Väktarna

Biskopar finns till som väktare. En av uppgifterna är att vaka över läran. Det har betytt att slå vakt om det som Kyrkan lärt med en rätt enkel formel för att kolla läget: vad har lärts av alla, alltid och överallt. Kristen tro bygger på ett Guds eget avslöjande om Verkligheten: Uppenbarelsen. Slarvar vi bort själva avslöjandet blir vi förvisade till oss själva och fortsätter med våra verklighetsbeskrivningar  och litar på dem i stället för att möta Verkligheten, när den kommer till oss och gripas av den. Så ungefär. Biskopar har en slags GPS-funktion.

I går slog det mig att "vaka över läran" också kan betyda att vaka över läran så att den inte (alltför) brutalt kolliderar med samtidsideologierna - med Makten. Så har det ofta varit i Kyrkans historia och biskopar kan vara dugliga diplomater i spänningarna mellan Guds rike och världen. Men i det spelet brukar världen ofta stå fram som vinnare. Hållningen "inte för mycket uppståndelse" innebär komplikationer för Kyrkan, vars själva utgångspunkt är just Uppståndelsen.

Biskopar är professionella optimister. Vad annat kan de vara? Hur illa det än går, måste de hitta något att muntra upp skarorna med. Själva grejen med Kyrkan, att de kristna samlas på Solens dag för att fira eukaristi, blir till en framgång för något som kallas vardagskyrkan, dvs verksamhet som produceras av anställda för tacksamma konsumenter. Det är just denna vardagskyrka som visat sig oförmögen att bära tron till nästa generation.

Några biskopar förstår sig på kyrkopolitik, de flesta inte. Det ska möjligtvis uppfattas som sagt de oförståndiga till heder. Konsekvenserna blir dock bekymmersamma. Biskoparna Hellström och Fjärstedt köpte den lösning med resoluta tag mot de s k kvinnoprästmotståndarna som blev resultatet i biskopsmötet av samtalsrapporten Kyrka Ämbete Enhet i tanke att den gick att leva med. Det var just det den inte gick. Det blev, som Jan Arvid ropade, "konstitutionell kris" när biskoparna underställdes ett kyrkomötesbeslut om vilken kategori prästkandidater de inte längre av kyrkopolitiska skäl fick viga. Kyrkopolitiska skäl? Ja, och inget enda bibelord eller citat från Bekännelseskrifterna anfördes som motiv för den nya politiken - inte av biskoparna, inte av utskottet, inte av kyrkomötet. Det var ett för Svenska kyrkan förödande beslut, menar jag. Inte för resultatet utan för att beslutet visar en funktionell ateism. Vi bestämmer vem Gud kallar till präst. Och de som redan var präster begrep, att de var präster i väntan på pension och så var det inte mer med det. Jan Arvid Hellström och säkert också Biörn Fjärstedt kunde tråckla igenom några men så fort det kom en ny biskop till Växjö stift, Anders Wejryd, återkallade han de gjorda antagningarna, dvs bröt det av stiftets biskop givna löftet.

Mitt problem är det konsekventa sönderfallet. Visst kan en biskop, professionell optimist, tala om hur vi får glödpunkter här och var och att det gäller att blåsa på dem så att glöden inte slocknar. Det är rätt, förstås, men inte okomplicerat. Först därför att många av glödpunkterna finns i sammanhang som inte har utvecklingspotential - åldrade församlingar i avfolkningsbygd/landsbygd. Därefter av det enkla skälet att prästerna på plats kommer att avlösas av andra präster utan förmåga att hålla liv i glödpunkterna. De stampar ut glöden för att tända en ny brasa. det går som det går. Jag säger alls inte att glödpunkterna är oviktiga. Men till detta måste höra en kyrkokritik, dvs analyser av varför det gick som det gick och prognoser som visar vart Svenska kyrkan är på väg. Jag har för egen del ändrat mig och säger inte som jag sa "det här håller inte länge till". Jag säger "det här håller inte." Varför skulle det göra det? Och väktarna?

Jaja, väktarna, de väktarna. Vakar de över något mera än illusioner? Jag vet inte så noga. De tycks mig faktiskt inte ägna sig åt några egentliga väsentligheter och har inte gjort på decennier. Strängt och ständigt upptagna av sina sysslor är de emellertid.