade vi över Israels ”fantastiska seger”. Det var ju Guds utvalda folk som hade segrat!!! 1972 deltog jag som ung präst i en reseledarutbildning i Israel som Sveriges kyrkliga studieförbund anordnade. Det var min första resa till det heliga landet. " Läs mer i När mina ögon öppnades var det omskakande
SvaraRaderaVerkar vara så att Stenbäck naivt och okritiskt var Israelvän men han han nu hittat balansen eller är det ett annat dike?
RaderaEn präst som arbetar för fred och försoning är alltså naiv? Det handlar om en konflikt som pågått sedan 1948 då Israel 1) mördade Folke Bernadotte och 2) fördrev 700 000 palestinier. Är allt bra som det är nu? Eller borde Israel efter känt mönster försöka genomföra en slutgiltig lösning på problemet? Eller borde man lyssna på Gunnar Stenbäck? Hur vill du, Ursus, ha det?
RaderaEtt land utan folk till ett folk utan land, hette det en gång. Det var osanning. De judar som kom till Palestina som invandrare på 1890-talet och betalade för mark och egendom var inte ovälkomna, men de som med vapen i hand från 1930-talet och framåt tagit över landet var naturligtvis inte välkomnade av dem som bodde där. Det brittiska mandatet och dess vanstyre lät detta ske. Det är svårt att se en lösning på den konflikt som detta skapat. Palestinierna har enligt internationell rätt en rätt att återvända till sitt hemland, men då skulle den judiska staten upphöra att finnas till. En verklig tvåstatslösning ter sig alltmer avlägsen. En stat med lika rättigheter för alla synes mig vara den enda rimliga hållningen, nu när alla delningsplaner är definitivt akterseglade. /Gustaf Björck
SvaraRadera"Ett land utan folk till ett folk utan land", var en grov förenkling av det dåvarande läget. I den här delen av det ottomanska imperiet fanns vid tiden för den politiska sionismens uppvaknande en infödd befolkning bestående av muslimska och kristna araber samt judar. Vid mitten av 1800-talet var t.ex. befolkningsmajoriteten i Jerusalem judisk även om judarna i området som helhet var en minoritet. Om man är noga med sanningen är det på sin plats att tydligt framhålla den omständigheten att det hela tiden funnits en judisk närvaro i landet.
RaderaDe judiska invandrare som kom på 1890-talet välkomnades av de turkiska myndigheterna. De sågs som ett välkommet tillskott till en efterbliven del av imperiet. Inte folktomt, men glest befolkat och ekonomiskt eftersatt, med ett analfabetisk lantarbetarproletariat och ett antal rika landägare som bodde på annan plats, Damaskus, Istanbul etc., medan lokala förvaltare plockade ut så mycket som möjligt för godsägarens och egen räkning. Men en vanskött produktion ger inte så mycket. Därför slog dessa landägare gärna till när de fick ett bra anbud på något som de kommit att betrakta som tämligen värdelöst. Förfarandet var fullt lagligt, men skapade inte obegripligt spänningar i det lokala samhället. I förekommande fall hanterade turkarna det med fast hand. Någon blödighet på den kanten har ju aldrig fallit i ögonen.
Att judiska invandrare på 1930-talet och fram till 1948, under det brittiska mandatets tid, skulle ha övertagit land med vapen i hand är fullkomligt befängt. Något sådant skulle de brittiska myndigheterna aldrig tolerera. I den mån de judiska självförsvarsstyrkorna beväpnade sig, var britterna snabba att avväpna dem.
Efter 1948 i staten Israel har ingen medborgare någon rätt att med vapen i hand tillägna sig annans egendom. Israel är en rättsstat för alla medborgare oavsett trostillhörighet eller etnicitet.
De araber som i kriget 48-49 gick över till fiendesidan fick i betydande omfattning sina fastigheter exproprierade av den israeliska staten. Detta kan inte längre göras ogjort oavsett hur man bedömer lagligheten i det skedda. Detsamma gäller för de judar som fördrevs från arabstaterna eller tyskar i Ostpreussen. En återgång till förhållande på 1940-talet är inte längre möjlig, men ersättning för förlorad privategendom är en möjlighet om det går att komma överens om villkoren. Men inte heller detta är en lätt sak.
Att tala om en generell rätt till återvändande är inte bara dumt, det är direkt ta ställning mot Israel som en judisk statsbildning med den internationella rätten som förevändning.
Utöver privatägd mark fanns det i mandatet betydande markområden som de brittiska myndigheterna kontrollerade. I de områden av mandatet som kom att tillhöra Israel trädde självfallet den israeliska staten i de brittiska myndigheternas ställe. När dessa markområden disponerades för att bygga den nya staten, kan man inte utan vidare framställa den saken som att marken "stals" från rättmätig innehavare.
De brittiska myndigheternas "vanstyre" bestod tydligen främst i att man släppte in fler judar om än allt mer ovilligt och att man åtog sig som mandatmakt att inrätta ett judiskt nationalhem.
