Med största diskretion berättade jag om den fd moderatpolitikern som blivit POSK-are. Det stod inte på förrän förre redaktören Bengt Olof Dike trädde fram och presenterade sig som mannen ifråga. Sedan han gjort så, blev det till att försvara sig.
Den "överväldigande delen" av församlingarna, menar han, ville ha kvar statskyrkosystemet. Överväldigande? Småförsamlingarna ville. Andra församlingar insåg att en era var över. Dessa var till antalet färre men omfattade större delen av Svenska kyrkans medlemmar. Majoriteten alltså.
Alla hade inte fattat att Svenska kyrkan efter 1860-talet levt på en slags övertid. Statskyrkosystemet hade blivit orimligt. Det var på sin tid en kyrka med den döpte kungen som främste medlem och med kungens ansvar att vårda kyrkan. Det blev annorlunda. Staten ville inte ha ett statskyrkosystem (politiskt kunde kontrollen över Svenska kyrkan säkras genom partierna, förstås). Vad återstod egentligen då för Svenska kyrkan att göra?
Att Svenska kyrkan många årtionden dessförinnan förlorat svenska folket som ett gudstjänstfirande folk stod klart sedan länge. Dagens Nyheters kyrksamhetsundersökning 1927 är ett exempel. Vi behöver knappast älta detta längre. Redan i söndagsskolan insåg jag att mina jämnåriga som inte gick i söndagsskolan tänkte på annat sätt. De är mellan 65 och 70 nu, dessa gamla kamrater.
Bo Giertz med flera ville evangelisera. Det arbetet försvann i en kyrkokonflikt. Kommentarer överflödiga.
Dike undviker påfallande ofta att tala om Jesus. Han kunde använda ett H-ord som "Herre". Det där talet om "Den Högste" eller "Han med stort H" är och förblir egendomligheter i ett kristet sammanhang. Jag tror att Dikes omskrivningar är informationsbärande- Och vem i all sin dar skulle vilja återvända till denna bloggs kommentarsfält för att undersöka om Dike någon gång fått ur sig namnet Jesus även om han/hon inte minns sig ha läst något om Jesus Kristus där?
Det fanns visioner för Svenska kyrkan i ungkyrkligheten, som byggde institutioner. Folkhögskolor, förstås, och Lekmannaskolan i Sigtuna. Sådant kostar men idrottsanläggningar och annat kostar också. Visionen för Lekmannaskolan var utbildning av kvalificerat lekfolk i en miljö med duktig personal och möjlighet till gudstjänstliv genom en kaplan. Andra kunde komma på konferenser i den miljön. Placeringen nära Arlanda/Märsta gav möjligheter. Kyrkokansliet skulle också ha en arena för möten med människor och det skulle utveckla arbetet med kanslifrågor men också ge en möjlighet att låta idéer flöda åt alla håll. Kostnaden 20:- per kyrkomedlem för en tankesmedja, som var mer än en stiftsgård, var inte alls dum. Och den bottnade i den ungkyrkliga visionen för stället.
Dike såg pengar och det var allt han såg. Vad hans insatser för att förstöra ställen verkligen har kostat, vore det kanske anledning att ta reda på. Kapellet avsakraliserades. Såldes marken som tomtmark och vad finns i husen nu? Jag har ingen aning. Däremot inser jag hur fel Dike tänker när han frågar: "Skall kyrkan bedriva verksamheter med jättelika årliga förluster?" Alla andra fattar att Svenska kyrkan ingenstans är ett vinstdrivande företag! Kammentarer överflödiga! Det moderatdumma är i vart fall inte moderat dumt. Det är närmast omodererat dumt.
