Ingen materialbrist, precis

Jag är fortfarande tagen av insikten från i går.
I Lövestad firades Nyårsdagens, Söndagens efter Nyår och Epifanias gudstjänster av en församling fylkad framför storbilds-tv i församlingshemmet med efterföljande kaffe. Svenska kyrkans praktik jävar inte de dystraste analyserna och dessa hämtar näring från ett alltmer omfattande material. Ett väsentligt underlag erbjuds, menar jag, i församlingsbladen. Här finns mycket att läsa in sig på att förstå och för att kunna ställa de två väsentliga frågorna: Var i allt detta håller Jesus hus och vad i allt detta lockar mig egentligen? Jag ska väl i sammanhanget inte påminna om kyrkoherdens replik, han som sa att vore han inte anställd skulle han inte vilja gå på något i sin församling. Och han var kyrkoherde.

Förr i världen berättades om han som på allt sätt förklarade att han inte ville gå i kyrkan. Det var inte roligt och dom som var där var bara dumma mot honom. Bevekanden och förmaningar hjälpte inte. "Du ska se att det blir nog roligt bara kommer dit." Nej. Till sist tog hon till det avgörande argumentet: "Nej Kalle lille, sluta med dumheterna. Du måste gå. Det är faktiskt du som är kyrkoherde."  Efter detta skrattades det. Förr.

Då och då redovisas i bladen intervjuer med präster. Det blir nära och personligt. Minns jag fel när jag fått för mig att präster förr i världen intervjuades i kyrkliga frågor mer än om det personliga?
Jag läste i ett blad, som kom med tidningarna i går, svaret en präst gav. Först hajade jag till inför beskedet som  gavs: "Många är fortfarande skeptiska mot kvinnliga präster." Sedan förföll jag till grubblerier, när prästen skulle utlägga temat om att vara Guds redskap.
"Jag kan inte leda någon till tro. Dit tar man sig själv med Guds hjälp. Jag kan vara en medvandrare till någon som har det svårt, jag kan skapa nyfikenheten och inspirera. Jag kan vara där människor är och dela nattvarden med dem, och det är helt fantastiskt. Det är så mycket större än jag trodde!"

Här var väl inte många rätt om man ska tro Luthers lilla katekes? Där är det Anden som skapar tron. Inte jag själv. Och varför har vi ett ämbete om det inte finns för att vi ska få den saliggörande tron, som Confessio Augustana menar. Det är en av Svenska kyrkans bekännelseskrifter.
För bilden av prästeriet blir väl lite skev  även om det som sägs låter vackert. Prästen är vigd för något mer än medvandrandet. Pastor betyder herde och en herde leder väl? Detta sagt måste frågan ställas hur mycket en präst kan skapa. Församlingen kan vara den skapande miljön, tänker jag. Men prästen? Kanske. kanske inte. För det ligger inte där, även om präster kan göra skillnad.

Uttrycket "dela nattvarden med dem" grunnar jag också över. Det är väl det alla kommunikanter gör. Prästen celebrerar. Eller är det något jag inte fattat? Men sannolikt är det ohelgat av mig att uppfatta att i denna beskrivning av vad en präst gör, som jag alltså står främmande inför, uppfattar jag väldigt mycket intresse för prästen likväl. Kan det, vilket Gud förbjude, vara så, att när teologin om ämbetet förbleknar blir fokus prästen i stället och prästens arbetsplats, Det heter nog så när präster går till jobbet på söndagen, blir scen för självförverkligande?
Prästen kläs inte över i de liturgiska plaggen ut kläs upp i stället. En god ämbetsteologi kanske återställer proportioner och blir därmed en säkerhet för församlingen mot prästerligt självsvåld. Om nu församlingen alls finns. Den kanske bara är publik framför storbilds-tv i församlingshemmet - om ens det?
Jag kallas kristen därför att jag är döpt och med församlingen tror och bekänner att Jesus, ja hur var det nu? Vi brukade mena att det där att bekänna med församlingen, styrde mot församlingens gudstjänst.

Mina synpunkter om Lövestad var uppenbart ovälkomna. I en bloggkommentar antyds eviga straff, de andra går inte lika långt men högst klandervärt synes det vara att titta på Sveriges televisions gudstjänstutbud och fundera över det jag ser. Så har jag av Växjö domkapitel fått en skriftlig erinran. En ny anmälan kan skärpa straffet för ni minnes Överklagandenämndens ord om prästers begränsade yttrandefrihet. Minns de orden när ni funderar över yttrandefrihetsfrågorna kring och attentatet mot Charlie Hebdo i Paris.Minns orden när det plötsligt ska demonstreras för yttrandefrihet.
Vad har Charlie Hebdo kritiserats för? Den är "bête et méchant", vilket betyder att den är dum och elak och att den kommit dragande med osmakliga nazistparalleller.

Jag kan förstås med sakskäl skriva
JE SUIS
CHARLIE
men det kan inte Växjö domkapitel eller Överklagandenämnden.
Dessa instanser kan som mest beklaga morden, men borde därefter rikta kritik mot tidningen för olämpligt språk, olämpligt uttryckssätt och en satir som kunde uppfattas på ett sätt som att det fanns en koppling mellan islam och idioti. Kunde komma att uppfattas som, med andra ord. Alltså får offren skylla sig själva. Eller?
Bäst är nog om Växjö domkapitel och Svenska kyrkans överklagandenämnd håller käft idag.