Arena för en agenda

I stad efter stad ska det vara prideparader. Det betyder arbete för eventmakare och möjligheter för sponsorer att visa upp sig. Den rosa ekonomin är inte betydelselös. Det finns också en rosa makt att tysta dem som bryter mot normen, den rosa normen. Om detta kan man ha synpunkter om man är demokrat. Samtidigt odlas berättelserna om utanförskap. De träffar kanske några - men vi som aldrig haft svårt med att en del av våra vänner har en annan läggning (vad än begreppet betyder) är väl inte riktigt beredda att definiera dem som ett eget folk? De är väl grundläggande som vi andra? Men jag tror mig veta hur marschen genom institutionerna går till och vilka som syftar till att bli nya herrar. Det är en process bortom den där det förs öppen debatt, åsikter bryts och minoriteter skyddas, ja omhuldas!

Ändå är detta inte det för stunden mest märkliga. Det är i stället att Svenska kyrkan i stad efter stad blir stolt sponsor och en arena för denna agenda. Jag skulle kunna vilja veta hur mycket svenskkyrkliga pengar och hur mycket arbetstid som satsas på detta engagemang. Det får vi nog aldrig veta. Och så fascineras jag av uppställningen. Svenska kyrkan är med och ordnar seminarier och Roxberg turnerar land och rike runt. De verkar inte vara så många, de som gör tjänst på arenan. Dessutom ska det vara regnbågsmässor. Högmässan som regnbågsmässan, församlingens huvudgudstjänst blev också den en arena för denna agenda.

Nu vandrar vi i historiens boningar och manar fram biskoparna. Ärkebiskop Werkström stod för en annan linje. Det var den kyrkliga linje som manade kristna att söka sin kallelse och några hade en kallelse till celibat. Kanske var den egentligen mer uppmuntrande än dömande och den visste att skilja mellan skapelsen, där allt var gott, och det som kom sedan, som i vart fall var melerat. Den kyrka som nu pridemanifesterar stod för en annan hållning och det var så också för tio år sedan. Det går fort nu. Kyrkoherden i Karlskrona skrev 2005 på listan mot välsignelse av partnerskap och är nu med och sponsrar samt ordnar regnbågsmässa i den av Gud henne anförtrodda församlingen. Vi är rätt långt från det som gällde nyligen.

Vad är det som gör att Svenska kyrkan blir arena för denna agenda där RFSL är en drivande kraft? Gemensamt intresse? Nja, då skulle ju RFSL:s sexualpolitiska program kunna vara Svenska kyrkans - men det går väl inte? Hur överens ska man egentligen vara för att manifestera ihop? Kan Svenska kyrkan manifestera därför att de kyrkliga låtsas en annan agenda än den som priderörelsen står för? Hur är det då med urskiljningsförmågan, den profetiska?

Har alla fattat att jag diskuterar agendan, inget annat. Och funderar över den arena Svenska kyrkan tillhandahåller. För, handen på hjärtat, en motsvarande satsning på att med brett deltagande manifestera Jesus landet runt, kan man inte tänka sig. Här ser ni vad jag funderar över. Nåt lurt är det.

Varje kyrka har ett budskap. Sitt eget eller någon annans.