Överraskande

Jag snavade över ett sammanhang som överraskade mig.

En fd moderatpolitiker, under ett antal år i kyrkomötet, är nu efter uteslutning ur moderaterna poskare och invald i det lokala. Han har gjort sig känd som statskyrkokramare och drivit tesen att sambandet med staten var det som höll Svenska kyrkan uppe. Förgäves har lärt folk försökt analysera faran med "falska samband" och det förgävliga i försöken kan man kanske förstå, när mannen anslutit sig till en nomineringsgrupp, som ivrigt ville en annan tingens ordning när det handlade om kyrka-stat.

Att POSK haft sina dubier om förtroendevalda som valts in partipolitiskt, trodde jag mig förstå. Men nu blir jag osäker för poskaren ifråga försvarar samtliga förtroendevalda som förtroendevärda och goda kyrkokristna som inte får ifrågasättas. Kanske vore det av intresse att höra hur POSK tänker i frågan numera. Systemet kanske fungerar bra som det är, egentligen?

Poskaren framträdde i ett valinslag och talade om "Han som stavas med stort H". Det var egendomligt men det slog mig att han också kan tala om "Den Högste". Vad är det för teologi från upplysningstiden där skyggheten inför namnet Jesus och omskrivningen av Gud går igen? Vad blir det för en mission när man ska missionera om berätta om "Han"? Ni såg att jag fick med ett stort H.

Samme poskare bedrev under sin moderattid kampanj mot kostsamma utbildningsinstitutioner i Svenska kyrkan - och lyckades. Det är lätt att lura i folk att somligt är för dyrt - som om Svenska kyrkan skulle vara ett vinstdrivande företag. Utbildning kostar men den ungkyrkliga rörelsen menade att det var värt pengarna och byggde institutionerna. Vi fick se den trista utvecklingen: "Förvärva - ärva - fördärva" men annat folk hade kunnat förvalta. Fast detta andra folk var förstås de oönskade. En så liten kyrka som Svenska kyrkan kan inte göra sig av med kompetent svenskkyrkligt folk och tro att sådana åtgärder inte ska återverka. Men den verksamheten bedrev den nuvarande poskaren med sällspord entusiasm. Och då, på den tiden, skulle POSK misstänkliggöras. Det lyckades så bra att POSK valde normaliseringens väg - och det gav också framgångar. Om man ska tala om framgångar i en kyrka som snart nog är nere på under 50% medlemmar och därmed får se en hel del brutalt omprövas.

Olustigt blir det när kyrkopolitiker av den nuvarande poskarens slag driver kampanj i det andliga och dekreterar vad andra ska be om. För det första vet han nog inte om andra egentligen ber. Han har fått för sig det. Om de ber, har de väl vett att själva med Andens hjälp komma på vad de ska be? Lite töffligt bedjande sådär, men i alla fall. De har kanske också pejl på att förbön är sådant en person ber om, inte något som andra kommenderar fram - eller har jag missförstått något? Ber man inte om bön? Och om det är för lite bön är det inte anledning till klagan utan skäl till mer egen bön. Det tror jag syster Kerstin i Två Systrars tjatat om i årtionden.

Men överraskande var det att förstå hur POSK enrollerat folk. Och med denna insikt utbrister jag i ett   kraftfullt TREVLIG MIDSOMMAR!