Tänker man så, då blir det också konsekvent att se Israels avskaffande som den enda rimliga lösningen på problemet.
En stat med lika rättigheter för alla i förening med en generell rätt till återvändande för alla palestinska flyktingar där flertalet är fostrade i hat mot Israel och det judiska folket, betyder inget annat. Låt oss vara ärliga på den punkten.
Hur en kristen människa med gott samvete kan förespråka något sådant är för mig obegripligt!
Jag bifogar en länk som tydligt visar det hat som bara allt för många på den palestinsk-muslimsk sidan riktar mot varje jude, också de mycket fredliga och obeväpnade, t.o.m. försvarslösa små barn.
http://jihadimalmo.blogspot.se/2014/04/judiska-familjer-overfalls-av.html
MEN DÅ BLIR DET JU INTE LÄNGRE EN JUDISK STAT?
RaderaJag skulle vilja berätta om en av de många byar och vad som hände 1948 " Iqrit var en arabisk kristen by som tömdes på sin befolkning under kriget 1948-49, en av hundratals byar i det forna Palestina där befolkningen antingen gick i landsflykt eller som i det Iqritis fall, till interna omflyttningar i nya israeliska staten" läs mer i . Irkit berättelsen om en by
RaderaAnonyms inlägg 20:43 , Gustaf Björcks, ser lite vinklat ut. Det lämnar ute mycket, vilket är förståeligt i en kort kommentar. Men mandatet var glest befolkat på många områden. Jag har inte uppfattat att judar fördrev araber för att ta deras mark. Det finns fascinerande bilder i arkiv som visar stora vidder. Uttrycket "land utan folk till ett folk utan land" var ju inte helt korrekt men behöver inte ses som om det var rena lögner. Det blev ett uttryck och man behöver inte ta det som att det var medveten lögn. Faktum var att det fanns mark som kunde dikas ut och göras till jordbruk. Den arabiska invandringen blev också stor. Hur britterna betedde sig mot araber och judar är en lång historia.
SvaraRaderaDet finns land nog för araber, judar och andra i regionen. De araber/palestinier som flydde eller fördrevs under kriget 1948 borde kunna ges kompensation. Men FN bär på ett stort ansvar för att ha cementerat flyktingfrågan, för att ha gått med på att hålla folk i flyktingläger i generationer. Skandal.
Medger gärna att det var kortfattat och ofullständigt. Balfourdeklarationen om ett judiskt nationalhem i Palestina 1917 är väl själva upphovet till den kommande utvecklingen. Jag vidhåller, oavsett om alla flyktingars återvändande efter så lång tid är möjligt eller inte, att en stat med lika rättigheter för alla medborgare nu är den enda rimliga lösningen. Israel är en principiellt sekulär stat och borde kunna rymma alla som medborgare med samma medborgarrätt./Gustaf Björck
RaderaPalestinierna bör söka stöd av Jordanien i kampen för att bilda en stat. Förslår att palestinierna bildar ett förbund tillsammans med jordanierna. Låt deras skolbarn får lära sig mer om varandras kultur. Ett sätt kan vara att låta de palestinska barnen lära sig jordanska i skolan och att de jordanska barnen får lära sig palestinska.
SvaraRaderaFöreslår att Svenska Kyrkans biskopar tillsammans med Seglora smedja och Dagens Seglora stöttar ett sådant initiativ.
Jack London
Det är ju inte att ma stundom undrar hur Ä.B. electa ser på fördrivningen av Sveriges ursprungsbefolkning?
SvaraRaderaExproprieringen av mark som sålts till privatpersoner och bolag, vissa av dem statliga som Sveaskog och kanhända äger även SvK mark i renbeteslandet?
SD vill ju ta bort alla rättigheter för etniska minoriteter, så det skulle väl inte förvåna om vissa röster inom SvK vill något annat i fråga om priviliegerna för småviltjakten?
Gustaf 6:45: håller med. Och Israel har ett stort %-tal ickejudar med samma medborgerliga rättigheter vad apartheidanklagarna än säger. Somliga i befolkningen har halkat efter i utbildning beroende på sociologhiska förhållanden i olika grupper, både ultraortodoxa judiska och arabiska. Jag läser ofta rapporter som behandlar strävan från statens sida att uppmuntra minoriteter, både arabiska/palestinska, judiska och andra till högre utbildning. En kristen arabisk grupp som aktivt vill att deras barn ska göra militärtjänst i det land de ser som sitt eget blir nedvärderad av andra palestinier. Så kan det gå. Det är så politiskt det kan bli.
SvaraRaderaFör tydlighetens skull: Instämmer A-K Roth i uppfattningen att den komplicerade och svårlösta konflikten Israel/Palestina/Arabvärlden bör få sin lösning genom att den judiska stat som bildades 1948 ersätts med en annan statsbildning med en ny kulturell majoritetsidentitet (flyktingåtervändande) som utesluter såväl namnet Israel som davidsstjärnan och menoran? Går det att få klarhet i den saken?
Radera