Nu var det 1978 - och 1945

Forskningsrapport Nr 142 (maj 1978) från  Religionssociologiska Institutet bokstavligen hoppade ur bokhyllan. Den handlar om Förväntningar på församlingen. En studie i Skara stift och är gjord av Lennart Tegborg. Det är nöjsam läsning. Tegborg jämför kyrkoherdarnas bedömningar med övriga prästers och finner att de övriga prästerna bedömer församlingarna ligga på en lägre andlig nivå än vad kyrkoherdarna gör.

Hur ska detta förklaras? Tegborg pekar på att kyrkoherdarna är äldre. Alla präster upp till 39 års ålder är mindre positiva. Betänk nu att vi talar om förhållanden en generation tillbaka! Det kan jag gott tänka mig. Och i detta fall ska man inte tro att ålder och klokskap hör ihop. Det handlar hellre om äldre hundars behov av att ligga och sova, antar jag.

De övriga prästerna har också mindre möjligheter att påverka församlingen, tror Tegborg. Därmed känner de sig inte ha så stort ansvar. Det tror jag inte ett ögonblick dock. Tegborg för in begreppet selektiv perception, man ser vad man vill se - och åsyftar övriga präster. Men är det rimligare att tro att kyrkoherdarna ser vad de vill se, det de är ansvariga för och delvis själva åstadkommit. Så kan, menar Tegborg, en förklaring vara att kyrkoherdarna har till uppgift att uppmuntra de andra vilket gör dem benägna till fagert tal, förstår jag.

Lennart Tegborg ser att gruppen "övriga präster" ser på församlingen som andra grupper (heltidsanställda, söndagsskollärare, juniorledare, syföreningskassörer, kyrkobrödraordförande och kyrkorådsordförande) gör. Kyrkoherdarna avviker. Till sist måste han  dra slutsatsen att komministern, kyrkoadjunkten eller pastorsadjunkten ser med mera realistisk blick på församlingen än vad deras kyrkoherde gör. Tegborgs lösning på detta problem blir att prästerna måste prata mer med varandra.

Nu, en generation senare, kan man förstås undra vad det betyder för oss att cheferna dåförtiden gjorde orealistiska analyser av läget och fundera över hur det är idag. Vart ledde de orealistiska analyserna oss? Görs också i dag systematiska felanalyser av läget i församlingarna från chefernas sida? Och är förklaringen att så måste det nödvändigtvis vara om cheferna inte har redskap för att ta itu med de verkliga problemen? När cheferna inte vet vad de ska göra, gör de ingenting för då kan det i vart fall aldrig bli fel....

Till andra fynd i veckan hör Ivar Hylanders kartläggning av prästrekrytering och prästerlig befordringsgång från år 1945. Framtidsutsikterna på den prästerliga banan. Jag läser särtrycket men uppsatsen återfinns i Ny Kyrklig Tidskrift, häfte 2, 1945.

Bakgrunden var de yngre prästernas oro för framtiden - fanns det utrymme och möjligheter om man blev präst?. I det trygga statskyrkosystemet vägrade Kungl. Maj:t att utreda den saken, som fick ordnas på privat väg. Så skedde alltså och Ivar Hylander knepade och knåpade på lediga stunder för att försöka se hur framtiden skulle gestaltas.

Vad kom domprosten Hylander fram till? Han räknade prästernas tjänstgöringstid. Emeritilön kunde de få vid 70 års ålder och så försökte han beräkna dödligheten. Den var 0.7% bland prästerna, emeritiprästerna borträknade. När allt räknats, blev resultatet att tillgången på präster nätt och jämt täcker efterfrågan fram till 1954, men därefter kunde kanske prästbrist befaras. Staten ville inte ta fram underlaget. Jag ska inte tjata om detta förhållande som ger en ögonblicksbild av hur det egentligen var - och varför skulle staten vilja främja et alert kyrkosystem?

Jag ser att Växjö stift hade ett, som det heter, formellt överskott på präster. 310 präster. Lunds stift hade 400. Göteborgs stift 305 och Stockholms stift 178. Vi vet nu hur folkomflyttningarna gick efter kriget och det är enkelt att se hur stabil Svenska kyrkan var i små församlingar på landsbygd och hur svagt rustad hon stod i tillväxtområdena Stockholm och Göteborg. Kanske Malmö också om många av prästtjänsterna i Lunds stift fanns på landsbygden. Undersökningen ger inte besked och omflyttningsfaktorerna - folkvandringstiden - var okänd när Hylander utredde år 1944-45. Det var de fåtaliga prästerna i mammutförsamlingar i Stockholm som skulle hantera folkbokföring och församlingsbyggande under statens välvilliga vård och vakt.

Det var i den vevan ärkebiskop Yngve Brilioth skrev boken Vården om kyrkan. Där sägs rent ut att statens omsorg om Svenska kyrkan var en ärkebiskopens sorg. Staten tog helt enkelt inte vård om Svenska kyrkan utan ville styra henne utifrån andra värderingar än Kyrkans. Ja, det var ett elände, om jag läser ärkebiskopen rätt. Och ärkebiskopen hade nog rätt. Sug på den också, statskyrkokramare! Felanalyser 1978 och statlig vedervilja 1945 skapade framtid. Men lite roligt är det att inse att de fina borde lyssnat på oss, vi som var de obefordrade och insiktsfulla prästerna. Den insikten lyser upp pensionärstillvaron.

På tal om statens välvilja: Thomas av Becket dog väl egentligen när han oförsiktigt snubblade i Canterbury Cathedral och inget annat?