Jag ska inte ta upp det tröttsamma med Dikes kampanj vad vi ska be om. Den utgår från tanken att vi alls ber - och om detta har han ingen aning. Det kan ju vara så att vi som tidigare bett för både det en och det andra i Svenska kyrkan kortat förbönslistan och nu mest låter den handla om ledsna medkristna. Men i sak är detta inte Bengt Olof Dikes sak. Han får be sitt, så ber vi andra vårt - och vad vi rätteligen borde be, har vi inte riktigt fattat - om jag fattat rätt. (Rom 8:26)
Bengt Olof Dikes trägna försvar för förtroendevalda belyses när vi plötsligt informeras om att tre kyrkopolitiker ertappades med fingrarna i syltburken och berikade sig. Dike sparkades ur moderaterna för denna sin upptäckt. Skulle Dike tigit om skandalen? Kanske inte. Men tonat ner försvaret av de utomordentliga insatser partipolitiker uträttar i Svenska kyrkan, kanske? Och möjligtvis funderat över om det inte är lika illa att ha fingrarna i den ekonomiska som i den teologiska syltburken. Politiker ska inte kladda i sådant de inte har kompetens för. Nästa gång Dike orerar om de partipolitiskt valda, minns de kladdiga fingrarna i syltburken!
Med spänning inväntas nu kyrkostatistik - som om Bloggardag var en utredningstjänst. Det är den inte. Hur tänkte sig Dike nu?
Yngve Kalin och Fredrik Sidenvall nämns. Kalin lämnade sin tjänst 2013, Sidenvall 2007. I Hyssna redovisades vid redovisningen år 2011 en gudstjänstfrekvens på 259 personer/vecka är 2010 om man räknar som på Gotland. Siffran för söndagar var i snitt - alla sön- och helgdagar räknade - 110. I socknen fanns 1550 kyrkotillhöriga. I Göteborg skulle man kanske vilja se en jämförelse mellan Domkyrkan och S:t Pauli. Men vad skulle bevisas? Det alla vet, att högkyrkliga pastoralteologer bygger församling?
Det är helt enkelt roligare och allvarligare i högkyrkliga församlingar. Vi är ju högkyrkliga därför att vi är svenskkyrkliga.
Jag är döpt i Svenska kyrkan. Där avviker jag från vad som gäller för nuvarande ärkebiskop och hennes företrädare.
Jag är vid 15 års ålder konfirmerad i Svenska kyrkan och undervisad med Stig Hellstens konfirmandlärobok. Jag avviker därvidlag från den nuvarande ärkebiskopen och från stiftsbiskopen. Jag drabbades av en prästkallelse i Svenska kyrkan genom församlingsprästen (Nils Norrlin) och stiftets mödor (Henrik Svenungsson) när jag var 17 - också här avviker jag från nuvarande ärkebiskopen och stiftsbiskopen.
Ibland ska man påminna sig själv och andra om vilken svenskkyrklig mylla somliga av oss står djupt i.
Sifferexercis om högkyrkligt arbete? Nja, poängen är en annan. Bengt Olof Dike har idogt arbetat för att komma denna väckelse till livs. Han har lyckats rätt väl. Han kan stå rak i ryggen, stolt över sin fördärvelsebringande verksamhet att stoppa de olämpliga präster och prästkandidater med en teologi som faktiskt kunde bygga församling men också med aktiviteter som på sin tid skrämde ärkebiskop KG Hammar och generalsekreteraren Sören Ekström och förtog arbetsglädje. Riktigt ensam har han dock inte varit i detta sitt värv, numera POSK-aren Dike. Fast jag medger, dåvarande POSK-aren Dag Sandahl gjorde sitt bästa för att Hammar och Ekström inte skulle förtvivla på grund av misstänkliggörandekampanjerna. Kanske bad jag till och med för dem.
Somligt är dock väldigt överraskande här i livet, medge det.
Mycket ska man läsa innan ögonen trillar av.
SvaraRaderaPoff-poff
Tur man har glasögon.
En man på yttersta högerkanten slåss med näbbar o klor för politrukerna i SveK. Politrukerna sviker honom. Han fortsätter kampen i kgl salighetsverket ibland de Politiskt obundna i SveK.
Hihihi.
Komik i kubik (o tragik in absurDum)
Kung Rödskägg Vasa o rödstrumpan måste rotera i epileptiska skrattkonvulsioner i sina gravar. Verkligheten överträffar värsta farsartade dik(t)en...
:-)
Anders Gunnarsson
Kyrkopolitiska Otroende utur SvK (KOSK)
Ekonmiska förluster inom verksamhet inom SvK?
