Passionstid

Nu är det Frälsarens väg till korset vi får följa. Det betyder att en del av det vanliga prioriteras ner. Jag kommer att skriva några blogginlägg men - om ingen kris inträffar - oförargliga sådana, uppbyggliga kanske rentav. Jag tror inte jag skriver varje dag och jag publicerar inga kommentarer. Den debatt som pågår fasar, vi ut i dag. På Påskdagen går vi igång igen under slagordet "Så mycket uppståndelse som möjligt!"

Jag är, som ni vet, lite fascinerad av kommentarer på bloggen och intresserad av yviga debatter. Sanningssökande har något yvigt kring sig och kan ske med stora åthävor. Men sanningssökande kan också vara stillsamt. Bedjande munkar skapade universiteten och hela det västerländska skolväsendet bygger på Kyrkans insatser från kyrkskola (i olika former) till gymnasium och universitet. Det var Kyrkan som lärde européerna att tänka - ja, att bli just européer.

Man måste inte alltid tänka innan man talar eller skriver en bloggkommentar men ibland skulle jag uppskatta om den som skriver gav sig en lite paus och funderade: Vad är han ute efter? Vilken är hans poäng? Som det där med att man i Radio Kronoberg diskuterade om pedofili kunde botas. Somliga sexuella läggningar kan alltså diskuteras i sådana termer. Men en homosexuell som kommer till prästen med den frågan om sig och sitt liv - vad svarar prästen då? Och frågan gällde alls inte effekterna av olika sexuella läggningar och än mindre att personalisera frågan. Saken gällde "das Ding an sich" - botandet och möjligheten att offentligt ta upp frågan om bot mot sexuell läggning. I en kommentar nämndes att Svenska kyrkan skulle ha två öppet homosexuella biskopar. Det var inte korrekt. En biskop, som ingått partnerskap. Men för sakresonemanget är det inte av så stort intresse.

På samma sätt med påskhälsningar. Jag såg pastoratsbladet Trovärdigt från Växjö liksom församlingsbladet i Moheda som kämpade med samma svårighet att göra fastan och passionstiden rättvisa. Det blir i folks medvetande påsk av allt och Stilla veckan blir "påskveckan". Dramat försvinner. Kyrkans påsk får firas på andras villkor. Vad får det till följd?

Jag ställer inte frågan hur detta kan uttryckas med önskningar om en fin Stilla vecka eller så. Jag vill komma åt ett grundläggande strukturproblem. På Youtube vore det möjligt att göra två hälsningar och lägga ut påskhälsningen på påsknatten. I församlingslivet skulle det gå att disciplinera sig och inte exponera påsken flera veckor innan, men verksamhetskyrkan är inte disciplinerad utan följer köpenskapens mönster. Dramat försvinner. Jag gillar inte det.

När en pensionerad kyrkoherde (emeritilön har kyrkoherden inte, det har ingen präst längre) pläderar för att vi ska gilla läget, kan man enkelt konstatera att det brukar kyrkoherdar säga och göra. De avviker därmed från det mönster som var apostlarnas. I utsatta lägen sjöng de lovsånger och bad. Därmed förändrades läget. Och mötte apostlarna ett annat evangelium och auktoriteter som lärde något annat än evangeliet, gillade de inte läget. När kyrkofäderna stod upp för evangeliet gick de inte på fagert tal utan kunde hävda att alla villolärare anförde bibelord och det blev osant ändå. Där finns en del att begrunda.

Man kan göra det denna passionstid genom att ta frågan Pilatus ställer på allvar. "Vad är sanning?" frågar han - och gör ingenting för att ta reda på det. Vi skulle kunna fråga likadant och möda oss lite med frågan. Det gör oss sympatiskt otidsenliga eftersom vi lever i en tid där det inte finns någon Sanning men många sanningar. Ska vi söka Sanningen i denna tid? Och med viss entusiasm ge oss i kast med evangelisternas passionsberättelser, inte bara Lukas alltså. Har ni märkt vilka andliga tillgångar de klassiska fastepsalmerna är? De har något viktigt att säga och gör berättelsen till min berättelse.

Som sagt: en tid för återhållsamhet och tukt. Ha en välsignad passionstid!