fredag 9 januari 2015

Kyrkoherdar

Så glad jag blir.
Åke Appelgren, som är kontraktsprost - och det måste vara något fint att vara - hade en "mässa" i Vanstad när folket väl avnjutit sig självt i Lövestad. Det var nu en högmässa, men det hade jag, om jag bott i Färs härad, aldrig fattat. För så var det inte utannonserat. Jag undrar förstås varför. Men det är bra. Bra mycket bättre än den informatör i Uppsala som fick frågan varför vi var lediga Trettondedagen och svarade att det hade något med ishockey-VM att göra men var "complicated". Den något långa tanken var alltså den, att de tre kungarnas kronor återkommer i Tre Kronor. Med den infallsvinkel ter sig nog det mesta "a bit complicated". Nyheten hur svaret getts, drog ett löjets skimmer över kyrkosystemet. "Dom vet inte ens vad dom firar" blev slutsatsen. Vi betalar antagligen lön till den som ska sköta informationsjobbet.

Detta för mig över till ett favorittema. Kyrkoherdar. Temat kan vara så viktigt för mig eftersom jag tillhör kategorin som aldrig fått bli det. Misstänksamhetens hermeneutik! Fast jag insåg vad KG Hammar höll på med i kyrkoordningsarbetet, när han proletariserade komministrarna. Jag tror jag markerade att jag såg, men sedan struntade jag i saken. Kyrkoherdar - det är riktiga präster. De sitter vid skrivbord och administrerar och lyfter den högre lön, som är fåtalet förunnad. Prästproletariatet sköter söndagar och en hel del annat pyssel, men då vilar sig kyrkoherdarna för att samla kraft till nästa veckas insats vid skrivbord och sammanträdesbord.

Kyrkoherdar samråder också. Med kyrkoherdar. De får träffa biskopen och de får ny och kanske relevant information. De får de kunskaper och vyer som det mer proleta prästerskapet saknar. De definieras ju också som ledare, vare sig de verkligen är det eller inte. De kan självfallet vara medlemmar av Rotary. Ibland blir de prostar, kontraktsprostar eller porslinsprostar.

Visst var detta en enormt orättvis betraktelse, konstaterar nu en hel del avhållna kyrkoherdar. De kan alls inte känna igen sig. Jag medger. Men det ligger alltför mycket i den enkla betraktelsen för att den generellt ska visa sig vara helt osann. Och då kommer jag till min enkla poäng: De kyrkliga cheferna håller inte måttet. Det är en skada som drabbar hela organisationen.Och folk ser det. Om kyrkoherdar är så viktiga som vår organisation nu försöker markera att de är, ställs högra krav på just kyrkoherdar.

Vi som faktiskt varit officerare och i reserven i vår krafts dagar, vet hur det blir med chefer som inte håller måttet. Vi behöver inte uppföra oss som den fruktade generalen Fale Faleson Burman vid vägskälet i Eskelhem år 1962, när han inför en häpen lyssnarskara skällde ut en bataljonschef, som med all sin försiktighet tappat greppet. Men vi behöver å andra sidan inte låtsas som om vi inte vet. Det fanns inte nog med kompetens sedan de kompetenta av kyrkopolitiska skäl stoppats i sin befordringsgång. Hur skulle det kunna det?

Jag vet. detta får man inte säga.
Jag sökte en gång en kyrkoherdetjänst. Domkapitlet hade ransonerat mina meriter till 2½ A4-sida. Huvudkandidaterna fick med lite förstärkning av domkapitlet ihop varsin halvsida. Det var alltså samma bedömare som gjorde en kvantitativ sammanställning. En av halvsidorna fick tjänsten. Jag kallades inte till intervju ens en gång. Tro inte att jag är bitter för det. Det går faktiskt att se svagheter i systemet utan att alldeles fastna i det personliga. Men inte var detta så väldigt mycket bättre än de gamla prästvalen, där folk röstade fram kyrkoherdar och komministrar utifrån de egna fördomarna och utifrån små kyrkopolitiska kampanjer. Det kunde bli alldeles sanslöst.

Tillbaka till ämnet kyrkoherdar.
Det jag anfört kunde komma att uppfattas som att det finns en allmän koppling mellan gruppen av kyrkoherdar och begreppet inkompetens. Låt mig då få markera, att detta är en missuppfattning. Jag menar tvärtom att kyrkoherdar är viktiga, ungefär som patrulledare i scouterna. De ska se till att patrullen fungerar. Men det förutsätter att kyrkoherdarna är en del av patrullen och inte en del av något annat och lite finare. Ett kansli till exempel.

