Erfarenheter

Jag går i kyrkan. Och jag funderar. Det är inte alltid en lyckad kombination.

Jag hör goda präster be bönen före det numera rätt rudimentära skriftermålet. "Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din son när han kommer till oss ..." Det är en öppen bön - den styr både på det Jesus gör i högmässan och vad som sker när jag dör liksom när världens tid är förgången. De goda prästerna vill bli tydliga och skjuter in ett "nu" (när han nu kommer till oss) och kanske fyller de på med "kommer till oss i ord och Sakrament." Less is more! De goda prästerna kortar sammanhanget utan att inse det. Det de kompletterar bönen med, kunde de gott predika då och då. Men här fanns en tanke de glömde tänka. Tänker jag.

Så kommer bibelläsning. Ibland får jag veta vad Matteus skriver i sitt åttonde kapitel eller femtonde. Den sakupplysningen skulle förvåna Matteus för han har aldrig indelat sin text i kapitel. Det är ett medeltida påfund.

Värre blir det när epistelläsningen avslutas med orden "Så lyder Bibelns ord". Då förstår jag att den som läser håller mig för att vara en idiot - för det är ju en bibeltext som annonserats dessförinnan. Lite moloken blir jag dock när jag fattar att han inte läser för att Alzheimerförbundets lokalavdelning är på besök i högmässan. Läsaren säger så för att undvika proklamationen "Så lyder Herrens ord". Mann merkt die Absicht und wird verstimmt.

Ibland funderar jag över psalmvalet. Är det en trend att sätta andra psalmer än de svenskkyrkliga klassikerna för bestämda dagar? Jag tror att det i så fall är en okunskap med just det svenskkyrkliga. Präster och kantorer som kommer från andra samfund vet helt enkelt inte. Och så faller en del av de klassiska läropsalmerna bort, som en god vän i Uppsala påpekade för mig i veckan. Han har rätt.

På samma sätt blir det liturgiska agerandet gester men vad mer? Jag ser prästen med tassarna i luften men agerandet är inte liturgiskt genomtänkt. Är detta egentligen bättre än det var då prästen iförd svart kappa stod med knäppta händer i genitaliehöjd och såg fromsint belåten ut?

Är jag på en högmässa kl 10 och ska köra bil hem, kan jag understundom lyssna på predikan i radio. "Medelklassigt individprojekt" löd mitt bistra omdöme om det jag hörde. Det var kanske orättvist men hur många präster predikar egentligen evangelium i radio och tv? Eller över huvud taget? Går Jesus bra nuförtiden? Eller ska vi med Antje Jackelén på twitter på Pingstdagen be att hjärnan ska få vingar? Jag ser Asterix framför mig - men jag fattar att bönen redan är hörd. Många hjärnor har i det kyrkliga fått vingar och lättat, det fattar jag. Om nu prästexamen i Uppsala ägnades åt klimatfrågan, kan man fatta än mer. Gud hör bön!

På Pingstdagens afton kollade jag facebook. Det hade varit prästvigning och nu fick vi se selfies. Det kallas så, bilder av sådant som ser ut som leende, lallande idioter. Konstigt att präster en prästvigningsdag vill visa upp sig så, tänkte jag. Något har hänt. Det kan bara hända utan en allvarlig teologi om ämbetet. Allvarlig - inte som glädjens motsats utan som uttryck för det allvar som glädjen också förmår uttrycka.

Till livserfarenheterna för jag också gårdagens insikt att jag hade fel på varje punkt i mitt försök att beskriva kyrkoherdens ställning på blogginlägget Pingst i går. Varje! Det är en bravad. Man kunde tänka sig att jag haft rätt på någon liten, obetydlig punkt. Nej, helt fel var det.

Jag blev så tagen av detta förhållande att jag måste samla kraft och fundera över detta totala misslyckande som kanske, närmre besett, är en sån där välsignelse som kommer med baksidan först.

Men är det inte lite konstigt att vi i kyrkornas sakristior kan möta bilder på präster men inte på deras chefer kyrkorådsordförandena? Det tycks som en brist som nog måste åtgärdas.