Berlin, onsdag

Det var väldigt vad kommentatorerna vaknat. Jag gör denna tidiga morgon i Berlin, där jag  i går under en lunchpromenad både hörde füglar kvittra och kände att det var unser in der Luft. Lugn, det har under tiden här också inrymts Eisbein.


Det multikulturella börjar jag med. Nog är det värt att fundera en stund över vad ett samhälle är och hur det hålls samman men lika viktigt för Svenska kyrkan att reflektera över sin svenskhet. En nationalkyrka står djupt i den svenska myllan och är historiskt sammanvuxen med sitt folk. Nu blir det annorlunda. Kanske blir det som i London, där jag ser högkyrkliga församlingar med rödkindade engelsmän är i minoritet medan folk från the Caribbean bär kyrkolivet. Men vi är inte där. Det begränsade nationalkulturella är inte av ett slag där andra infogas särskilt lätt. Vad blir det av en kyrka som inte hanterar sin samtid och sin samtids kultur och förutsättningar? Och finns det, vilket jag anar, en fara i att Svenska kyrkan blir religiös för att integrera alla och därmed förlorar sin identitet som ett Guds eget heliga folk? Hur hantera den helighetens avgränsning som är förutsättning för att människor ska vilja vara med?


Kyrkans upplysningsprojekt handlar om det där ljuset som ska gå upp och lysa för alla folk. Det är Guds mission och handlar allra minst om att skriva program hur man går ut. Vet inte folk hur man ska gå, spelar det inte så stor roll om de får en instruktion om marschanträde med vänster fot. Varför skulle noga taget en folkkyrka använda en frikyrklig missionsmetod? Det verkar lite konstigt. Missionsmetoden handlar om något mer konstruktivt. "Man måste ta dom med list", sa kärringen, "tog lössen med tårna ."


Varför skulle Frimodig kyrka presentera ett heltäckande program för mission när vi har fler än 300 personer anställda, betalda,  i Kyrkans Hus?  POSK-aren Dike som undrar, ter sig alltmer osannolik. I kyrkomötet finns ledamöter med uppgift att ta gemensamma tag, inte för att gruppvis göra det gemensamma arbetet. Har inte Dike förstått det, fast han suttit i mötet?


Den dubbla ansvarslinjen finns företrädd i Frimodig kyrka som är en folkrörelse. Pü listorna finns lekfolk och vigda. Valet avgör vilka som hamnar i de olika beslutandeförsamlingarna. Det är inte värt att orda så mycket om. Ryggkliandet ledamöter emellan är i FK inte mer utbrett än det var i POSK när jag fanns med där - men detta kan inte Dike veta, som då var vald som moderat. Varför skulle vi behöva klia varandras ryggar? Vi för i stället ett konstruktivt samtal. Om präster eller teologer dominerar, vet jag inte, men de som är invalda får väl agera som de ledamöter de är. Valplattfiormen är rörelsens. För egen del finner jag det inte riktigt nödvändigt att ta skit av just Dike för att jag är prästvigd och i någon mån en sån utbildad som har teologisk examen. Varför skulle jag?


Skulle jag av alla bestrida att Kyrkan ska vara folklig? Jag skrev om detta. En levande, folklig Kyrka var och är mitt program. Mina pastoralteogiska böcker och artiklar handlar om detta. Jag har i praktiken stått för det programmet i församlingslivet. Och jag har uppmuntrat folk att ta kyrkopolitiskt ansvar. Men det betyder inte att de måste gå omvägen om politisdka partier. Det betyder inte heller att jag är imponerad av den "demokratiska" bas som består av 13%, dvs lika många av Svenska kyrkans medlemmar röstade i kyrkovalet som SD drog ihop röster i riksdagsvalet, vad nu denna omständighet säger.
Fortsättningsvis blir det nog fel i texten men den här datorn begriper jag mig inte på. Läs ū som å så fattar ni!

I dag hotas med Donnerwetter över Berlin. Jag ser hellre ängel över Berlin, men om den saken bestämmer varken Frimodig kyrka eller jag. Problemet för Dike kanske Pehr Edwalls ord skulle vara - men det tror jag min ha markerat tidigare utan att ha fütt gehör. Prosten Pehr fällde repliken till präster i Kalmar och andra i oktober 1978: "Av oss är Dag den mest folkkyrkliga." Det kan man fundera över. Vad hade han sett som Dike inte fattat? Mycket, förmodar jag.


Detta sagt ska jag idag med de goda kamraterna besöka Bonhoeffer-Haus för nu har de frimodiga läst pü om Bonhoeffer. Vilka andra grupper i kyrkomötet tar sig an 500 sidor om den mannen? Dike borde gü till sockenbiblioteket och beställa fram mina böcker pü samma sätt som Ullgrens frimurarbok lästs. Den var rakt av felaktig i sin sammanskrivning om vad saken dü gällde.
Ullgren är inte ensam. Bo Setterlinds frimurarförsvar var lika lögnaktigt. Intresset ljuger inte. Men frimurarna blev efterhand mindre entusiastiska att debattera saken med mig för det gick att förstü att jag hade tillgüng till en del material de trodde att jag aldrig sett. Vi tar det fortsatta i memoarerna. Intressant var det och lite beröm fick jag i Svenska Dagbladet för en skicklig diversionsmanöver. "Ich danke recht herzlich", som det heter här i stan.
För oss inklusiva gäller annars hälsningen "Heil und Baruch!"