Biskoparnas uttalande på Förintelsens minnesdag

Ni tror att jag ska vara kritisk. Det kan jag vara mot uppställningen av biskopsnamn med stiften i alfabetisk ordning. De ska stå i stiftsordningen med de medeltida stiften först, menar jag. Men annars är jag nöjd. Biskoparna säger det alla andra säger,) så det kan inte vara fel. De är emot antisemitismen och de vidgar perspektivet till romer, polacker, homosexuella och funktionshindrade. De har ingenting att säga om den förintelse av kristna som planerades och som började med att rätt många präster i Polen avrättades, men också modiga motståndspräster i Tyskland. Inte bara Bonhoeffer.

Biskoparna hade kunnat hålla fram betydande vittnen mot terrorn. De fanns. Somliga var kyrkokristna. Men det går väl inte att vara stolt över modiga prästers aktioner som den i Wien där 3500 judar räddades. De kunde ha nämnt Sigtuna som en viktig plats för motståndet.

Naturligtvis får biskoparna problem när de vidgar perspektivet till alla hatbrott. Det monstruösa i Auschwitz var ju att förintelseprocessen skedde i industriell skala och med avancerad logistik. Der Zug war pünktlich.

Vad vill biskoparna? "Tillsammans med människor av olika tro vill vi sprida de goda berättelserna, odla hopp och därmed bidra till att laga vår värld." Det är fint sagt. Så fint att orden blir undflyende. Och ingenting av vad de säger vägleder mig egentligen.
Hur ska jag hantera det som påstås att det är folk från Mellanöstern som praktiserat antisemitismen i Malmö. Vad säger biskoparna om det? Är det så? Eller inte?
Och varför sa de inte ett enda ord om hur kyrkokristna i Svenska kyrkan nu ska göra utifrån sin tro. Hur ska vi göra när vi helar, lagar och förbättrar världen? Går det i egentlig mening? Men om det går - vad bör vi göra?

Jag ska självfallet inte uppfattas som kritisk mot uttalandet. Det är bara det att uttalandet föder så många frågor. Och när jag vet hur orättvist det kan vara inåt i Svenska kyrkan, blir jag lite knottrig på ryggen då jag läser biskoparnas storord om rätten som ska flöda fram. Det är inte min erfarenhet från Svenska kyrkan att det går så till. Jag ser orätt flöda fram. Jag är inte ensam om det. Har biskoparna verkligen inte förstått den saken?

Nå, till skillnad från en del biskopar har jag umgåtts med en del av de kristna hjältar som handfast stod nazismen emot i Wien, t ex. I min erfarenhet av Svenska kyrkan finns det goda erfarenheter av kristna som håller det judiska folket högt och inser vårt beroende. Det kanske också skulle sägas av biskoparna. Med stolthet.