SvaraRaderaKan någon nämna någon verksamhet inom SvK som inte går med årliga ekonomiska förluster?
Om man bortser från intäkter via skattsedeln så lär väl alla institutioner inom SvK gå rejält back, eller?
Ett frapperande exempel är projektet med nytt handboksförslag som endast accepterades oreserverat av 8% av de kyrkliga remissinstanserna. Knappast teologiskt eller ekonomiskt väl genomfört.
Det värsta slöseriet kan mycket väl vara kyrkokansliet, hur mycket går det back per år?
"Högkyrkliga pastoralteologer bygger församlingar" skriver Dag. Det borde ingen förneka, men tråkigt nog visar det sig stundom att dessa byggen var uppförda av trä, hö och strå. Det uppenbaras när den högkyrkliga pastoralteologen dör, pensioneras, flyttar eller konverterar. Bartholomeus
SvaraRaderaJa detta är det stora tabut inom högkyrkligheten: den är i huvudsak en präströrelse. Därför har insikten om nödvändigheten att bygga strukturer som hjälper kyrkolivet att överleva när politiska attacker eller mindre skickliga präster som efterträdare varit låg eller obefintlig. Paralleller kan dras till frikyrkan där karismatiska ledare en tid kan samla stora skaror men inget verkar vara bestående.
RaderaDen som menar att detta är fel får gärna ge ett exempel på en församling i Sverige som varit högkyrklig över flera prästgenerationer.
Instämmer! Bara att se på var kyrkligheten varit stark under lång period. Ungefär som när det ständigt tjatas att Stockholm skulle vara sekulariserat, vilket det, om det är det, var redan på 1700-talet. Inte för inte är Växjö stift ett med mycket gammalkyrklig pietistisk tradition men utan ett samlat Boverk om detta. Vid jämförelse mellan ex Gbg och Skara stift är det slående, att den sk högkyrkligheten i Växsjö stift satte en annan ton, än i de båda nämnda stiften. Det tål tänkas över. Fö en av svagheterna i bloggarna analyser, samma frågeställning. / Magnus Olsson
RaderaHögkyrkligheten är en narcissistisk präströrelse med ett otal hycklare, särskilt inom sexualmoralen (horden av SSB-bögar + alla seriemonogamister)!
RaderaDöderhult är kanske det enda exemplet på att högkyrkligheten har burit frukt, annars är den en döfödd rörelse!
/Antony
Undergrävandet av både kristendom och kyrka har nog pågått mycket, mycket, mycket länge. …
SvaraRaderaI princip med mer aktiv början sedan tidigt 1500-tal, samt i och med upplysningstiden, tillsammans med både det amerikanska, det franska och det ryska inbördeskriget där man inriktade sig mot all religion som motståndare till vetenskap?...
(Vilket naturligtvis säger sig självt; att tro är inte att veta, utan att tro är just att tro. Samtidigt som att veta kanske i själva verket är mindre värt än att tro? Fastän de som tror sig veta tror samtidigt att vetandet är mer värt tron?.. Vem vet..)
Den frikyrkorörelse som uppstod, ja exploderade, i slutet på 1800-talet är egentligen någonting mycket intressant.
Kanske kan den ses som en motståndsrörelse mot en materialistisk kommunism samt mot en allmänt mer kall, hård, rå och människokulturfientlig vetenskaplig syn på människan som då växte fram, i anslutning till det allt större och större dyrkandet av all vetenskap?
(…Som alltså resulterade i både en brutal och skoningslös globalkommunism med drömmar om ett socialistiskt världsherravälde med ett mer vetenskapligt inriktat skapande av en Ny människa? Och också, i efterapning av denna brutala, råa och skoningslösa kommunism, en lika skoningslös nationell kommunism, dvs., nationalsocialism, lika inriktad på det vetenskapliga skapandet av en Ny människa? Vem vet…)
JB
Rock´n roll - men visst var avregistreringen genial?
RaderaIngen vet ingenting, tror jag, tra-la-la.
SvaraRadera"Ingen vet ingenting"?
RaderaNej, snarare vet alla någonting, men ingen vet allting...
