Jag vet bättre - och mer!

Jag läser Smålandsposten - eller Smålandskomposten , som det var roligt att säga i min ungdom - humorn har utvecklats sedan dess, eller? Spalten "hört och hänt" den 21 jan upplyser om hur det var för t ex 55 år sedan. På några korta rader sammanskrivs det som var. Det är utomordentligt lärorikt att se vad läsekretsen bibringas för sanningar. Som denna:

"För 55 år sedan, 1960, gav ärkebiskopen Gunnar Hultgren beskedet att tre kvinnor skulle prästvigas. De tre blev Margit Sahlin, Elisabeth Djurle och Ingrid Persson. Frågan om kvinnligt prästerskap hade Svenska kyrkan brottats med i 40 år. Först när kvinnoorganisationer uppmanade till bojkott av kyrkan och att kvinnorna skulle begära ditt utträde, ändrade majoriteten av prästerna åsikt."
Smålandsposten den 21 januari 2015

Nu var det inte många rätt.
Skulle saken ha gällt att införa ett "kvinnligt prästerskap"? Det blir nästan lite lustigt - för det kanske var så det blev men inte detta frågan gällde. Frågan gällde för de flesta jämställdhet och för några att ämbetet skulle bli mer fullödigt med både kvinnor och män som präster.

Hade Svenska kyrkan brottats med frågan i 40 år? Nej, och det var kanske ett problem. När frågan kom upp efter en utredning om kvinnas behörighet till statstjänst 1919, svarade samtliga domkapitel och konsistoriet i Stockholm nej till förslaget om kvinnor i prästämbetet och detta utan någon synbarlig brottning.
1938 års kyrkomöte får en motion om kvinnlig kyrkotjänst på sitt bord, men den handlar just inte om kvinnor i prästämbetet. Det var då den svenska kvinnorörelsen inte var förtjust i Margit Sahlin, som sökte en annan kyrkotjänst för kvinnor än prästeriet.
1948 tillsätts den statliga utredning som blir SOU 1950:48 och går på remiss. Det exegetiska underlaget i utredningen sätts ifråga.Utredningens expert Erik Sjöberg försvarar sig, men medger att det i utredningen inte tillräckligt starkt framhållits att Paulus när det gäller kvinnan i gudstjänsten för fram en bedömning. som han tillmäter principiell betydelse.
Varför betonades inte detta i sakkunnighetsutlåtandet?
Därför att Sjöberg "icke på allvar räknade med möjligheten, att Paulus uppfattning också i den nutida debatten skulle kunna anföras som en allmängiltig och för alla tider normerande åskådning. Detta var ett misstag." (Sjöberg, Exegeterna om kvinnliga präster. 1953)

Läget därefter blir just ingenting. Så mycket ingenting att det börjar mullra i riksdagen. Regeringen kallar in ett kyrkomöte år 1957, som säger nej till förslaget. Då beslutar riksdagens två kamrar på våren 1958 i ärendet och regeringen kallar in ett nytt kyrkomöte, som ska konfirmera riksdagens fattade beslut. Kyrkomötets begäran och biskopsmötets önskan om rådrum och ekumeniska konsultationer nonchaleras.

Så hur var det då? Vilka hotade med utträde och bojkott? Ester Lutteman trädde ut men fick inte några horder med sig. Bojkott? Kyrksamheten var större på 1950-talet än nu men sannerligen, kyrkorna var inte överfulla. De flesta bojkottade redan. Av diverse skäl. Och prästerna? Ändrade majoriteten av dem åsikt?

12% av prästerna var år 1957 för reformen medan 86% var emot och 2% osäkra.
År 1958 var 37% för, 43% emot och 20% osäkra visste DN att förtälja. Men Herbert Tingsten var inte så imponerad.
En stor del av Sveriges präster har på ett år "helt reviderat sin uppfattning om vad evangelium och kristendom egentligen är. En sådan slapphet i tankegången lär man inte finna inom något lands politiska väljarkår."

Hur eller hur - det var ett i frågan splittrat prästerskap. Kanske var det helt enkelt så, att de flesta aldrig brottats med frågan. Ungefär som med frågan om välsignelse av partnerskap och enkönad vigsel, alltså.

Smålandspostens lilla notis i går ger ändå ett klart besked. Kvinnoorganisationerna fick prästerna att ändra sig. Inte teologiska studier eller sakargumentering. Det har jag haft på känn tidigare också. Nu fick vi besked. Och förstår hur en grundläggande dogm i ett religionssystem kan komma till.

Alla minns Biskopsmötets bibelkommission, som skrev: "Så bör det inte gå till när en ordning ändras, som har hävd ända från urkristendomen och stöds av auktoritativa ord i NT." (Bibelsyn och bibelbruk, 1970, s 130)

Jag är benägen hålla med Herbert Tingsten att det uppseendeväckande inte är de som inte ändrar mening utan de andra. Och de är många. De går från klarhet till klarhet. Så har de gjort i mer än 50 år. Är det ingen som skulle vilja granska fenomenet lite närmare?
Ärkebiskopens nye portföljare är en tidigare högkyrklig av hardcore-märke.
Och några av eleverna från Göteborgs Prästgymnasium, med utbildning tack vare gammalkyrkligheten, har tackat för sin utbildningschans/klassresa genom att slå tillbaka i det kyrkopolitiska. Hårt. Otacksamt.

I går kväll läste jag dock en beskrivning av hur de kyrkligt förnyade ("högkyrkliga") skrev texter: "friskare, mindre konventionellt och med större entusiasm än 'vanliga' kyrkliga förmågor."
Det var en uppiggande beskrivning. Nu vet ni! Också ni som med mig undrar vart den så kyrkligt subventionerade Dagens Seglora tagit vägen. Där händer ingenting. Fast om - eller när - det väl händer, kommer det väl att visa sig lika konventionellt som vanligt.
Hur är det med Svensk Kyrkotidning, månadsbladet, förresten?
Om Kyrkans Tidning såg jag en annons från år 1982. Det spordes: "Är det dig vi ska tacka när Kyrkans Tidning gjort succé?"
Kanske. Men när är detta "när"?

Hur ska förresten Carl Henrik Martlings ord, när tidskriften Vår Kyrka blev Kyrkans Tidning, förstås att "den evangelisatoriska aspekten alltid måste vara aktuell för kyrkans tidning", när tidningen alltmer satsar på att bli en publikation för anställda och förtroendevalda. Byggnader och biskopslöner är t ex bärande teman (en biskop tjänar som kommunchefen i Nybro, om ni undrar).
Dock kanske blodstörtningen efter Kyrkans Tidning denna vecka, när Anders Stertzel om de förtroendevalda skriver det som inte får skrivas, ytterligare reducerar läsekretsen.

Är det alltså något fel som är trasigt?
Om den saken vet jag kanske bättre och mer också - eller vad tror ni? Fast inte bättre än Stertzel.
Och de högkyrkliga skriver kanske verkligen med större entusiasm än "vanliga" kyrkliga förmågor? Men vad säger då detta?