Sverige nästan världsbäst

Sverige är alltså världens näst mest sekulariserade land, vet World Value Survey att berätta. Japan kommer etta. 40% av de tillfrågade säger att Gud inte alls är viktig i deras liv och 8% säger att Gud är mycket viktig. På värderingskartan återfinns Sverige uppe till höger, det man kan kalla "det farliga hörnet". I det hörnet kan det ta vägen lite hur som helst.

Antje Jackelén svarar via mejl på Dagens intervjufrågor. Stämmer bilden med ärkebiskopens? undrar tidningen.
"Både ja och nej. Det finns en dynamik som utvecklas i mötet mellan sekularisering och religionens nya synlighet. Den leder till oväntade öppningar som gör något med rakt uppåtstigande sekulariseringskurvor."
Ska jag förstå detta som något annat än att läget trots allt inte är så farligt?

Å andra sidan är jag inte särskilt intresserad av det religiösa. Det är kristen tro som är min angelägenhet. Om sekulariseringen blir sakral sekularisering - vad är vunnet därmed? Vi kallas väl inte att bli religiösa. Vi kallas till lärjungaskap ihop med Jesus, som är världens Frälsare. Vi kallas till autentiskt mänskligt liv - som är et gudomligt liv. Jag behöver inte påminna särskilt mycket om det. Och då kan det befängda inträffa att de sekulariserade blir väldigt sakrala.
Det kan också hända att de sekulariserade med fromma ord sätter samman sin trosbekännelse, dvs sin värdegrund. Man behöver inte bli så imponerad av den sortens hemslöjd, inte den som något litet är orienterad i den kristna kunskapstraditionen i vart fall.

Men är det så farligt med sekularisering? Trosbekännelsen läses i gudstjänsten, allt är väl beställt med den kyrkliga identiteten, kan det heta. Med det argumentet sopas hela reformationen åt sidan. Det var egentligen inget som behövde reformeras så som Luther et consortes ville. I 1500-talets romersk katolska kyrkan lästes den apostoliska trosbekännelsen. Allt stod väl till.
Vad jag nu markerar är ett intresse för komplikationer.
Att vara kyrka i världens näst mest sekulariserade land borde föranleda frågor inte bara hur Svenska kyrkan ska möta människor utan också frågor om hur sekulariseringen påverkar Svenska kyrkan. Inifrån. Jag har ingen som helst förnimmelse att den sortens frågor ställs på allvar.

På Segersjö herrgård bygger Robert Montgomery-Cederhielm en gårdskyrka. Det är en kyrka där han kan bestämma vilka ritualer som känns relevanta i vår tid. "Vi kommer att ordna konfirmationer, bröllop och dop." Konfirmationen är tydligen en så kallas höstkonfirmation. Konfirmanderna har med sig egna hästar som stallas på herrgården.

I huvudsak är det lekmän som ska predika. De som ska predika, uteliggare och missbrukare från Örebro, "har mer at fömedla till mina kyrkobesökare än många präster."

Godsherren konstaterar att det är en ny reformation på gång.
Förstår jag Länsposten /22 jan 2015/ rätt, har biskop Nordin haft lite invändningar. Han var på plats och gillade inte att kyrkan kommersialiserades. Men godsherren visste att fråga tillbaka hur det då kom sig att kyrkan var en av Sveriges största jord- och skogsbruksägare och vad det där med kollekt var.

Det är rätt tydligt att sekularisering kan sakraliseras. Robert Montgomery-Cederhielm har förresten under årens lopp köpt inventarier till kyrkan - altarskåp, psalmtavla, korkåpor och mässhakar liksom nattvardskalk och oblatask samt en predikstol från år 1754. Ska det va, så ska det. Och det som en gång anskaffades för kyrkligt bruk, kommer väl till pass för den lagiska religion som nu ska draperas och utföras. Huvudbudskapet i tio Guds bud känner de flesta till, menar godsherren, "men vi komprimerar vårt budskap med den självklara regeln: 'Behandla dina medmänniskor såsom du själv vill bli behandlad.'."
Det är en glad religion: "I min kyrka pratar vi inte om himmel och helvete, här finns bara en himmel. Kyrkan skall fyllas med glädje, kärlek och värme och mycket sång och musik."
Fast handen på hjärtat - är detta inte som det mestadels brukar vara i vårt näst mest sekulariserade land?

Jag kanske ska hänvisa till Piratens* skildring av det religiöst nydanande livet på landet i skildringen Ett svårskött pastorat. Där var det också en godsägare som förnyade religionsbruket.

* FEL AV MIG! Visst är det Falstaff, fakir som skrivit boken. Piratens verk är Bock i örtagård, som visar en förtroendevald i full aktion. Jag är nog mer tagen av den lömska fortkörningsboten i går än jag förstått. Solen sken, 100 km på den breda vägen mot Kalmar och bakom smyger en civil SAAB upp med plötsligt blinkande blå och röda ljus. En polis klev ur bilen men försvann alldeles. Jag tittade mig omkring - men borta var han. Hann hade slagit dit på en isfläck bakom min bil. Då ville jag inte bråka med den stackars mannen. Jag hade med min tunga vinterbekängade högerfot antagligen tryckt upp bilen i 112. Jag trodde jag hanterat erfarenheten väl men felet i dag visar under vilken inre press jag lever.