Det förutsätter nog också en mer blygsam löneutveckling. Det enklaste sättet att sabotera i det kyrkliga torde vara att lokaltidningarna presenterar kyrkoherdelönerna. Då blir lärare och sjuksköterskor upphetsade. Och så tarvas förtroendeskapande åtgärder. Det innefattar det trägna arbetet att motivera kyrkoarbetarna för utan prästväckelse går det inte. Och jag ser alltför många trötta, desillusionerade präster i Svenska kyrkan. De är ju inte dumma. De kan läsa både siffror och utvecklingstendenser och utvecklingstendenserna kan de bara tolka som avvecklingstendenser.

Jag hör det sägas att präster jobbar på söndagar. Det har jag (upprepning, jag vet) inte gjort. Jag har firat på söndagarna. Gudstjänst. Torsdagar har jag jobbat, t ex. Men jag har också funderat över den kyrkliga arbetsplatsen i tanke att det på sina ställen inte blir mycket arbete utfört. 40 timmar i veckan ska läggas på arbete. Det är, trots allt, rätt mycket tid att förvalta väl.

Varför hålla på att tröska teman av det här slaget?
Därför att jag vet att det kunde ha varit så mycket bättre i Svenska kyrkan.
Och blir det inte bättre, så blir det mycket snart mycket, mycket sämre.
Mene mene tekel.

15 kommentarer:

  1. Jag kan ha fel men jag ser ingen annan utveckling i Svky än ett fortsatt förfall?! Med tanke på att kanske så som 90% av den senaste generationens präster och alla biskopar predikar den nya religionens lov så verkar framtiden mörk, mycket mörk!
    /Antony

    SvaraRadera
  2. Åke Appelgren9 januari 2015 10:08

    Nu bor ju inte bloggaren i Färs Härad och visste han något om hur vår församling firar mässan, delar evkaristins mysterium (givetvis med präster som celebranter; kanske jag måste tillägga för den om sammanhanget okunnige bloggaren), vore han kanske tyst om det Andens liv och den spiritualitet andra finner i vår gemenskap.
    Jag är ingen karriärpräst. Jag har efter bästa förmåga tjänat mina församlingsbor och vår Herre under snart 19 år som kyrkoherde. Det är inte jag som utnämnt mig till kontraktsprost. Det är någon annan som givit mig det förtroendet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. ÅA!

      Du är inte utpekad. Du är inte ens kritiserad, om jag läser rätt innantill. Du behöver alltså inte försvara dig.

      Det är bara sådana som Sandahl som hamnar inför rätten.
      Men det tar han nog som en komplimang...

      GG

      Radera
    2. GG:
      Inte utpekad? Har du alls läst bloggen från början? Eller är du så inkörd på språkbruket här att du inte ens förstår föraktet och hånet i de första meningarna?

      Jag undrar om ni, Dag m fl, förstår hur mycket ni sårar människor som ni skriver om. Människor som ni tar heder och ära av, när ni tävlar med varandra i elakhet. Kanske är det just det som är meningen - att såra andra människor! Är det den enda glädjen som finns i era meningslösa liv - att göra andra människor illa? Och tro att ni får lön i himmelen för det?
      /KD

      Radera
    3. Leden K!

      Jag kan inte följa din tankegång. DS inför ju en rättelse i Bloggen, när nu Appelgren gett kompletterande information?

      Här finns inget för Appelgren kränkande. Inget som du har anledning att reta upp dig över. Att kyrkans ledning är uschel, är väl känt genom media. Skall bättring ske, måste sakernas tillstånd beskrivas korrekt, även om det kan bli som att peta i ett getingbo.

      GG

      Radera
    4. Jodå GG jag kan följa KD:s tankegång. Bloggarens "så glad jag blir" och "det måste vara något fint att vara" känns ju inte självklart kommet ur bloggarens hjärtedjup, om jag uttrycker mej försiktigt. Dag blir svåråtkomligt elak genom sin ironi - i alla fall för dem som likt GG "läser rätt innantill."

      Åke Appelgren får väl vara glad att han ännu inte kallats "en ärans man." Och varför en högmässa (om det nu var en sådan) inte annonseras som en högmässa kan man förstås med bloggaren helt uppriktigt och oironiskt undra.

      Radera
  3. Också jag har mina erfarenheter av tillsättningsprocedurer. Jag sökte kyrkoherdetjänsten i Gustav Vasa i Stockholm. Jag tror jag var mest meriterad, i varje fall bland de tre mest meriterade. De kallade mig inte till intervju. Jag sökte domprosttjänsten i Strängnäs. Kyrkorådet nämnde mig bland de tre de förordade. Domkapitlet kallade mig inte till intervju (och utsåg sedan en som inte hade fått förord av kyrkorådet).