JB
Fakta, tillägnad Bloggardag och hans alltid trogna eftersägare - de som ständigt och grovt felaktigt upprepar att jag vill ha partipolitik i kyrkan och tydligen ännu ej har upptäckt min konsekventa kritik mot exempelvis Dagens Segloras politisering i kyrkan!
SvaraRaderaNu bemöter jag, punkt för punkt, kritiken ovan:
-Det var förkrossande cirka tre fjärdedelar av församlingarna, som i minst två remissomgångar slog vakt om äktenskapet med staten och starkt reagerade mot bland andra dåvarande kyrkoministerns, Bertil Hansson, försök att tolka kyrkans inställning på annat sätt. Bland annat jämförde han församlignsopinionen med Kyrkans unga, vilken miniorganisation inte hade något som helst folkligt mandat. Några större församlingar i storstäderna förordade visserligen skilsmässa, men befolkningsmässigt var ingalunda dess i påstådd majoritet. Tvärtom! Och skulle det inte väga tungt att en förkrossande majoritet av småförsamlingarna vill stanna kvar i äktenskapet? Vilka är det för övrigt som vid senare års kyrkomöten starkt har reagerat mot vågen av sammanläggningar av församlingar? Känner Bloggardag månne många av sina högklyrkliga proselyter i den kritikerkören?
-Påståendet att statskyrkosystemet hade blivit "orimligt" är blott och bart subjektivt och har ingen faktarelevans. Systemet gav full frihet åt prästerskapet och de självstyrande församlingarna. Jag har genom åren till leda frågat om någon kritiker kan ge ett enda exempel på om någon politiker, förtroendevald, refuserat någon prästs predikan.
Inget svar, inget exempel men en kollektiv kanonad - som i doakören - mot den påstått förfärliga politikerstyrda kyrkan. Kritiker som inte ser, eller vill se, systemets heltäckande ekonomiska trygghet, En av dem var Bloggardag. Vad ser vi? Jo, att de hade fel så det rungar om det. Kyrkans ekonomi försämras i snabb takt.
-Att kördirigenten sedan återkommer till skandalen Ansgarsliden, där cirka 150 miljoner gick upp i rök på grund av groteska felsatsningar och m isskötsel, förvånar mig. Skandalen skulle ha avslöjats långt tidigare, så hade åtminstone en del av förlusterna kunnat undvikas. Och försök inte påstå att kyrkan på något sätt saknar utbildningsmöjligheter i andra skolor!
-Vad är det sedan för fel att använda orden "Den Högste"? Dessutom, upprepar jag igen med emfas, nämner jag ofta Jesus vid namn. Så påstå inte något annat.
-Nej, Dag är ignen utredningstjänst. Men har han sagt A, kanske det är lämpligt att även säga B. jag efterlyste i all enkelt om det i gudstjänststatistiken går att dokumentera att församlingar med högkyrkliga präster har ett större och ökande gudstjänstdeltagande än andra. Ingen dokumentation hittills presenterad.
-Sedan, Dag och hans körmedlemmar, har jag med förvåning undrat över alla krumbukter som visats inför tanken och vädjan om bön för ärkebiskopen. Varför, varför, varför är det så oerhört svårt för kören att enskild, och kollektivt be för henne och för kyrkan? Jag trodde detta skulle vara självklart för genuint troende, högkyrklöiga präster, som lägger tonvikten på Ordet och på Jesus och - med mitt ordval - Den Högste. Men jag hade fel, kan jag med bekalgande åter konstatera efter genomläsningen ovan.
-Därefter skall min kritiker i Moheda upplysas om att jag konfirmerades vid 14 års ålder efter undervisning i min hemförsamling av en hörkyrklig präst. är längesedan nu. Att sedan påstå, att jag vill komma högkyrklighetens väckelse till livs och att jag bedriver en "fördärvelsebringande verksamhet" är faktiskt en oförskämdhet, som dock inte berör mig särskilt mycket, även om den är totalt osann.
-Jag har många gånger uttalat mig positivt om högkyrklighetens teologiska kompetens, djupet i dess predikningar, etc. Men jag delar inte motståndet mot kvinnopräster, vilket som bekant heller inte uppskattningsvis 97 eller 98 procent av våra kyrkotillhöriga gör.
