Kyrkoherdar

Så glad jag blir.
Åke Appelgren, som är kontraktsprost - och det måste vara något fint att vara - hade en "mässa" i Vanstad när folket väl avnjutit sig självt i Lövestad. Det var nu en högmässa, men det hade jag, om jag bott i Färs härad, aldrig fattat. För så var det inte utannonserat. Jag undrar förstås varför. Men det är bra. Bra mycket bättre än den informatör i Uppsala som fick frågan varför vi var lediga Trettondedagen och svarade att det hade något med ishockey-VM att göra men var "complicated". Den något långa tanken var alltså den, att de tre kungarnas kronor återkommer i Tre Kronor. Med den infallsvinkel ter sig nog det mesta "a bit complicated". Nyheten hur svaret getts, drog ett löjets skimmer över kyrkosystemet. "Dom vet inte ens vad dom firar" blev slutsatsen. Vi betalar antagligen lön till den som ska sköta informationsjobbet.

Detta för mig över till ett favorittema. Kyrkoherdar. Temat kan vara så viktigt för mig eftersom jag tillhör kategorin som aldrig fått bli det. Misstänksamhetens hermeneutik! Fast jag insåg vad KG Hammar höll på med i kyrkoordningsarbetet, när han proletariserade komministrarna. Jag tror jag markerade att jag såg, men sedan struntade jag i saken. Kyrkoherdar - det är riktiga präster. De sitter vid skrivbord och administrerar och lyfter den högre lön, som är fåtalet förunnad. Prästproletariatet sköter söndagar och en hel del annat pyssel, men då vilar sig kyrkoherdarna för att samla kraft till nästa veckas insats vid skrivbord och sammanträdesbord.

Kyrkoherdar samråder också. Med kyrkoherdar. De får träffa biskopen och de får ny och kanske relevant information. De får de kunskaper och vyer som det mer proleta prästerskapet saknar. De definieras ju också som ledare, vare sig de verkligen är det eller inte. De kan självfallet vara medlemmar av Rotary. Ibland blir de prostar, kontraktsprostar eller porslinsprostar.

Visst var detta en enormt orättvis betraktelse, konstaterar nu en hel del avhållna kyrkoherdar. De kan alls inte känna igen sig. Jag medger. Men det ligger alltför mycket i den enkla betraktelsen för att den generellt ska visa sig vara helt osann. Och då kommer jag till min enkla poäng: De kyrkliga cheferna håller inte måttet. Det är en skada som drabbar hela organisationen.Och folk ser det. Om kyrkoherdar är så viktiga som vår organisation nu försöker markera att de är, ställs högra krav på just kyrkoherdar.

Vi som faktiskt varit officerare och i reserven i vår krafts dagar, vet hur det blir med chefer som inte håller måttet. Vi behöver inte uppföra oss som den fruktade generalen Fale Faleson Burman vid vägskälet i Eskelhem år 1962, när han inför en häpen lyssnarskara skällde ut en bataljonschef, som med all sin försiktighet tappat greppet. Men vi behöver å andra sidan inte låtsas som om vi inte vet. Det fanns inte nog med kompetens sedan de kompetenta av kyrkopolitiska skäl stoppats i sin befordringsgång. Hur skulle det kunna det?

Jag vet. detta får man inte säga.
Jag sökte en gång en kyrkoherdetjänst. Domkapitlet hade ransonerat mina meriter till 2½ A4-sida. Huvudkandidaterna fick med lite förstärkning av domkapitlet ihop varsin halvsida. Det var alltså samma bedömare som gjorde en kvantitativ sammanställning. En av halvsidorna fick tjänsten. Jag kallades inte till intervju ens en gång. Tro inte att jag är bitter för det. Det går faktiskt att se svagheter i systemet utan att alldeles fastna i det personliga. Men inte var detta så väldigt mycket bättre än de gamla prästvalen, där folk röstade fram kyrkoherdar och komministrar utifrån de egna fördomarna och utifrån små kyrkopolitiska kampanjer. Det kunde bli alldeles sanslöst.

Tillbaka till ämnet kyrkoherdar.
Det jag anfört kunde komma att uppfattas som att det finns en allmän koppling mellan gruppen av kyrkoherdar och begreppet inkompetens. Låt mig då få markera, att detta är en missuppfattning. Jag menar tvärtom att kyrkoherdar är viktiga, ungefär som patrulledare i scouterna. De ska se till att patrullen fungerar. Men det förutsätter att kyrkoherdarna är en del av patrullen och inte en del av något annat och lite finare. Ett kansli till exempel.

Det förutsätter nog också en mer blygsam löneutveckling. Det enklaste sättet att sabotera i det kyrkliga torde vara att lokaltidningarna presenterar kyrkoherdelönerna. Då blir lärare och sjuksköterskor upphetsade. Och så tarvas förtroendeskapande åtgärder. Det innefattar det trägna arbetet att motivera kyrkoarbetarna för utan prästväckelse går det inte. Och jag ser alltför många trötta, desillusionerade präster i Svenska kyrkan. De är ju inte dumma. De kan läsa både siffror och utvecklingstendenser och utvecklingstendenserna kan de bara tolka som avvecklingstendenser.

Jag hör det sägas att präster jobbar på söndagar. Det har jag (upprepning, jag vet) inte gjort. Jag har firat på söndagarna. Gudstjänst. Torsdagar har jag jobbat, t ex. Men jag har också funderat över den kyrkliga arbetsplatsen i tanke att det på sina ställen inte blir mycket arbete utfört. 40 timmar i veckan ska läggas på arbete. Det är, trots allt, rätt mycket tid att förvalta väl.

Varför hålla på att tröska teman av det här slaget?
Därför att jag vet att det kunde ha varit så mycket bättre i Svenska kyrkan.
Och blir det inte bättre, så blir det mycket snart mycket, mycket sämre.
Mene mene tekel.