    Jag är inte bitter. Jag hade en tjänst som passade mig i S:t Jacob i Stockholm (så länge det varade). Jag är mest förvånad över att man inte brydde sig om att visa vanlig artighet och respekt. Man försökte inte ens låtsas att det skulle vara en hederlig tillsättningsprocedur.

    Och då skall inte nämnas när Dag och jag sökte domprosttjänsten i Stockholm. Då riktades en lagstridig fråga till oss (det var på statskyrkotiden). Vi vägrade givetvis att svara. Men just detta anfördes sedan som skäl för att vi inte kunde komma ifråga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett inlägg i tävlingen. En sökande till en komministertjänst, som efter tre fyra år efter tillsättningen fick höra: vi är flera som ångrat att vi inte tog dig då, fällde vid intervjun som svar på sista frågan: har du något att tillägga, något du finner viktigt att ha sagt? Orden: " ja, under den här stunden har två samtal förts, ett med mig, och ett har en del av er fört med varandra via mig, och ni bör ta med i bedömningen att om jag erhåller tjänsten så går jag in över tröskeln utan att tillhöra någon av de samtalsgrupperna som det andra samtalet utgjorts av, om
      Ni bortser från denna iakttagelse, tror jag ni gör saken för lätt för er, utöver det har jag inget att tillägga". Var, när, vem och vilka: ointressant. Källa: en vän.

      /Magnus Olsson

      Radera
  4. De falska profeterna vill förkunna att allt står väl till och de vill gärna dölja sin förkunnelse i fromma formuleringar. Det som varit under efterkrigstidens skenande sekularisering och nuvarande kaos visar på katastrof. De sanna profeterna varnar och visar vägen ur antropocentrisk lättfärdighet till kristocentrisk rättfärdighet. Och det sker inte minst bland Kedars hyddor (Ps 120).

    SvaraRadera
  5. Ibland skulle jag önska prästvalen tillbaka. Visst var de ofta osedvanligt styrda av exempelvis partifunktionärer, men det hände också att det söndagliga kyrkfolket kunde välja någon som makthavarkollektivet inte skulle ha godkänt.
    Rörande intervjuer och frågor så tror jag snart att de flesta kyrkoråd och säkerligen alla domkapitel lärt sig att ställa de två frågor som borde vara lagstridiga, men som åtminstone är löftesstridiga.
    Så går det i en kyrka som leker politik och inte bryr sig om sin lära eller vårdar ämbetets uppgifter.
    För övrigt så var ett principiellt viktigt steg på vägen mot dagens läge förändringen av biskopsvalen 1963. Eländet har djupa rötter – vår tids neologi. Och bloggen ovan visar med exemplet tre kronor hur illa det går när dagens neologer försöker var efterlikna sina föregångare på det enda område där de kan var lite stolta - pedagogiken.

    SvaraRadera
  6. Kyrkoherdars och administratörers löner, samt hur många söndagar präster och kyrkomusiker egentligen "jobbar" numera, förtjänar att lyftas fram i lokalpressen. Då blir det blir fart på utträdesstatistiken.

    P

    SvaraRadera
  7. Det därmed prästväckelse är ack så sant. Men svårt. Särskilt som ledningen numera jagar omvända, väckta präster med Kyrkoordningens alla medel.

    Långtidssjukskrivningar haglar bland modfällda präster. Andra väntar på pensionen. Några är för tron främmande cyniker. En del driver sina egna engagemangsprojekt. Kör sina egna små race. Gör vad arbetsbeskrivningen kräver. Tar ut sin komp-, OB- och övertid. Nå'n annan får ta ansvar. Politiker, som föga vet eller bryr sig, kyrkoherdar, som håller papperen i ordning.

    Och så går krukan tills hon spricker.

    Kanske inte mycket värre än kommunala förvaltningar. Men med skillnaden att till kommunen måste man betala.

    Argus

    SvaraRadera
  8. Vad är en porslinsprost?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Praepositus honoris causa om man talar latin. En som blivit prost på grund av välförhållande till biskopen själv. Undantagsvis en präst som suttit länge i domkapitlet och förtjänat sin heder. Före detta kontraktsprostar kallas prostar men går då inte att skilja från porslinsprostarna, vilket kan vara en komplikation. De prostar som står framför det vanliga prästerskapet ska inte ta åt sig av att det genom andra prostutnämningar går inflation i titeln.

      Radera
    2. Jag är dock tillräckligt gammal för att minnas den tid, då biskoparna utsåg hedersprostar efter förtjänst. Det var ett sätt att tacka präster, som hade varit av betydelse för stiftet, inte bara för sitt pastorat.

      Radera