Men jag håller BloggarDag tillgodo att han inte verkar vara långsint - i varje fall inte de senaste två åren. Det är inte jag heller.
BENGT OLOF DIKE
Einar Billing drev tanken om "den religiöst motiverade folkkyrkan".
RaderaKyrkopolitiker (främst, men inte bara, socialdemokrater) förvandlade det till "den demokratiskt motiverade folkkyrkan".
Bengt Olof Dikes ideal är "den ekonomiskt motiverade folkkyrkan".
Biskop Göran, bara för att åtskilliga här uppskattar att klandra Herr Dike, och för att han själv mer håller en monolog om dialog, så behöver väl inte du reducera hans starka engagemang på det sättet? Tycker nog att du skall fundera ett varv till och inte bara illustrera den gängse högkyrkliga metoden, den som de facto inte burit någon frukt i det kyrkliga debattklimatet. / Magnus Olsson
RaderaMagnus, om du här fick ett nytt tillfälle att nypa till mot oss högkyrkliga, så: Håll till godo!
RaderaDet hör till god ton att tacka för det tillgodogivna, så jag tackar, men funderar på varför jag anses ha nupit de högkyrkliga? De har jag inget behov att nypa, om det nu var nypa jag gjorde. Gjorde jag det så var det väl biskopen jag nöp och inte högkyrkligheten? Att biskopen inte ser den skillnaden förstår jag nu och det gör ju att saken klarnar. Det är exakt den oförmågan tillsammans med tankereducering som präglar den högkyrkliga argumentationen, tyvärr. Nu är jag väl medveten om att det inom högkyrkligheten finns betydligt mer än vad som ryms i biskopens hand och för all del mellan min tumme och mitt pekfinger, och det finner man oftast bortom de "käcka, muntra och glada" argumentationsställena. Det är tråkigt för i den djupare varianten av högkyrkligheten finns gammalt vin som inte snålas på. Att biskopen söker göra mig till ett nyp för högkyrkligheten, när jag bara är ett kryp som påminner om andra perspektiv, får jag leva med. / Magnus Olsson
RaderaJo, Magnus, du nöp nog faktiskt högkyrkligheten, inte bara biskop Göran, när du skrev att han illustrerade "den gängse högkyrkliga metoden, den som de facto inte burit någon frukt i det kyrkliga debattklimatet." Sedan nöp du ju både honom och högkyrkligheten i din senaste replik (23/6 20:37) när du tycktes mena att han liksom alla andra högkyrkliga (åtminstone de argumenterande) hävdar något i stil med att "högkyrkligheten, det är jag".
RaderaNånå - i övrigt var repliken så dråplig och fylld av gott humör ("ett nyp för högkyrkligheten, när jag bara är ett kryp") att jag är beredd att överse med åtskilliga tjuvnyp. Det verkar ju även +Göran beredd till. Alles Gute! / lågkyrklige EFS-aren Andreas
Magnus, om du skriver om "den gängse högkyrkliga metoden, den som de facto inte burit någon frukt i det kyrkliga debattklimatet", och inte inser att det är ett 'nyp' mot oss högkyrkliga, får du nog fundera ett extra varv över din självförståelse.
RaderaNär vi nu gått några processionsvarv runt biskopens ord om den penningen som gav upphov till denna högkyrklighetens favoritvals, så konstaterar jag att biskopen vill att jag funderar på min självbild medan jag uppmanade biskopen att fundera på sina ord, en skillnad som nog kan anses illustrera skillnaden oss emellan, och därmed också en intressant nyans. Mitt själv med eller utan bild, skulle inte ens under den största snurrdans ta till biskopens metod, men visst, kan alltid nyna på psalmen, dansa min docka medan du är unger. Tänk vad man blir yr av att hänga med i de högkyrkliga bergodalbanorna. / Magnus Olsson
RaderaAndreas, ditt sinne för humor, kan bara förklaras med det lågkyrkliga tror undertecknat kryp efter att ha kipat efter andan i de högkyrkliga sfärerna och sökt se från glasberget där de huserar, med spejarens blick men allt jag fann var högmod och åter igen högmod, varför jag åkte på rumpan ned till krypen och såg att längs marken fanns ett annat ljud i skällan, det du föredömligt påvisar. Kanske beror på att du inte befinner dig söderut mot Rom till, om jag fattat saken rätt. / Magnus Olsson
RaderaMagnus, du uppmanar mig att fundera över mina ord. Hjälp mig! Vad var det som var fel i min beskrivning av den historiska utvecklingen av folkkyrkotanken?
