Fel i allt

Jag är fortfarande fascinerad av att jag hade fel i allt jag skrev på blogginlägget Pingst.
Likväl finns det nog ett par påpekanden att göra. Ska jag bortse från påståendet att jag gör "inhopp" på min egen blogg, kanske?

Jag tror att parallellerna mellan kommun, landsting och församling är vederlagda. Eller har någon sett landshövdingen komma sättande för att högtidligen mottaga kommunchefer eller landstingschefer? Ibland är inte det som ser lika ut det intressanta utan olkheterna. Det är de som bär informationen. Alldeles bortsett från att den kyrkliga strukturen är den första i nationens liv. Det var den kyrkliga kompetensen som blev kommunal och den det vill kan studera diakonen Olaus Petri, Stockholms förste stadsdirektör. Men det är en annan historia.

När jag talar om vården av kyrkan alluderar jag på en berömd bok av Yngve Brilioth. Fattar man inte det, finns det kanske skäl att tona ner något och inte förstå detta som vård av kyrkobyggnaden. För det var inte det saken gällde. Vård om Kyrkan är något mer än vård av kyrkobyggnader.

Arne Selander krossade i en kommentar effektivt talet om predikstolens frihet och politiker som inte lägger sig med ett praktiskt exempel.
Robert Havermann eller Vaclav Havel hade annars kunnat användas som exempel på hur det i praktiken går till. Mycket mer sublimt.
Om det inte numera varit så känsligt, kunde jag pekat på pastor Immer i hitlerismens Tyskland. Hans dotter berättar om pastorns predikogenomgångar för frun, som manar till censur med argumentet "tänk på din familj". Pastorn vägrade. Men kul med ett konkret exempel. Nu bokstavligen krossades, demolerades, ett argument inför våra ögon. På denna bloggsida, dessutom!

Klart att kyrkoherden ska närvara vid kyrkorådssammanträden - det ordnas på lite olika sätt och det är inte OK att kalla ett kyrkoråd om ordföranden vet att pastor har laga förhinder. Kyrkorådet är pastor inbegripen. Det behöver man knappast dribbla om. Vad ett kyrkoråd historiskt sett är, kan man förstå om man studerar de s k sexmännen. För att inte förstöra för någon med snuskig fantasi, går jag inte in på detaljerna. Fantisera själva efter behag. Skulle någon fått för sig att sexmännen skulle vara prästernas chefer!?

Alldeles i förbigående: Det sas att det i princip är samma Svenska kyrka före och efter relationsförändringen.

Vad kontraktsprosten var och vad en kontraktsprost nuförtiden är, ska man skilja åt. Då skulle kontraktsprosten gå igenom och bevilja kyrkoherdars ledigheter, sitta i samråd om arbetsmiljö, visitera, inventera och mycket sådant. Kontraktsprosten kunde kalla kontraktister till sammankomster. I relation till kyrkoherdarna företrädde kontraktsprosten biskopen/stiftet. Nog är det en chefsroll, alltid. Vad skulle det annars vara?
Förman i tjänsten, OK.
Men förman! Chefsställning.
Befälsrätt i meningen att en kontraktsprost skulle säga hur det skulle vara. Kontraktskonvent klockan K vid plats som definierades. Kyrkoherdarna ställde upp pastoratsvis med komministrar och adjunkter bakom sig och lämnade av till kontraktsprosten, där han stod med två kontraktsadjunkter på flankerna samt ropade ett hurtigt: "God morgon, prelater" och fick till svar: "God morgon, kontraktsprost." Ja, ni minns hur det var.
I krig renodlades detta chefskap för den s k krigsprosten. Detta sagt för att peka på en omständighet som styrde bort från påståendet att kyrkorådets ordförande skulle vara kyrkoherdens chef. Det tycks inte längre hävdas.

I vår nya stordrift behövs inte kontraktsprostarna ens i den avskalade form de har men, för klarhets vinnande, det är biskopen som efter en rådgivande omröstning utser kontraktsprost.
Själv kan jag, om andan skulle falla på, titulera mig prost (som ärkebiskop Wejryd och biskop Johansson envisats med) - eller fd kontraktsprost. Jag skulle också kunna kalla mig "prost innan".

Kyrkorådet kan inte beordra en kyrkoherde att ta sin hatt och rock och lämna församlingen, det finns reglerat i Kyrkoordningen att saken ska prövas av Domkapitlet. Jag menar att kapitlen inte hittat formen för kritiska frågor i detta avseende - men likväl. Det var alltså inte så enkelt som det påståtts.

Jag undrar vilken föreställningsvärld som avslöjas i talet om att ta hatt och rock och lämna församlingen. Nu är det en kyrkopolitiker som hävdar detta. Företräder han Borgerligt Alternativ eller vad? Namnet på nomineringsgruppen skulle jag gärna vilja få veta.

Slutsatsen att kyrkorådets ordförande är överordnad kyrkoherden tycks ingen hålla med om. Det markeras dubbelt upp i bloggkommentarerna att kyrkoherden inte har någon chef.  Och det där med hatt och rock avråds från bestämt av en expert på området. Håll dock i er, det finns alltså en kyrkopolitiker som tänker sig att kyrkorådets ordförande kan stå för - ordergivning. Fast kanske inte. Backas det, månne?

Nu hävdas att kyrkorådets ordförande har en särskild roll, det var inte det saken gällde och den saken kan inte bestridas. Eller vad då? Per Westberg skriver att han sällan hör att kyrkoherden skulle vara underställda kyrkorådets ordförande men är underställd kyrkorådet i de delar kyrkorådet har att besluta om. Det kan man säga med tillägget att kyrkoherden själv är en vital del av detta kyrkoråd! I en kommentar blir Westbergs yttrande sammanskrivet så att kyrkoherden är underställd rådet. Nyanserna kommer inte riktigt till sin rätt.

Någonstans anfördes ett furirord, nämligen "har du förstått". Så korkade furirer har jag inte mött. De visste att vara försiktiga i mötet med befälselever, för dessa skulle snart få högre grader och skulle, om det ville sig illa, kunna slå tillbaka vid fortsatt tjänstgöring på regementet redan eller i ett krigsförband senare. När jag själv en kulen vinterdag blev furir röt jag aldrig så. Varför skulle jag?  Underligt med pultroner som gärna vill ge order och ryta, det har jag alltid tyckt.

Skulle den Högste vara emot demokrati, spörjes? Man kan fundera och läsa Ps 2 och Uppb 3:14-22 om Laodikeia, "folkets rätt" eller "folket härskar". Helt självklart är inte svaret, för ställs frågan till svenska folket om vem Gud är, så röstas Gud bort. Kan den Helige Treenigheten gilla det, månne?

Detta sagt drar det ihop sig till boksläpp. Uppmärksamheten kring boken tycks betydande. Det vore roligt om vi då fick en kvalificerad, i betydelsen insiktsfull, debatt om Svenska kyrkans läge. Allas hjärnor har väl inte fått vingar och flugit sin kos?

Men fick jag verkligen fel i allt när allt kommer till allt?
Jag är osäker.
Fick jag ens fel när jag menade att prästerna inte ska vara lokalanställda och reserverade mig för stiftsanställning?

Härmed tror jag att debatten om kyrkorådens ordförande som kyrkoherdars chefer kan förklaras avslutad.