Förföljelsetider

Det var tydligen, förstod jag av en kommentar, en försummelse att jag inte tagit upp Open Doors årsredogörelse och Svenska kyrkans reaktion på de aktuella siffrorna 2014 om de 50 länder där det var svårast att leva som kristen. Jag blev lite trött. Jag hade inte varit i landet, inte följt debatten. Rapporten från Open Doors hade jag via vänner i USA men detta är ingen resursstark nyhets- och ledarredaktion. Det är en blogg. Pigg, käck och munter, naturligtvis, men inte mer.  Jag brukar uppmärksamma fenomen i det kyrkliga, dvs fenomen som oftast har bäring på Svenska kyrkan. I lördags hade jag kommit till hanteringen i Kyrkans Hus av dokumentet om förföljelse. Det var intressant.

Det är uppenbart svårt för den kyrkliga byråkratin att helt enkelt konstatera att de kristna förföljs och att vi som lever just nu, sannolikt lever i den värsta förföljelsetiden - martyrtiden - någonsin, räknat till antalet offer. I stället vill de som uttalar sig, fokusera på religionsförföljelse. Om ett antal kristna församlingar med kyrkor och allt extermineras i Syrien måste alla uttalanden i ämnet på något sätt vattnas ut med tal om att IS inte är så hyggliga mot muslimer heller. Därmed går en poäng förlorad. För det vore en poäng inte bara att vi skulle stå upp med dem som är våra trossyskon. Den verkliga poängen i Sverige vore att tala om för alla döpta här, att det är sådana som du nu som nu förföljs och att konfirmationen kan få obehagliga konsekvenser. Worldwide. Det finns väl goda skäl att låta människor få fundera över vad det där gulliga med barndop och samlingar för barn och ungdomar i församlingshemmet verkligen kan kosta? Ofarlig är sannerligen inte vår verksamhet. Texterna om vad lärjungaskapet kostar, borde vara högt uppe på prioritetslistan nu.

Erik Lysén ifrågasatte på Svenska kyrkans hemsida siffrorna och jämförde med Pew Research. Förklaringen till att rapporterna skiljer sig åt är att Open Doors undersöker de kristna situation medan Pew Research undersöker religionsfrihetens villkor i allmänhet. Det blir för vanliga läsare en rätt meningslös sifferexercis när undersökningarna ställs mot varandra men den fungerar väl för att fokusera på något annat än det faktiska läget för de medkristna.Och det är islamismen som blir den avgörande förklaringen även om kommunismen i t ex Nordkorea åstadkommer den förföljelse som sätter landet främst bland förföljelseländerna.

Men är det inte fint med en kyrka som arbetar humanitärt utan begränsning i form av religion, ålder, kön eller etnicitet? Jo, men det finns ändå en prioritet för de kristna att först och främst slå vakt om trossyskonen. Och jag kan med bästa vilja i världen inte se en sådan självklar uppställning. Inte genom uttalanden, inte på nationell nivå, inte i stiften, inte i församlingarna. Martyrdagen Annandag Jul var inte  i den samtida praktiken en dag för medvetande om de kristnas blodspillan i världen. Det var en dag med reducerat gudstjänstliv och mycket av julens sånger och psalmer. Några präster försökte säga något om dagens allvarstexter, påstås, fast det var musiktema. Sannolikt försvann detta allvar i julens sentimentalitet, dränktes av sången och stämningen.

Jag tror att jag är för korståget. Det första, alltså. Syftet var att säkra pilgrimslederna mot Jerusalem genom att attackera banditgäng. Det kan vi väl inte vara emot? Det som blev en fortsättning där kristna slog ihjäl kristna i södra Frankrike och i Konstantinopel kommenterar jag inte här och nu. Jag tror att jag är emot islamiseringen av Nordafrika och Turkiet. Den genomfördes med svärd. Det kan vi väl inte vara för? Och när det handlar om Afrika ser jag på kartorna att islamiseringen genomfördes från kusten genom arabiska handelsmän och soldater. Den kristna missionen i inlandet ter sig närmast gullig. En missionär som bygger kyrka, skola och sjukhus - vad ger ni mig för det?

Om dagens ansvar för gårdagens mission måste betyda ett resolut försvar för våra medkristna, är det vad som måste ske med prioritet och i alldeles klara ord. För vi är de enda som kommer att stå upp för våra trossyskon. Sker det genom Svenska kyrkan? Det sker just nu knappast övertygande. "Vi tror mer på dialog än på att skrika högt", som Svenska kyrkans internationella chef får till det. Men det är inte läge för dialog när våra syskon i tron slås ihjäl, fördrivs, misshandlas. Då är det tid att medvetandegöra och protestera. Ungefär som när det handlade om apartheid eller krigföringen i Vietnam där grunden var att vi läste på och visste vad vi talade om och såg till att protestera och därmed förändra.

Jag finner det lite svårt när rättfärdighetsfrågor hanteras med artighet och polityr när det skulle handla om argsinthet och politik. Jag är ute efter Guds hållning mot djävulskapet.

En som presenterade sig som muslim undrar om det finns någon som hör de många bönerna och hur det blir efter detta livet. Svaret är inte ett debattämne utan ett konstaterande att det är Guds sak och Gud bryr sig om både människor och djur. Grundfrågan handlar om Jesus - vem han är och vad han gör för oss. Är han Frälsaren och har han tagit skulden och döden på sig så att vi går fria? Det tror jag. Med goda skäl. För denna tros skull plågas mängder av medkristna. Jag borde plågas riktigt mycket av denna insikt, tillgänglig i tabellformat. Kristna är verkligen svårt utsatta på många platser. Fokusera ett tag på det problemet. Skulle det styra frågan om var Svenska kyrkan investerar, t ex?