Uppdrag Granskning

Kyrkokansliet larmade under onsdagen om att Uppdrag Granskning var på gång med frågan om homosexualitet. En reporter hade med dold kamera uppsökt präster och i själavårdssamtal framställt sin situation och undrat om råd och förbön. Jag antar att de kollat den s k kalinlistan för att hitta namn och så svarade prästerna efter bästa förstånd och samvete på det som frågats. Jag antar att de sa ungefär som ärkebiskop Bertil Werkström. Sedan kommer Uppdrag Granskning tillbaka och berättar om tilltaget samt vill ha en kommentar. Vad har prästen för chans då?

1. Svara att det var och förblir ett själavårdssamtal under absolut tystnadsplikt och så förblir det och därmed framstå som en som har något att dölja
eller
2. Svara så gott det går och därmed bryta tystnadsplikten. Det har föreslagits att biskopen i fall som detta skulle kunna befria prästen från tystnadsplikt med argumentet att det trots allt inte rörde sig om själavård, men det tror jag inte går. Och man kan väl inte i efterhand säga "april, april - det var fejkat själavårdssamtal" och därmed hävda att fejket inte ligger under tystnadsplikten?
Allt blir fel.
Prästen åker dit, alltså.

Och följden? Präster avböjer fortsättningsvis samtal med konfidenter de inte känner. Man kan hävda att själavård har sin utgångspunkt i den själavård som predikan är och den som inte återfinns bland dem som firar gudstjänst behöver prästen inte bry sig om, för ett samtal utgör en risk för både prästen och prästfamiljen och leder till en rimlig så kallad arbetsmiljö (som om prästen hade ett arbete!). Detta drabbar i slutänden en människa i nöd, för det kan finnas någon som faktiskt inte är en nödig journalist utan en som på allvar ställer sitt livs allvarliga frågor. Då vill det till att prästen inte drar sig undan. Konsekvenserna av Uppdrag Gransknings tilltag betalar de svagaste, inte prästerna, inte ens de homofobiska prästerna (vad nu sjukdomsklassifikationen homofobi består av).

Tydligen hade, hörde jag i Radio Kronoberg, Uppdrag Granskning i senaste inslag tagit upp frågan om pedofiler. I Radio Kronoberg diskuterades möjligheten att bota pedofiler. Bota? Det var svårt för pedofilen uppfattar sitt intresse för barn som genuin kärlek. Men om man om en sexuell variation inför botandebegreppet - hur resonerar man då? Hur var det med den homoerotiska initieringen i det gamla Grekland, var pederasterna friska eller i behov av bot? Och vad med Muhammed och Fatima?

Var går gränserna för vad som ska botas och vad som ska accepteras? Har vi inte snubblat in i ett problem? För om någon kommer till en präst och frågar om han kan bli botad från sin homosexuella läggning - vad ska prästen svara då? Att just detta inte ligger under försoningen? Och vad säger prästen om konfidenten vill ha förbön för att bli kvitt sin sexuella orientering? "Jag vägrar be!" -? Ska det vara svaret till pedofilen och den som är pengakär (girig) också? Eller är det bara en enda kategori kärleksfulla som en präst inte kan be att de ska befrias från det de själva säger vara ett problem i livet?

Hur var det med Janne Josefssons årsinkomst? Var det en lukrativ syssla att bli huvudskallejägare?

Nu kan förstås präster jagas och vara nöjda, för lärjungen får vara nöjd om det går honom som hans mästare. Hittills har vi klarat oss jämförelsevis väl, alltså. Men problemet när präster blir rädda att våga vara nära människor som kommer med problem bekymrar mig. Jag är väl för hjärtnupen, kan jag tro. Jag skulle hellre blivit en hänsynslös journalist som i de höga principernas namn alltid kan låta bli att se konsekvenserna av sina aktioner.