Skvaller

Trycket är, förstår jag, hårt. Många vill veta vad som sas i Helsingborg i onsdags kväll när Gaudete förlag hade författarafton. Det sas mer än förväntat. Tanken var att författarna skulle ha korta inlägg och att folk skulle mingla. Ett prat tre gånger om. Men folk ville inte gå så det fick bli tre prator i stället. Det var en sådan atmosfär att det föll sig, som det heter, rätt naturligt. Varför var det en sådan atmosfär? Det skulle kunna bero på att få kyrkoherdar från regionen var närvarande. Hade de varit på plats där i den hoppfulla bokhandeln, hade de nog blivit så där hatiska som bara kyrkoherdar i trångmål kan bli. Då är de som mest underhållande. De är rasande, men ska upprätthålla polityren.

Varför hade kyrkoherdar i tjänst blivit sådana i onsdags kväll?
Det hade de blivit eftersom jag läste innantill.
Men läste du egna texter?
Nej, jag läste Västerås stift i omförhandlingen av det svenska välfärdskontraktet av Mann, Einarsson och Wijkström, Civil Society Reports, Stockholm 2014. Där sägs sådant om kyrkoherdar, som är blodtryckshöjande.

Saken gäller alltså något som handlar om ett välfärdskontrakt, vilka som nu ingått det. Saken är en faktoid. Vi hade en social politik som blev ett kontrakt mellan aktörer, uppenbarligen. Jag var väl egentligen aldrig tillfrågad om den omgörningen. Det kan, ser jag i rapporten, undras "i vilken mån exempelvis de präster som i stor utsträckning både har utbildats och arbetat  inom den statliga sfären, ta den nya organisationen genom dessa utmaningar?" (s 3) Det är ett egendomligt sätt att beskriva situationen före år 2000. Den statliga sfären!!!

Det behövdes alltså ett projekt. Målet med det nya var, och det är kursiverat i rapporten, "att säkra jobben för församlingsanställda i Västerås stift genom att bredda basen för församlingarnas verksamhet inom främst den sociala ekonomin." (s 20) Det betyder på vanlig svenska att när folk inte längre vill ha det som Kyrkan står för, måste vi hitta på en bredare verksamhet för att trygga jobben. På ännu enklare svenska måste vi göra något annat. Annars är det kört.

Så tänktes det. Hur blev det. Diakoner jobbade mycket med omsorgsfrågorna. Kyrkoherdarna? Det är "knappast någon kyrkoherde som har profilerat sig som idéspruta eller eldsjäl när det gäller ansatser till verksamhetsutveckling under projekttiden". (s 32) Huvudintrycket var att kyrkoherdarna ville "skynda långsamt" (s 35) och i de nya sammanslagna enheterna (pastoraten) har man "inte mäktat med eller ansträngt sig tillräckligt för att hantera de idéer och initiativ som har handlat om verksamhetsutveckling". (s 36) Det där med sjunkande medlemstal är inte heller en faktor som fått kyrkoherdarnas särskilda uppmärksamhet. (s 37)

Flera kyrkoherdar talade tydligen om medarbetarnas initiativ men det var initiativ som inte processats fram. (s 37). Flera kyrkoherdar var dock nöjda med att vara med i grupp och då som "en i gruppen" och, håll i er, "därmed slippa ta ansvaret och komma med förslag". (s 46). Nu stiger i mitt dunkla minne den kvinnliga präst fram, som såg en uppsättning kyrkoherdar och konstaterade: "Ingen annan stans skulle dessa vara chefer!"

"Inom Svenska kyrkan tycks det finnas en kultur av att de anställda ska ha stor frihet att forma verksamheten medan 'kyrkoherdarna sysslar med sitt'." (s 69). Det betyder att församlingsarbetare ska ta initiativ utan att egentligen ha befogenheter och resurser. Konsekvensen? Folk hoppar av och verksamheten avstannar. (s 69). Rapportens författare menar att Svenska kyrkan i den här sortens verksamhet måste fundera över sin särart.

Jag läste några citat i Helsingborg. Ingen svimmade.
Men jag saknade några kyrkoherdar och kontraktsprostar i karriären i auditoriet. Det hade kunnat bli en dramatisk afton. Dom kanske till och med blir arga över detta blogginlägg, som en uppsätttning andra kyrkoarbetare gläder sig över med repliken: "Så är det!".

Nu fick ni tryckt skvaller. Sånt här ska inte stanna i små böcker som få läser!