Söndagsmorgon på Öland

Jag var bjuden på bröllop i går så idag kan jag inte ta av mig hatten, för då springer huvudet i bitar. Jag skojar, fattar ni väl - och om ni inte fattar kan ni ju alltid anmäla mig till Växjö domkapitel.

Jag ska till Högby kyrka för det fanns önskemål om boksläpp också i Nordölands församling, som jag tillägnat boken. Det var ett fasligt tjatande om den där boken. För att slippa tjatet är det väl lika bra att ni köper den från Gaudete, Bokus, Adlibris eller Gospelhörnan i Uppsala, där jag såg att den finns. Eller annars tar ni er till Högby, för där ska den också finnas.

Jag missar alltså händelserna i Uppsala. Bröllop går före. Men det blir nog en uppsättning kyrkopolitiker på plats också om jag inte kan vara där. Man kan diskutera partipolitiseringen hur mycket som helst men knappast förneka den. Det avgörande urvalskriteriet i en partipolitiserad kyrka är inte kompetens utan politisk tillhörighet och där gäller att störst går först. Det är skillnad på folk och folk i Svenska kyrkan. Förnekar man det, är det bara munspel. Under tiden kan ni kanske se de rödglödgade socialdemokraterna vid ärkebiskopsmottagandet frottera sig med noblessen? Och så samlar sig skarorna för arbetet med kyrkohandboken. Ny referensgrupp betyder att i gruppen som slutförslagsgruppen ska ha som referens sitter nu 2 s, 2 borgerligt alternativ, 1 c, 1 fisk, 1 kr, 1 posk. Kunde man inte tänkt sig att Frimodig kyrka fått med en liturgiskt kompetent person? Nej, det kunde man inte. Kyrkostyrelsens presidium och så en företrädare för varje nomineringsgrupp som har en ordinarie i styrelsen. Det betyder att, när allt kommer till allt, har beslutsmakten samlats. Den gamla referensgruppen fick gå - bortsett från Kalle Svensson, kr, som sitter kvar. Och det går enkelt att se vilken personsammansättning med teologiska preferensen som kommer att skapa det nya. Har jag antytt att jag inte är riktigt frimodig? Det fanns en tid när sakkompetens var överordnad grupptillhörighet. Nu är grupptillhörighet sakkompetens.

Till kyrkomötet levererar kyrkostyrelsen inga kvalificerade skrivelser. Det är beslutsmaskineriet som ska gå runt men förslag till nya, djärva mål, finns det inte. Verksamhetsplanen skrev jag mig fri ifrån. Men jag tror ju inte på det som sägs i den. Jag ser det numera vanliga - snack om Gud men mindre om Jesus som Kristus och det som sägs om Jesus blir lag. Frågorna från den allmänpolitiska agendan läggs som raster över Svenska kyrkans liv. Sånt går jag inte på.

Jag funderar på om jag ska börja be och apropå Svenska kyrkan säga: "Herre, jag tror inte, hjälp min tro!" Jag mötte förresten en av de för 19 år sedan ratade prästkandidaterna i Växjö stift, som antagits av stiftet i vederbörlig ordning och fått biskopens ja. Så dog han och det kom en ny, som icke kände Josef (2 Mos 1:8) och de fick nej. Jag saknar dem. De hade varit en prydnad bland prästerna i stiftet och det Anders Wejryd gjorde, var ett löftesbrott som vi inte ska glömma. Underliga möten. Jag går från kyrkostyrelsens avtackning av Anders och möter då ett av hans offer. Vad ville Anden säga?