Egendomligheter

Jag läste inte Kyrkans Tidning på nätet men jag såg rubrikerna, som rapporterade från Paris. Det var precis det jag läst i dagspress och följt i nyhetssändning i förvirrande realtid. Jag förstod inte Kyrkans Tidnings nyhetsvärdering för att inte tala om tv.  Det var sanslös journalistik för i studion satt folk som inte hade en chans att förstå vad som hände. De läste så fort de hann och försökte berätta Om vad som faktiskt hände hade de inget grepp. Hur skulle de kunna ha det? De återskapade hos tittarna sin egen förvirring. Ibland behövs det en paus, som en orienterande fas, så att nyhetsförmedlingen ger tittaren den kunskap som är en frukt av journalistiskt kunskapsinhämtande. Det är därför vi hålls med journalister. Lite senare läste jag Barbro Matzols om yttrandefrihet. Det var bra. Hon vek inte ner sig.

Roligast i tv var Lena L, (jag tappade efternamnet - Latour, Lafitte eller något annat på La, kanske) som bor i Frankrike och jobbar på Le Figaro. Det var liksom troskyldigt, när hon beskrev saken så som den inte får beskrivas: "religionskrig". Men vad händer om sekulariserat folk i Frankrike faktiskt uppfattar saken så? You ain't seen nothing yet?

Antje Jackelén skrev ett uttalande. Där blev varje våldsdåd ett angrepp på vår mänskliga värdighet och hela Europa, inklusive dess religiösa gemenskaper blir dådets offer. "Tillsammans  måste vi bekämpa den extremistiska ideologi som ger bränsle åt attacken." Är det inte ett egendomligt resonemang - för vilken är denna ideologi, som inte ska förväxlas med religion?
"Lika lite som terrorattentaten i Norge 2011 kan rättfärdigas på kristna grunder kan attentatet i Frankrike 2015 göra det på muslimska." Men har någon seriöst försökt göra det första? Och hör inte attentatet mot Charlie Hebdo på något, om än komplicerat, sätt samman med samtida islam i form av jihadism och upprättande av kalifatet? Det är samma komplikation som att ideologi hör ihop med materiella eller sociala förhållanden.

Är inte resonemanget bakom attacken det helt begripliga: "Vi måste operera bort något skadligt. Det betyder en kort tids obehag men vinsten är hälsa och friskhet." Man känner igen 1900-talets politiska historia i hållningen. Det brukas tänkas och sägas så.
Så sas det om de så kallade kvinnoprästmotståndarna: "Vi opererar bort en liten men högljudd grupp" och "Doktorns kniv gör ont men gott". (Kerstin Bergman, S) Och detta var väl en på sitt sätt en våldsbejakande form av kristendom, dvs ett rättfärdigande av vad som borde göras i Guds namn?
I vems namn är det annars?
Religiösa och andra galningar i alla länder, förenen eder? Och vi andra får lära oss att känna igen argument, som är desamma i olika sammanhang även om de i olika kontexter inte får samma resultat.

Jag kan vika ut mig lite här.
Om en text eller en teckning klassas som "bête et mechant" samt uppfattas göra kopplingar till nazism i två olika sammanhang så är det gemensamma - oavsett sak - att vi ser samma argument. Därav följer inte att argumenten gäller samma text eller samma teckning. Inte heller följer att de åtgärder som kan påfordras med nödvändighet blir desamma. Men, och det är logiken, argumenten är de samma. Samma fenomen här som där.

Anders Arborelius gällde i Kyrkans Tidning för att vara ärkebiskop för den katolska kyrkan i Sverige. Han skriver om Gud och hävdar att det för en troende, vare sig man är kristen eller muslim, "är det alltid en chock att det finns människor som säger sig tro på Gud och samtidigt dödar i hans namn eller för hans skull." Jag tror på Gud men kan sanningsenligt säga att jag inte blir chockerad av sådant. Jag blir inte ens förvånad. Men jag går förstås inte på det där som stod på bältet till den tyska vapenrocken: "Gott mit uns."

Påven säger att det är "så oerhört viktigt att vi alla som är gudstroende med en och samma röst säger: nej, vi kan aldrig, aldrig godta att man dödar i vår Guds namn." Nej, men frågorna om de sociala villkoren måste också ställas.
Giles Kepels bok Saint Denis läste jag nyligen. Hur skaffar sig människor livsmod när den realistiska analysen säger att "jag har ingen framtid och inget hopp"? Då blir religionen både uttrycket för och protesten mot rådande förhållanden, det opiat som håller insikterna borta.
Nu gäller det att inte bara förklara utan förändra.

Men varför sa Antje Jackelén inget om Gud i sitt uttalande?