Det går inte bra, det här. Tankar i tiden.

3 januari 2013 skrev jag, post festum liksom, om Flanellskjortans dag. Jag fick denna morgon leta lite själv bland alla värdefulla inlägg på Bloggardag. Gamla skandaler blev som nya. Det är en lust att leva. Inte minst i går, när vi manades att se framåt och detta med idel politiska argument, dvs inte med ett enda sanningsargument. Så nämndes väl inte Jesus heller, trots att vi börjat det nya året i Jesu namn. Och jag går inte på det.

För att ytterligare kolla resonemangen tog jag fram Gustaf Wingrens bok Gamla vägar framåt, Verbum, Stockholm 1986. Det är i den boken han vill ha lärosamtal om ämbetet. Jag påpekade i Kyrkligt Magasin, nu i boken Dagsedlar, s 60ff, att det kan gärna föras sådana men påminde, lite ofint kan tyckas, om när Jan Redin, Rudolf Waldén och Nils Nicklason i Svensk Kyrkotidning i en debattserie i Svensk Kyrkotidning i början av 1950-talet sopade banan med Gustaf. Det var kanske inte så svårt. Gustaf var ingen debattör. Han tänkte ut vad han skulle säga från start till mål men hanterade inte om någon slog sönder hans uttänkta utgångspunkt eller med hjälp av annan litteratur ifrågasatta vad han sagt. Det var inte så svårt att ifrågasätta, för Gustaf blev lätt bombastisk och boxades då med öppen gard. Gustaf gjorde sig bättre som föreläsare och författare och de högkyrkliga läste honom men övertygades aldrig. Han bedrev teologi ungefär som han byggde modelljärnväg, slår det mig. Och Gustaf tyckte om att bygga modelljärnväg.

Skillnaden mellan Gustaf och den politiska argumentationen  är dock slående. Gustaf vet att diskussionen om ämbetet aldrig börjat och han ser att detta är svagheten. Det finns en del andra diskussioner som också avstannat. Den om bibelsyn, t ex. Och en del andra teologiska basfrågor med den, om jag tänker efter. Det talas inte särskilt mycket teologi. Jag förstod varför när jag läste intervjun med Eva Nordung Byström i Kyrkans Tidning nr 1/2 2015. Inte det där med att hon upplever att kyrkan blivit mer relevant och viktig när den blivit mer av vardagskyrka (vilket i praktiken betyder mindre av söndagskyrka, gudstjänstkyrka) utan hennes arbete med bibelsynsfrågan, som inte var helt lätt när det kom till enkönad vigsel och Örnsköldsvik utnämnts till Sveriges homofientligaste stad. Hon fick frågan om att vara med i kommunens motkampanj, dvs kommunen reagerade just så som kampanjmakarna som utsett den mest homofientliga staden ville...
Lätt var det alltså tydligen inte:

"Men jag insåg att det var samma fråga som jag brottats med förut. Jag brottades med min prästkallelse utifrån vad Bibeln säger om kvinnor som präster, och jag har skilt mig och gift om mig. När jag insåg att jag måste brottas med hbtq-frågorna på samma sätt, föll de till slut på plats."

Det personliga styr läsningen mer än läsningen styr det personliga. Intresset ljuger inte, heter det - och det är detta som är faran. Kanske vore det lättare att säga att livet inte alltid behöver gå ihop och när det inte gör det, behöver Ordet ändå inte devalveras. För risken är ju att jag blir norm för Skriften. Och det blir till sist en närmast löjeväckande selektiv läsning där man, inte behöver stå i gemenskap med någon. Egen brottning på egen brottningsmatta - vad ger ni mig för det? Hur brottas man sjäölv - är det som skuggboxning? Eva Nordung Byströms valspråk lyder: "Nu är Guds tid!" Med nuet som norm? Är inte Gud den som var, den som är och den som skall komma och trons former just dessa tre tidsformer? Hon vigde för några år sedan två lyckliga brudar. "Det var en fantastisk upplevelse." Är det detta saken gäller för en vigselförrättare?

Jag går inte riktigt på det här. Jag ser den uttunnade lågkyrkligheten, den som inte i egentlig mening har plats för Kyrkan. Men viktigare: jag känner inte igen Svenska kyrkan i detta. Jag känner igen bönhus och bönhusmentalitet med mer upplevelser än teologisk möda och kyrkoteologi och jag ser samtiden skriva agenda och forma det som uppenbart bara är ideologi.

Ingen stor sak i detta, kanske. Men är det inte rätt befriande med Gustaf Wingren, som så tydligt teologiskt ställde sådana som mig utanför allt detta? Jag står utanför både hans svenskkyrkliga och det lågkyrkliga. Det finns dock något annat svenskkyrkligt. Det reformkatolska, som skapat den kyrkoidentitet som var lätt att känna igen i gudstjänst, bekännelser och ordningar.. Några av oss blir allt klarare över varför vi nu i denna Guds tid är dissidenter. Någon vidare respekt för kyrkopolitiker som nu yrar om vilken framtid vi ska få vara med och skapa fast de i alla år föst bort oss, har jag inte. Varför skulle jag ha det?