Det lille Danmark, ett godt land

Pastor Gotfredsen, präst, debattör och journalist, gick igång på pastor Ramsdal.  Hon uppfattade en repris på tidigare debatter där präster offentligt förnekat kristen tro - och glatt fortsatt sin prästgärning. Det finns, menar hon, en kyrklig beröringsskräck inför den egna bekännelsen. Det får till följd att en präst kan förneka ungefär vad som helst utan att utsättas för repressalier.Ska det bli så med pastor Ramsdal också?

Gotfredsen menar att det mest alarmerande med Ramsdal är att han tycks känna sig helt främmande för allt som inte kan förklaras rationellt. Kristendomen blir en god och uppbygglig berättelse som passar till det moderna sättet att tänka och känna och bortser från trons paradoxala och förargliga kärna. Det blir humanism av det hela. Ramsdal tycks vara ett barn av modernitetens individualistiska världsbild att han instinktivt formar en sanning efter egen måttstock. Gotfredsen ser Ramsdal som en tydlig illustration till det andliga förfall i Europa som påven talat om inför EU-parlamentet. Livets överjordiska dimension är grunden för ett levande hopp, som Europa måste återupptäcka och återerövra. Så ungefär menade väl vår vän påven Frasse.

I Danmark anförs förstås K.E. Skydsgaard i de flesta teologiska sammanhang. Tvivlet upphöjs till dygd i vår kultur och begränsar därmed synfältet. Ett sådant andligt armod och ångest inför det absoluta kan folkkyrkan inte leva med. Skydsgaard eller Gotfredsen, lite oklart vem, drar slutsatsen. Och hur reagerar folk?

Kyrkosystemet anger problemet vara journalister som letar efter det aparta; skandaler och egendomligheter. De nya pinsamheterna blir journalisternas fel. Det tycker inte Gotfredsen. Jyllands-Posten har bedrivit en utmärkt journalistik. Det är i stället de präster som träder fram med sin brist på tro som "falder igennem" genom tanklösa uttalanden som blir skrattretande och lägger en stor börda på kollegor som för allmänheten måste förklara vad saken gäller. Gotfredsens slutsats blir ett tack och farväl till Per Ramsdal. Han kan inte vara kvar som präst. Där är nu utmaningen till Köpenhamns biskop som ska ha tjänstesamtal med Ramsdal.

Lärostrider kan vara av intresse, inte minst som de i lyckliga fall skapar klarhet om vad som är kristen tro och vad som inte är det. De kan också bli alldeles förfärliga. Men de minnesgoda inser inte bara att hårda lärostrider mejslat ut Kyrkans tro utan inser därtill att i allt detta gäller löftet om Anden som Hjälparen till hela sanningen. Det är beröringsskräcken inför bekännelsen som är farlig, inte sökandet efter Sanning eller det spännande arbetet att tränga djupare in i trons sammanhang.

Vad som fortsättningsvis händer i Danmark, får vi allt ha lite koll på.
Skvallret från USA om olyckan där biskop Heather Elizabeth Cook körde ihjäl Thomas Palermo i Baltimore är intensivt. Nu heter det att biskopen höll på med sin mobiltelefon och frågan är om hon messade i ett tjänsteärende för stiftet, för då blir stiftet skadeståndsskyldigt med enorma belopp. Jo, det är USA och Grisham har vi läst. Cook smet från olyckan men återvände, hette det, efter 20 minuter. Snarare 45, sägs det. Och cyklisten (singularis) som körde efter henne tog bilnumret. Biskopen själv körde hem och kom sedan tillbaka. Hur det nu gick till. Konsulterade hon någon eller lugnade hon bara nerverna eller bådadera?
Stiftsbiskopen Eugene Taylor Sutton får reda i härvan, och gör han det så att han vinner respekt, är han näste Presiding Bishop. Hur kul det nu kan vara när TEC står inför enorma problem. De enda som kan vara riktigt glada över den kyrkan är juristerna för säga vad man vill, här är inkomstbringande ting städse för handen. Enda frågan är förstås hur länge kyrkligt folk vill betala för just den verksamheten.

I Svenska kyrkan står dock uppenbarligen det mesta väl till. Till detta glädjeämne tänkte jag återkomma, kanske iförd botgörardräkt. Jag hade ju inte riktigt fattat hur bra det i verkligheten är.