Helt underbart

Innan jag somnade tänkte jag på ett par bloggkommentarer. Det har hänt att jag tyckt att det nog, noga besett, är lite meningslöst att hålla på med bloggverksamheten. Men så kommer det kommentarer som ger ord för andras erfarenheter och det är osannolikt värdefullt och hjälper mig förstå.
Därför att kommentarerna präglas av insikter, klokskap och vishet?
Nej, inte nödvändigtvis. Också kommentarer i avsaknad av godsaker som dessa egenskaper kan vara upplysande. Jag får se sådant jag inte trodde fanns eller ens kunde finnas.

Självfallet blir jag mest tagen av inlägg från POSK. Jag kunde tidigare inte tänka mig att en POSK-are skulle försvara partipolitiseringen. Nu sker detta upprepat. Jag står här förstummad, tänkte jag, där jag låg i min säng. Men ni förstår hur jag tänkte. O, mysterium!

Bloggkommentatorn vill inte ha en präststyrd kyrka. När jag läser vidare, vill han inte ha en kyrka där gudstjänstfirarna ska leda heller. Han slår i stället vakt om den folkliga förankringen. Minns nu att jag i förrgår var i Bonhoeffer Haus i Berlin och kunde fundera en del över Deutesche Christen, som var just en sådan folkligt förankrad kyrklig rörelse vars män fick karriärposterna medan Bekännelsekyrkan, som efterhand tappade folk, var just en liten grupp för gudstjänstfirare och där prästerna på många sätt fick ange tonen. Det var i hög grad prästerna som Gestapo satte åt, nämligen. Dietrich Bonhoeffer är ett av exemplen. Det var viktigt att han inte skulle få överleva Hitler och hans  partis män och kvinnor och alltså avrättades han, hans kropp och hans tillhörigheter brändes. Hans familj visste inte förrän långt senare något om hans öde. Nej, präster ska inte bestämma men de har en herdefunktion och den har sitt pris. Då och där, här och nu.

Nu läser jag innantill om vilka Svenska kyrkans identitetsmarkering ska vara, det som kallas "verklighetens utgångsläge i vårt land", "Ausgangspunkt der Wirklichkeit in unserem Land", för att få fram Deutsche Christen-stuket på den ideologiska ansatsen. Inte ett ord om Kyrkan, men väl om landet.Precis, exakt så, var det när det begav sig. Folklig förankring är talet om en kyrka som är "völkerisch".
Men vad är det? Vi får veta "enkelt uttryckt" -ganz einfach - vad det betyder, och här kommer bloggkommentarens upplysande identitetsmarkör:
"Svenska kyrkans position vilar på en bred, allomfattad folkkyrklighet där allmänna val, dubbel ansvarslinje och kvinnors möjligheter att bli präst är - låt mig använda ordet - grundbultar."

Bloggkommentatorn får så gärna använda ordet grundbultar. Lägg ordet på minnet, för nu förstår vi att före år 1958 fanns denna kyrka inte i Sverige. Den fanns inte heller på kyrkostämmornas tid och alltså inte i någon rimlig mening före 1930-talet, när vi fick val till kyrkofullmäktige. Då förstår vi, inte bara vad som inte fanns, utan vad vi fått. Och detta skulle alltså vara verkligheten i en kyrka där 87% av väljarna väljer att inte rösta i kyrkovalet. Väljarna kan inte ha fel - så vad betyder den siffran?

Nu hälsas jag, som otvivelaktigt är en i Svenska kyrkan fostrad högkyrklig präst, varmt välkommen "i de låga trösklarnas kyrka". Tala med mig om den, som började bygga församling i en källare i ett hyreshus av miljonprogramstyp. Vad kännetecknar denna kyrka?

