Stenhuggare

Det är en konstig debatt men en begriplig debatteknik att vrida vad någon sagt ett par grader. Kanske är det också konstigt med en ny kyrka-stat-debatt som handlar om pengar. POSK-aren Dike är närmast moderat fixerad vid just pengar. Det statskyrkosystem vi hade, garanterade de kyrkliga inkomsterna och en förkunnelse över hela landet. Alla har hört argumenten och få har övertygats av dem.

Det lilla problemet var att statskyrkosystemet politiskt överlevt sig självt. Jag tror Dike får svårt att hitta en text där jag utlägger hur folk skulle strömma till den fria kyrkan - däremot att Svenska kyrkan skulle vara fri att ta nya tag. Det blev inte så. Efter den utsortering av folk som genomförts är det också inte längre möjligt. Svenska kyrkan har amputerat en stor del av sin egen svenskkyrklighet och det av kyrkopolitiska skäl. Det är ett fullständigt kyrkligt vanvett som i grunden vilar på ett antagande att Gud inte har någon mening om prästkallelser utan dessa hanteras i kyrkopolitisk ordning, dvs som funktionell ateism.  Dike har förmodligen alls inte fattat vad kyrkomötesbesluten om vigningsstopp inneburit. För dessa sina insatser har han uppburit ett fett arvode. Det stör inte bara högkyrkliga smålänningar.

Vilken framtid avtecknade sig under statskyrkoerans sista decennier? En där den kyrkliga reträtten tedde sig naturlig. Färre konfirmerades, färre vigdes, färre gick i kyrkan. Vi som läst religionssociologernas arbeten om Sverige och Europa visste. Några försök gjordes, arbetet med Lilla Boken hörde dit, för det fanns också kyrkliga visioner i beslutsapparaten. Nu döper vi de icke-konfirmerades barn och detta sker utan en fungerande dopundervisning. Någon sådan har vi inte haft på 50 år - och det är självklart att sådant till sist får resultat. Vi får präster utan svenskkyrklig bakgrund, understundom utan kyrklig bakgrund. Vilka äro de och varifrån komma de? Detta var ett problem som t ex Christina Odenberg tog upp för 25-30 år sedan. Jag har hela min prästtid talat om de kyrkliga problemen och dragit ut linjerna för framtiden. Då skrek de fina prästfruarna. Detta ville de inte veta. Prästerna själva satt tysta. De hade vett att inte skrika. Det blev värre än vad de i sin tystlåtna dysterhet kunde tänka. Men i sak var det som inträffade konsekvent.

Kyrkopolitikerna då? Vi har fått ett exempel på kyrkopolitiker som försökt styra förkunnelsen. Det borde räcka för att jäva påståendet att det aldrig inträffat. I normalfallet styrdes det på annat sätt - de havliga fick befordran och alla normalbegåvade präster visste vad som skulle undvikas om det skulle bli befordran. Men roligast av allt är åthutandet av vår vän Nils Bengtsson. De val vi har i Svenska kyrkan där politiska partier agerar ger oss inte politiskt tillsatta företrädare för kyrkan. "De är nämligen helt kyrkligt tillsatta och inget annat!" Så löstes problemen. Därmed finns det ingen partipolitik och egentligen, förstår jag, inget behov av andra nomineringsgrupper än de politiska partierna. POSK-aren Dike har löst ett dilemma. Men varför?

Jag försökte fråga om vad avvecklingen av Ansgarsliden kostat. Det är svårt att få fram svaren. Men när jag frågade sa en i det kyrkliga väl placerad att "vi skulle behövt Ansgarsliden nu" och en annan i de högre kyrkliga rymderna undrade varför den dåvarande kyrkliga styrelsen och ärkebiskopen kunde låta sig skrämmas av Dike. "Jag lät mig inte skrämmas", sa jag. 2008 var försäljningen av fastigheterna avslutade och Svenska kyrkan fick en inbetalning à conto om 15 miljoner. 2009 är fordran på Svenska kyrkans Utbildningscentrum i Sigtuna avskriven. Kan det vara så att Svenska kyrkan fick tillbaka 19 miljoner? Men Dikes tal om 150 miljoner skulle betyda en gigantisk förlust. Vem tog den? Vem tog ansvaret för dem som blev arbetslösa? Kyrkan avsakraliserades - men den var ju rätt nyrenoverad och konstnärligt utsmyckad. Vad hände med konstverken och vad var en fd kyrkolokal värd i förhållande till det som investerats där? Kan det vara så bittert att det som kostade var inte satsningarna på stället utan krypskyttet mot det, det som skrämde till nedläggning? Och varför talar vi inte om det? Kyrkopolitiskt ansvar skulle kanske utkrävas av POSK-aren Dike? Vad har hans kampanjer egentligen kostat i reda pengar?

Kyrkostyrelsen sa år 2005 att den inom ramen för sin årliga rapportering skulle återkomma till kyrkomötet i ärendet (KsSkr 2005:3 bil 1) "så snart fakta är kända." Jag undrar om det har skett. Det är något som kan ha fallit mellan stolarna. För det var inte enkelt att ens i måttet av pengar få besked om vad avvecklingen faktiskt kostat.

Avveckling är förstås den enda möjliga vägen för dem som inte förmår utveckla. Högkyrkligheten hade den förmågan men fick inte använda den och därmed for det ungkyrkliga arvet all världens väg.

Detta var allt denna morgon. Gå dystra ut i sommaren!