Lövestad

Först i efterhand kunde jag följa de 40 minuter som gudstjänsten i Lövestad tog i söndags, Söndagen efter nyår. Länge leve Svt Play!
Jag hörde klockklangen - och det var kärt för en som bott två år i Everlöv, men än kärare att höra skånskan i psalmsång och böner och lite talande. Skånskan betyder här dialekten, inte någon av honkön. Ibland betyder det dock både-och. Så rik är tillvaron.

Efter klockringning sjöngs det. God psalmsång tyckte jag mig höra och det intrycket förtogs inte av att ett hundratal i kyrkan faktiskt sjöng i olika körer. Därtill hade man tagit med ett par spelmän, som spelade lokal fiolmusik. I kyrkan! Tiderna förändras. Jag ropade förstås det vanliga: "Hurra för dessa starka armar, som gnida fårens tarmar!" Psaltaren som textläsning och så evangeliet. Ingen GT-taxt, ingen epistel, alltså.

Jag recenserar inte gudstjänster.Gudstjänstupplevelser kan vara så olika och det som är förfärligt för mig, kan vara härligt för någon annan. Men frågor får man väl ställa och undringar får man väl komma med?

Detta var alltså en gudstjänst som alls inte kan återfinnas i gällande kyrkohandbok. Läsningen av Guds ord hade ransonerats. Syndabekännelse och förlåtelse fanns inte. Inte mässa heller, förstås. Det mesta som fanns, var musik och sedan klockklang och psalm avklingat fick vi avnjuta barn som sjöng den uppbyggliga sången Bjällerklang, bjällerklang. Applåderna var välförtjänta. Vill man, kan väl texten googlas för en förstärkt gudstjänstupplevelse.

Gudstjänstledaren var inte präst. Det tycktes mig lite egendomligt, att detta var arrangemanget men jag säger ingenting om det. Bara för att jag inte fattar finessen, betyder det inte att finessen kan finnas någonstans där bland skuggorna. Anlägger jag ett genusperspektiv, vann kvinnorna.

Så kom predikan. Församlingens komminister la ut texten. Hon styrde först in på det där med att barnet var försvunnet utan att Maria och Josef hade koll på försvinnandet. Hur hade vi reagerat i den situationen - och samhället? Det tyckte redan söndagsskolfröken att vi skulle fundera över, drar jag mig till minnes.

Nu fick jag veta att Josef och Maria "innerst inne visste" var Jesus fanns. Varför de då letat i tre dagar och varit oroliga, begrep jag inte, ställd inför denna information från det inre livet hos ett par för 2000 år sedan.
Men att det i sak var fel att Jesus varje år varit i templet, som det påstods,  visste jag. Han var där vid 12 års ålder eftersom han först då var religiöst myndig. Dessförinnan hade han burits fram i templet, men det var 12 år tidigare - eller en månad senare beroende om man ser till historien eller till kyrkoårets drama. Hur komministern visste att Jesus kände en särskild närhet till Gud i templet, framstod som lätt oklart. Det berättar inte Lukas i varje fall.

Jag lyssnade vidare och fick veta att Gud är inneboende i Jesus men också i oss. Detta torde vara en kristologi av det slag som upprepade gånger fördömts av de stora kyrkomötena i de kristologiska uppgörelsernas tid, alltså ren heresi. Jesus ÄR Gud. Vad skulle hända om denna heresi anmäldes till Lunds domkapitel?

Vi behöver något att kalla Guds hem och där i kyrkan - huset, väl - är vi sedda, älskade och möts av en öppen famn. Där kan vi känna Guds närvaro precis som vi är och så finns Guds hus överallt i världen och vi kan precis överallt i världen lyssna efter kyrkklockornas sång.

Här tvekade jag. I Egypten får inte kyrkklockor ringa. IS har väl tystat några - och den kyrkliga stordriften i Sverige, ja, inte vet jag - men inte ringer man samman till söndagens gudstjänst när den inte firas? I dag är det betydligt svårare att höra kyrkklockornas sång än det var.

Det är skada, för komministern proklamerade att kyrkklockorna "sjunger för fred, rättvisa och tolerans". Jag hade väntat på den bekännelsen och saknade bara orden om "alla människors lika värde". På min tid som söndagsskolgosse ringde kyrkklockorna för att kalla oss till gudstjänst. "Bing-bång" betydde "kom-kom", för Jesus hade stämt möte med mig i sockenkyrkan.

Nå, portarna till kyrkan står öppna och jag får komma som jag är. Gud dömer inte, sa hon så, komministern? Nä, han har överlåtit domen till Sonen men poängen är väl inte att jag ska vara som jag är utan bli den Gud avsett mig att var? Det här blev komplicerat. Fast inte riktigt så mycket som talet om att Guds hus är allas hem. Så är det väl inte? Vad tycker muslimer, buddhister, judar och hinduer om sådant tal? Guds hus är kyrkhuset, till för det heliga folk som genom dopet kallats att förkunna Herrens välgärningar i gudstjänstens lovsång och i Guds tjänst i värld och vardag. Ungefär så.

Jag undrade, efter att ha fått hjälp på funderingstraven, om misstaget inte beror på en förväxling mellan Gud och kyrkan. Kyrkan är usel på det där med att vi får komma som vi är. Det är inte Gud. Jag kan inte sanningsenligt säga att jag i det svenskkyrkliga möts av en öppen famn, blir sedd och älskad. I kyrkan är det som i mänskligheten i stort. Människor fascineras av avvikelser, så länge det inte gäller den egna arten. Reflektionerna göra sig själva. Kyrkosystemet framstår som alltför mänskligt.

Det blev mer sång, jag tror att gudstjänstupplevelsen till 2/3 var sång och musik. Det bads och välsignades och sedan var det hela över. Kyrkan var inte proppfull. De medverkande var så många att jag drabbades av en i sammanhanget helt olämplig fråga - hur många kommer till Lövestads kyrka nästa gång som kyrkklockorna ringer för fred, rättvisa och tolerans - eller behöver man inte komma, eftersom kyrkklockorna inte ringer samman?

Om jag bodde i Lövestad, skulle jag inte gå i kyrkan.
Det är sanningen i sammanhanget.

Men inte ett ont ord om dem som tyckte att detta är den svenska folkkyrkan i funktion, bara de inte får för sig att jag skulle vilja arbeta för den i det skicket.
Ska jag mer idogt se tv-gudstjänster för att förstå eller ska jag ta mig till högmässorna i Rydaholm, där Kristus räcks mig i sakramentet och då och då - oavsett hur det känns inuti - har något att säga mig och där prästerna ter sig som intellektuellt redliga?

I dag är den hemliga koden +20 +C +M +B +15+