Jämställdhet

Är inte jämställdhet det där att kön blir en oviktig faktor och då blir bristande jämställdhet när kön poängteras, fokuseras? Det finns de som säger "Jag är präst, in te kvinnlig präst" men när allt kommer till allt läser jag referaten från mottagandet av ny ärkebiskop att det har stor betydelse att hon är kvinna och invandrare. Jag tror jag ogillar argumentationshoppandet. Antingen är kön irrelevant när det handlar om Kyrkans ämbete eller så är det av stor betydelse. Bestäm er!

Jag såg inte jubelföreställningen. Jag hörde att Antje Jackelén läste uppmaningen att vi ska be för henne som hon ber för oss. Jag ska väl be för henne lika mycket som jag bett för Olof Sundby, Bertil Werkström, Gunnar Weman, KG Hammar och Anders Wejryd och det är kanske inte så mycket att skryta om. Riktigt vad jag ska be om kan jag också fundera över. Kanske att Antje ska bevaras för sina vänner.

Det var tydligen riktigt festligt när Antje togs emot. Hur var det när KG och Anders kom, det har jag inte klart för mig. Men finns det inte en i evangeliet grundad misstro när det blir mycket tjo och tjim i det andliga? Applåder i vigningen är tydligen ett skick som kom till i Stockholm, jag säger bara det. Applåder, jubel, fotstampningar? Vad är det som ska överröstas?

Och till detta naturligtvis festljugandet. Karin Wiborn såg söndagen vara en stor dag för ekumeniken. Hon ser in i framtiden, Wiborn. Vi har fått ett ledarskap med nya tolkningar som kommer att nå långt utanför Svenska kyrkan. Kanske det. Eller kanske inte.
KG Hammar som noterar att besökare från andra kyrkofamiljer ser glada ut - som om teologiska sanningsfrågor avgörs av att folk är normalt artiga. Caroline Krook var påtagligt rörd, läser jag. I hennes höga ålder hade hon inte förväntat sig att få vara med om "detta", lite oklart vad "detta" skulle vara. Kan "detta" vara att de kyrkliga siffrorna pekar brant utför? Kan "detta" vara en reflektion av Svenska kyrkans räckvidd och förmåga att entusiasmera människor i Stockholm

Jag var inte på plats i Uppsala. Jag firade högmässa i Högby för vi hade boksläpp på norra Öland. Märkte ni? jag kunde skriva "vi" för det var så och inte bara ett återfall i gammalt tänkande när jag inte riktigt förstår att ett "vi" numera normalt är ett "ni". Det hindrade naturligtvis inte att jag svängde in till överste Salander, som var och fixade med huset i Vedborm. Han log mot mig och undrade om jag observerat att pressekreteraren i Lunds stift fått beröm för goda insatser. Jo, jag hade sett det. "Men vilka var insatserna? Är det pressekreteraren som gett bilden av Antje Jackelén så att hon blivit känd för saker hon egentligen aldrig gjort men prisats för? Som det där med att hon deltagit i samhällsdebatten för en mängd sådana artiklar har du väl aldrig sett och det där med opinionsbildarpriser?" När Salander frågar så, ska man passa sig. Det gjorde jag.

Salander och jag ska träffas till midsommar, sa vi, och prata lite om Frånstedts nya bok och annat som styr in på kontraspionage. Salander undrade om jag läst boken. Det hade jag. Det blir en del att tala om. Jag sa "morsning och good bye" men när jag for vidare kände jag att det finns sådant som skaver i allt det som nu sägs. Det är illavarslande "för mycket".

Ska jag alltså be att Antje Jackelén ska bevaras för sina vänner?
Eller ska jag be om jämställdhet i Svenska kyrkan, den jämställdhet som i sanning är en hållning där folk inte bedöms efter kön, hudfärg och insikter?
Eller ska jag helt enkelt säga: "God Gud, låt dem gå ett steg för långt!"