Anti Antje?

Det är bäst att be att Gud ska bevara oss för våra vänner. Våra fiender klarar vi själva. Men nog måste man undra över Antjes vänner, som de vänliga seglorian-herrar som intervjuar och bekräftar bilden av henne. De är i praktiken mer anti Antje än vi andra, vi som mest är frågande. Dagens Seglora är ingen lyckosam medarbetare till Antje Jackelén.

Det enda som sägs av Antje om Jesus är en polemik mot påståendet att ärkebiskopskandidaterna inte kunde göra skillnad mellan Jesus och Mohammed. Ja, ni minns kanske att Kyrkans Tidning tog upp den fråga Eskil Franck ställt i sin bok. Det ska inte Antje alldeles säkert kritiseras för. Frågarna kanske styrde bort henne från sådana väsentligheter säger vi, som lärt oss tolka allt till det bästa.

I övrigt handlar intervjun, i fyra avsnitt, om annat än Jesus, Svenska kyrkan och Svenska kyrkans liv. Fast det är klart inledningsvis konstaterar seglorianerna att sedan Antje Jackelén valts med mer än 50% av rösterna återstod därefter "endast krutröken av den intensiva kritiken med en kvardröjande doft av bedagad trätlystnad".

Nu till samtalet "som speglar komplexiteten i en kristen tro och i en heterogen, motsägelsefull och månggestaltande kristen kyrka." Det låter något - men brukar pastor Carlsson och redaktören Irving verkligen själva på plats söndag förmiddag förvissa sig om detta heterogena och månggestaltande eller konstruerar de sig en föreställning?

Antje skulle vilja ha en debatt om andra teman än den debatt som var inför ärkebiskopsvalet, men det har varit positivt att den förts och ser att det inte är en poäng med att vi är överens om allting, säger hon. Detta tar jag till mig. Det är bra.

Sedan snubblar hon i första delen av samtalet in på frågan om orden, som ibland måste vara i karantän. Hon ser (avsnitt två) teologens uppdrag som att "tjäna orden". Då tvekar man väl något. Är inte i vart fall de prästvigdas uppgift att vara Ordets (Guds Ords) tjänare, Verbi Divini Minister står det på mitt prästbrev. Är glidningen i begrepp informationsbärande?

Detta sagt är tydligen Kyrkan ingen enhetlighet, vilket väl både är sant och falskt. Redaktören Irving ser Svenska kyrkan som en spretig rörelse. Kanske det. Men styrd av sin bekännelse, väl? Och därmed lätt att definiera? Eller?

Lite konstigt tycker jag att det blir när Antje spekulerar: "om inte den kristna teologin hade utvecklats så, hade den då kunnat bli den världsreligion den är?" sagt apropå Pelikans konstaterande om olika bilder av Kristus. Varför inte helt enkelt tala inkarnatoriskt? Kristus kom till sitt eget i alla olika kulturer - för han är Herre och tillvaron kom till genom honom? Och vart tog den Helige Ande, Hjälparen, vägen? Har inte Anden styrt Kyrkan till jordens yttersta gräns?

Pastor Carlsson går loss i avsnitt tre. Han "kan känna det fint med det dialektiska och komplementära förhållandet". Vad är det? spörjer vi med katekesens ord. Pastorn förklarar: "att lyssna på varandra". Det pretentiösa pratet har underhållningsvärde!

Men så blir Antje exemplifierande - och då är jag inte med. "Vi" har kunnat sitta med polisen och räddningstjänsten och samtala" - sånt har jag sett tidigare. Men de som förändrar är de på basplanet. Fråga Åke Talltorp i Linköping som varit präst i samverkan med både polis och räddningstjänst. Instinktivt fattar en erfaren församlingspräst att detta bordssittande föga har med verkligheten att skaffa.

Lika lite som när biskopen involverar näringslivet för att stärka den sociala samhörigheten i Malmö och Skåne. Har, det är min fråga, Antje Jackelén egentligen landat i verkligheten eller lever hon i de konstruktioner som går att leva där uppe? Jag som frågar har sett feomenet inte bara kyrkligt utan också militärt. Jag vet vad jag talar om. Och här blir jag rädd för den framtid som avtecknar sig. Ska vi få en överhetskyrka av annat slag nu? Den som umgås på chefsnivå och därmed tänker sig ha löst problem?

Antje styr därefter in mot de stora berättelserna.
Fast först ska frågan om var dialogens gränser går, ställas. Det gör Antje själv. "När måste man visa intolerans mot intoleransen?" Är verkligen den frågan vettig? Borde vi inte fråga hur en annan hållning är möjlig, en där det gemensamma samtalet med klinisk skärpa ställer fram frågor så radikalt att fördomar och intolerans inte får en chans?

Antje fokuserar på Kyrkans möjligheter. Det egendomliga blir då att församlingarna och de enskilda kristna osynliggörs. Men lika egendomligt är det schablonartade avfärdandet. Liberalteologi är en etikett för en teologi vid förra sekelskiftet (egentligen från 1830-talet med ett rejält avstamp på 1860-talet och därefter och vad den betydde kan man läsa i Edv. Rohdes lärda bok Svenska kyrkan omkring sekelskiftet, DS). Antje Jackelén menar att denna etikett inte "utan vidare" kan appliceras på teologin i dag. 

Nej, inte utan vidare, det fattar jag. Men "med vidare" då? Kan man se att frågeställningarna faktiskt är desamma och svaren principiellt likartade då och nu?
Är det något, blir frågan, som Antje inte förmår uppfatta därför att hon inte befinner sig på tillräckligt långt avstånd från denna teologi? Och är liberalteologins motsats kyrkoteologi, inkarnatorisk teologi? Liberalteologi som, akademabel teologi, katederteologi i motsättning till  altarteologi och kyrkfolksteologi? Man kan undra och fundera över teologiska vals konsekvenser i praktiken.

Vad betyder det då att Antje ser ärkebiskopsuppgiften vara att "leva och inspirera så att kyrkan är just kyrka"? Jag gillar målsättningen. "Det är i gudstjänsten som kyrkans puls slår", sägs och det är sant. Men vad betyder det alldeles konkret?

Jag ser inte ett enda ord om vad gudstjänsten gör med oss. Jag ser Antje uttrycka en producentkyrka som ska undervisa men intet om det kristna folket, Gudsfolket. Hos Antje ter sig folket vara objekt för den kyrkliga verksamheten och när hon är på en av sina otaliga konferenser konstaterar hon: "Jag var den enda teologen naturligtvis." Kanske. men det fanns möjligtvis några alldeles vanliga kyrkokristna där också, eller?

Detta sagt behöver den kristna berättelsen kommunikatörer och det behövs en barmhärtig samarier för klimatet som hamnat i diket, menar hon. Men vad betyder det? Varför försvinner människorna? Ett klimat kan inte hamna i något dike. Människor kan - var är de i denna berättelse?

"Vi som kyrka sitter på många viktiga ord i vår tid. Men hur öppnar vi de här skatterna?"
Jag är uppriktigt ledsen, men borde inte en ärkebiskop i en evangelisk kyrka veta det?

2 Tim 4:1-5 .

Anders Brogren har i SPT skrivit om Antje Jackeléns doktorsavhandling. Gå in på brogren.nu så hittar ni.