Det är en kyrka "där ingen är förmer än den andre, där frid och trygghet råder och den Högste alltid är i centrum." Kyrkobyggnaden som en viktig del av denna tro kommer med i bloggkommentaren (fast inte ett ord om att kyrkan som står där eventuellt endast sporadiskt används som gudstjänstrum). Gud vill ändå säga oss något genom denna kyrkobyggnad. Och jag läser maningen: "Ta en plats i den, känn dess värme och hopp, vig ert liv åt den, ge allt vad ni förmår - och det är mycket med den bakgrund ni har - för att låta Guds läkande ord, trösterika budskap och framtidshopp om det Eviga Riket råda."

Det vill till att kunna utslunga feta ord men jag förblir mer än kallsinnig. Jag är nämligen en präst som genom dopet fogades in i Kristi kyrka, inkarnerad i Svenska kyrkan. Det var då en kyrka utan kvinnor i prästämbetet. Jag frågade biskopen om han såg en prästkallelse i mig och han vigde. Jag har varit präst i 44 år detta år, vilket väl ska ses som en avsevärd del av mitt liv. Jag förberedde mig genom studier ett antal år innan. Jag har antagligen inte gett denna kyrka allt jag förmår, men en del har jag otvivelaktigt bidragit med. Men plats ska vi egentligen inte ta. Bloggkommentatorn är helt tillfreds med att en sådan som jag nuförtiden alls inte skulle bli prästvigd och självfallet nöjd med att de präster som fortfarande är i aktiv tjänst ska utstå Sonderbehandlung.

Den lilla högkyrkliga minoriteten uppfattas vara en "fantastiskt fin resurs i en folkkyrklig missionsoffensiv" (offensiv för en dyrkan av det Högsta väsendet, väl) "om den äntligen inser basala realiteter, tar bort sina skygglappar".
För egen del vill jag inte ägna mig åt att vara ceremonimästare år ett stycke borgerlig religion. Så var det sagt.
Jag tror inte vad bloggkommentatorn tror och jag ser att vi i det grundläggande är helt oense om vad kristen tro egentligen är. Vänligheterna kan jag klara mig utan. Jag tror helt enkelt inte bloggkommentatorn. Han tar i för mycket om den fantastiskt fina resurs folkkyrkan har i högkyrkligheten.

Vill någon verkligen veta vad jag menar, får ni besvära er med att läsa mina böcker, brukar jag påpeka. Vad annat ska jag säga?  Kanske ett "försök se vad jag prioriterat i mina församlingar och/eller i det kyrkopolitiska." Men det kanske inte ska sägas något om de där satsningarna på förtroendevalda eller mission, som var Svenska kyrkans satsningar och bar min signatur? Ett sådant klargörande skulle inte vara kyrkopolitiskt lämpligt.

Varför är det partipolitiska listor som vinner folkets bevågenhet? - undrar bloggkommentatorn, som tillhör POSK.
Nå, 87% röstar inte.
Med så få ansvarstagande blir det enkelt för stabila politiska partier att ta hand om den kyrkliga beslutsapparaten. Nästa val hamnar väl Sverigedemokraterna i kyrkostyrelsen. New Brave Church och ett uttryck för den folkliga förankringen ska detta uppfattas som. Och den socialdemokratiska partistyrelsen fastställer det kyrkopolitiska programmet som ni vet och ombudsmännen tar hand om nomineringarna. Så blev Vanja Lundby Wedin 1 v ordförande i Svenska kyrkans kyrkostyrelse. Lars Rydje, min gamle vän, placerades bort och Levi Bergström förflyttades. Die Partei hat immer recht.

Jag ska inte bli långrandig. Bonhoeffer varnade för den billiga nåden och någon annan hade ett och annat ord att säga om den port som är vid och den väg som är bred. Den sagespersonen talade inte om kyrkporten, om man så säger.

För att vara läsarvänlig: Kommentarerna återfinns under blogginläggen Berlin, onsdag och Den förskräckliga händelsen, alltså 14 och 15 januari.Var detta vänligt eller var det ovänligt? Fråga POSK. Där borde det vara uppståndelse nu. Eller passionstid? Passion som i lidande. Till partipolitiseringens försvar - POSK! -?