Till det patetiskas försvar (eller: dom kan inte bättre!)

Biskop Johansson sjunger om inte på sista så på näst sista versen och snart nog ska det väljas biskop i Växjö stift. Namnförslag kan skickas in. Men vart tog tanken från förra biskopsvalet vägen att stiftet först skulle samlas till rådslag för att försöka förstå vilken framtid vi kallas att ta itu med? DÅ var det storsamlingar i Kalmar, Växjö och Jönköping och detta innan namn över huvud taget skulle lanseras. Fördelen med den modellen är att många får ett ord med i laget och att många får tala om de kyrkliga frågorna i ett sammanhang som är mer än församlingens kyrkkaffe.

Nu har dock kravspecifikationen kommit. Vad ska biskopen i Växjö stift vara?
* Samtids- och framtidsinriktad
* Tydlig, trygg och trovärdig
* Inspiratör
* Vår samlande kraft i stiftet och brobyggare i samhället

Duo negativa affirmant, heter det i andra sammanhang. När det gäller selektionsgruppen för biskopsval i Växjö stift gäller satsen Duo negativa confirmant. Eller på än mer latin Asinus asinum fricat. Eller på kökslatinet Les beaux esprits ses rencontrents. Jag kan inte fler sätt att uttrycka att detta finner jag debilt. Men, som en begåvad präst föreslog, väldigt bra på sitt sätt. Nu har vi sökprofiler som kan användas i det kyrkliga, i det kommunala och när landsting söker chefer.

Intressant att biskopen blivit brobyggare inte i det kyrkliga, där biskopen ska vara just pontifex (latin för brobyggare av pons, bro, och facere, göra). Nu blir Växjö stift relevant genom att ta över samhällsfrågorna och där agerar biskopen som brobyggare.  Sådant gillar somliga politiker. Här är gudsstaten på G. Men hur dumt kan det bli?

Arma stift! Uppenbarligen har folk fått förtroende för arbetsuppgifter de helt enkelt inte klarar av. Det ska väl sägas i klartext. Är det ett bibelord eller ett ord från katekesen? "En alltför liten höna ska inte värpa alltför stora ägg, ity hon blir så sladdrig i stjärten."

Detta sagt kanske de patetiska punkterna ska försvaras. De som tänkte, gjorde så gott de kunde. Då blev det så här. Men vi är värda något bättre. Det som är bättre är mönstringen av folk till stora rådslag om det så kallade Läget. Vad ser vi avteckna sig de närmaste åren, dvs vilka uppgifter måste en biskop i Växjö stift hantera? Inspirationskrisen, gudstjänstlivets nedmontering, oförmågan till mission, de sjunkande siffrorna för det mesta, problemet att Svenska kyrkan blir ett egenintresse (främst för de anställda), bristen på teologisk reflektion, avsaknaden av en pastoralteologi för stiftet, undervisningskollapsen ....

Jag ska inte säga så mycket för jag har skrivit bok. Det gjorde jag tidigare också. Den stora berättelsen var på sin tid (2005) ett kraftfullt och positivt försök att visa vad som kan göras och försöka få igång ett samtal. Därav blev föga. Jag såg mönstret: förvärva, ärva, fördärva - och det är precis det som händer i stiftet. De väckelser som formade stiftet förvärvade något som kunde ärvas och som därefter fördärvas av människor som ständigt var upptagna men som egentligen inte fick något uträttat.

Rådslagen är till för att ta upp de verkliga frågorna, tala allvar - och avvisa det som är illvillig/orättvis kritik och peka på allt som fungerar så bra. "Called to account" hette när benediktinerna firade något storståtligt jubileum - gör räkenskap för din förvaltning. Det är i alla fall ett bibelord. Luk 16:2

Det värsta är inte att det går Svenska kyrkan illa.
Det värsta är oförmågan att hantera att det går illa.
Eller den bekymmerslösa hållningen att hantera situationen som om det inte var allvar.

Fast jag fattar att den som inte har någon aning om vad som borde göras, inte heller kan ställa frågor som antyder att något borde göras.

Verkar jag argsint? Jag är mer ledsen. Det hade inte behövt vara så här.