Mentalitet

I biskop Tor Andraes knä har en av mina kusiner suttit och sonen, överstelöjtnant Anders Andrae på I 11, var handläggare för militär frågor på domkapitlet i Växjö, så lite nära kan jag tycka mig vara biskopen. Han var lärd, akademiledamot och så. Samt nu närmast bortglömd utom bland islamkännare, som återvänder till hans arbeten. Jag bestämde mig för att läsa om ett kapitel i hans bok Det osynligas värld, Lindblads, Uppsala 1933. Vad menade biskopen händer när folk slutar gå i kyrkan?

"Aldrig ha våra kyrkor varit rymligare, varmare, bekvämare än nu. Aldrig har man nedlagt mera medveten omsorg på deras konstnärliga prydnad och utsmyckande. Aldrig har där ljudit så skön musik, aldrig har där hållits så tankeväckande och formfulländade predikningar. Och ändå ser det ut som om kyrkorna aldrig haft så ringa dragningskraft. Fem eller sex av hundra svenskar, endast tre av hundra stockholmare, besöka söndagens högmässogudstjänst." (boken s 217)

5-6% eller i sämsta fall 3%. Det var något. Biskopen skulle veta hur det är nu! Eller inte, kanske.
Biskopen vill inte utkräva någons ansvar för det som skett men ser församlingar som trycks ner under sin ansvarskänsla: "Det är ofta verkligt synd om de små menigheter, som i okyrkliga bygder med seg men hopplös trohet samlas kring det övergivna altaret." Märk nu, detta är analysen för 81 år sedan. Biskopen förstår att problemet är att den ensamma måste bära det som gemenskapen skulle bära. Gemenskapen har en väldig makt över oss, menar han. "En upplevelse blir alltså mera värd, när den delas av många." När en sångkör sjunger och inget finns att anmärka på framträdandet men publiken är fåtalig, kommer de få som kommit för att lyssna på kören att skämmas över att de är så få.

"Lyftning, hänförelse, gripenhet hör särskilt gemenskapen till och är en nådegåva." (boken s 230)Biskopen blir kritisk mot att känslan inte kommer till sin rätt i gudstjänsten. "Predikan blir därefter. Den har mycket att säga till förståndet men litet till hjärtat, den väcker eftertanke men icke hänförelse. Den har många frågetecken men få utropstecken." (boken s 231)

Var landar biskopen? Han vill mana fram den gemensamma sången: "Jag vet blott, att människorna blir fattigare, livet mera grått, när den gemensamma sången tystnar." (boken s 234)

Jag blev nog besviken men slås av en insikt varför mitt pysslande med mina böcker tar tid. Vilken bra ansats biskopen har och så lite biskopen egentligen har att säga om hur de få gudstjänstfirarna ska se på sin uppgift som ljus och salt. Folk ska sjunga psalmer.

Vi befinner oss i tiden några år före den pastorala högkyrklighetens gudstjänstförnyelse. Men då kan man fatta vad högkyrkligheten ville och lite vad den åstadkom. Den gav ett nytt gudstjänstmedvetande. Att fira gudstjänst är mer än att sjunga psalmer. Hur djupt gick den insikten? Inte tillräckligt. 25 år efter Andraes bok bedrevs kättarjakt på det pastorala program som hade kunnat förnya Svenska kyrkan genom en kyrklig förnyelse. Som den visa kvinnan sa: "Ni har spottat i kålen. Nu kan ni äta soppan!"

Vill man läsa förordet till Inget för någon, så finns det på Gaudetes hemsida. Jag tror man klickar på boken för att komma vidare. Där finns också bokens disposition. Den verkar faktiskt inte ointressant.
Ni tror att jag ska hänvisa så att ni enkelt kan trycka på en ikon och hamna rätt? Ånej, här får man anstränga sig i sökandet efter sanning och sammanhang!