RaderaMin grundläggande invändning gällde inte biskopens beskrivning av folkkyrkotanken, utan beskrivningen av Dikes ideal, som enligt min mening var elak, alltså var det biskopens tunga, fast i det här fallet dina fingrar jag kritiserade. Nu kom ju fingrar att ges någon betydelse med biskopens fokus på "nyp", och därför kan man kanske säga att jag nöp biskopen i örat, för att påminna honom om att de väl i någon mån hindrar mitran från att falla ned, så annorlunda uttryckt kan väl min position vara den att jag tyckte att biskopen skulle använda just dessa bättre och "höra" vad Dike söker säga, och vad jag därmed sagt är just detta: se Dikes ideal som betydligt större än vad du gjorde. Nu vet jag ju mycket väl att internet är ett trubbigt och ofta onyanserat fora, men så långt jag förmått uppfatta Dikes position så företräder han betydligt djupare perspektiv än vad biskopen sammanfattade det som. Nu är det inte min sak att söka sammanfatta hans syn, det får han göra själv, men jag har uppfattat den som en stark lidelse för att evangelium skall nå ut, och att just folkkyrkan därvidlag har en stor betydelse. Enligt min mening finns allt för ofta en ensidig kritik av förtroendevalda, inte minst från högkyrkligt håll, och det finner jag beklagligt, för i grunden är det vill jag tro, att alla som engagerar sig i kyrkans bästa också vill söka vägar för evangeliet att nå ut och även in, för evangelium behöver vi alla, och en av alla obearbetade frågeställningar som hör samman med diskussioner om ideal och kyrkosyn är relation mellan det allmänna prästadömmet som våra förtroendevalda är och det särskilda, till vilket de vigda hör. / Magnus Olsson
RaderaI Google Chrome och även i Internet Explorer finns en sökfunktion; man kan söka på ord. När jag söker på ordet Jesus i bloggarens skriverier så nämns Han 3 gånger i denna senaste artikel, i polemik mot mot BOD, I Pocenten resp. i Tro henne inte 0/noll gånger. I den första Överraskande 1/en gång även då i polemik mot att BOD aldrig nämner namnet Jesus. Artiklarna Almedalen, Feminism och Jämställdhet innehåller inte ett ord om Jesus.
SvaraRaderaIdrott är inte min grej, men så här i fotbollstider kanske man kan tala om självmål.
Men det kan ju ändå vara läge att fundera på vad Jesus själv har sagt! Sa han "Ni ska förakta och håna alla som inte tycker exakt som ni och ert anhang, och ni ska tillskriva dem alla tänkbara dåliga egenskaper. Ni ska inte försöka förstå dem, inte lyssna på vad de säger. Allt vad de säger och gör är fel!". Är det så Herren Jesus säger, är det sådan han är? Jag tycker inte det!
Nå, när jag skriver om Jesus, i en bok t ex som heter Jesus. Motspänstig medmänniska, skriver jag just om Jesus. Men så from är jag inte att jag måste klämma in Jesusnamnet överallt. Frågan gällde nu varför Jesus - eller Den Helige Treenigheten - ska omnämnas som Den Högste och Han med stort H. Annars tillskriver vi förvisso inte Bengt Olof Dike några dåliga egenskaper. Varför skulle vi det?
SvaraRaderaNej BOD kämpar med öppet visir för det han tror på. Visserligen tror jag han har fel i sak - men visst ska han hedras ändå!
RaderaLG
Faktiskt, ni fångar mig mig. Denna blog är ett mycket intressant fenomen. Läser jag på lite mera så kanske en söndagsåterställare med papper till slut kan locka mig ännu mera. Änglar lär ju finnas. Tid verkar ingen av er ha brist på i livspusslet. Men som sagt, ingen vet ju ingenting, men intressanta är ni.
SvaraRadera/Hälsar Anna utan Bibel.
Att tala om för andra vad de ska be om i åthutningens form är ett oskick, det håller jag med om. Som du dock ägnar dig åt själv, Sandahl - tyvärr är mitt minne fotografiskt i många sammanhang. Hur skrev du själv under inlägget "Martyrtid" i februari, när du var lite putt över att mina siffror om hur många kristna som blev dödade av muslimer var mer rättvisande än de du och dina anhängare redovisat?
SvaraRaderaFast å andra sidan så hade du ju Dike på din sida där, även han tyckte att det var att försvara muslimer att visa korrekta siffror och inte helt felaktiga. Kan ni inte kramas bara av den anledningen?
Dike har inte helt fel. Skilsmässan från staten har lett till att rättssäkerheten är puts väck, vilket inte minst Sandahl har fått erfara. Dike och Sandahl är två personer (kyrkomötesledamöter) som har grävt skyttegravar mot varandra (om jag förstått de invecklade turerna rätt) för respektive mot statkyrkosystemet. I den begynnande eftertidens bleka sken visar det sig (jag upprepar) att Dike har inte helt fel, och att Sandahl har rätt på sitt sätt. Båda tillhör de förlorarna i den stora striden. Upprepar: rättssäkerheten försvann med statskyrkosystemet. Dikes försvar av partipolitiseringen (eller vad det ska kallas) av kyrkan är delvis befogat. När politikerna ges all skuld för hur det gick, går de medskyldiga bland kyrkans anställda fria. De som vann den stora striden och är i full färd att göra Svenska kyrkan till ett statens religionsverk som är fristående från staten. Det är hög tid att syna Wejryds teologi. I diskussionerna med Sturmark framstår ju den som synnerligen synkretistisk. Så klimatguden har nog sin givna plats. Och Jung-kulten?
SvaraRaderaAtt skilja Svenska Kyrkan från staten var en korrekt tanke. Däremot är det man istället skapade mindre lyckat.
Radera- Att varje pastorat fullt ut är sitt eget "påvedöme" är en klar brist. Den kunskap som krävs för att t ex vara arbetsgivare är inget som de lokala kyrkopolitikerna hade eller ens fick kompetens för. Så gick det också som det gick med t ex många dyra personalutköp och ännu dyrare ogiltiga avsked.
- Domkapitlets funktion idag är väldigt luddig. Emellanåt tycks man dock ha behov av att "markera" mot enskilda präster (t ex Dag) - och hur smart blir det då??? Däremot tycks man ofta sakna såväl vilja som formell rätt att agera vid lokala pastorats genomförda tokigheter.
- Svenska Kyrkan är idag, 14 år efter den s k skilsmässan, genom att de flesta partipolitiska grupperna fortfarande envist biter sig fast vid makten fortfarande i pinsamt hög grad en "sekulär kyrka".
Inte var det så här jag trodde att det skulle bli med en från staten fri kyrka!!!
Jag i Halland
Det finns anledning att åter påminna bloggkommentatorerna - de som alltså såg kyrka-statäktenskapet som en styggelse - om vad de fått i stället. Påminna dem om den oskrivna regeln från idrottsvärlden: att aldrig ändra i ett vinnande lag.
SvaraRaderaDe bör också påminnas om att statens företrädare och de förtroendevalda aldrig stod över prästryggen och refuserade eller ändrade i någon predikan. Prästen frihet var alltså total, tryggheten också. Kyrkan fanns överallt, dess ekonomi var stabil och säker, och Guds ord förkunnades över hela landet - från Ystad till Haparanda, som det brukar heta.
Vad har få fått i stället?
Ack vad svårt det är för många att se och erkänna verkligheten. Men jag förstår att besvikelsen för dem - inklusive Bloggardag - som lade ut texten om en fri, levande, aktiv, missionerande kyrka, dit människor skulle strömma efter skilsmässan är så betydande att de i dag skäms över sina dåvarande förutsägelser. De högg alltså i sten, så flisorna och stenmjölet yrde.
BENGT OLOF DIKE
DIKES-KÖRNING !
SvaraRadera