Själva grejen

Jag är riktigt entusiastisk över de bildande bloggkommentarerna, de som i ljuset för fram sådant som den som predikar aldrig får höra. Predikaren får kanske ett tack för en intressant eller fin eller vacker predikan. Men bland bloggkommentarer avslöjas hur det egentligen är. Om något som inte är kristen tro predikas, spelar det ingen roll bara det är lågmält, ödmjukt eller finstämt. Kyrkans intellektuellt hederliga uppgörelser utifrån Skriften väger lätt som en fjäder, för nu kan det hemmavid snickras kristologier som låter vackra - och invändningar viftas bort som utslag av - ja, vad? Lärdom?

I församlingen  är predikan som församlingsprästen håller dialogisk. Han finns på plats i veckan och kan fortsätta ett samtal. "Du sa i söndags att...". Det kan bli undervisning eller själavård och i den meningen är också predikan provokativ. Den kallar fram den andres röst. Ungefär som satiren i Charlie Hebdo, fast predikan (nästan) aldrig är riktigt så yvig som satiren. En vanlig predikare är inte riktigt i klass med provokatörer som Jesus och Paulus, alltså. Men det måste vara något fel på en predikare som aldrig får något annat än fraser som svar på sin predikomöda. Det är inte fel när människor blir gripna, glada, ledsna, arga, upplysta, tröstade och allt vad de kan bli när de hör en predikan.

Tack vare bloggkommentarer vet vi också, att föga vikt läggs vid anspråket att kristen tro är svaret på ett Guds eget avslöjande. Med Jesus kom något nytt in i världen - eller något nygammalt från skapelsens morgon, innan fallet. Glädje och godhet. Detta är vad Kyrkan ska förkunna när hon förkunnar Kristus och för att förkunna i Ord och sakrament vigs präster. Då vill det till att allt är på riktigt.

Martin Luthers fråga vid bikt är, som ni vet: "Tror du att min förlåtelse är Guds förlåtelse" och den biktande svarade ja och prästen kunde avlösa.
Det kan man predika om då och då.
Men kanske skulle predikan nu ställa en lika precis fråga om Herrens Helige Nattvard?
"Tror du att min konsekration av bröd och vin är Guds konsekration?"
Det kunde bli riktigt intressant när det autentiska anspråket ställs emot det som kan vara otänkt eller utslag av/tankeslapphet. Vet församlingen vad vi gör när vi firar mässa?
Ställs frågan om konsekrationen - och kanske frågan om vad församlingen tror om den materia som konsekreras efter Herrens ord och löfte kan det bli ett nyttigt osäkrande av församlingen för att skapa sakramental trygghet - och tro.

Som vanligt bedrivs ofog med begreppet folkkyrka. Ordet är en term för att avgränsa mot frikyrkligheten. Svenska kyrkan har beskrivit sig som folkkyrka också som en medveten markering mot att hon skulle vara statskyrka. Vi talar nu om Billing och grabbarna, inte om situationen efter de nya relationerna år 2000. Folkkyrkan kanske inte utan vidare ska förstås vara Kristi kyrka men Kristi kyrka kan organiseras som folkkyrka, med de risker som finns därmed. Det lärde sig kyrkorna, när de såg den tyska kyrkokampen på 1930-talet i Tyskland och då gjorde Einar Billing nya insikter om vikten av att markera mot det totalitära. Det har gått kring 80 år sedan den tyska kyrkokampens dagar men motsättningen måste bestå om Kyrkan ska kunna bestå som Kristi Kyrka. Och det är det allt avgörande.

Det sägs att polemiken är elak på denna bloggsida. Jag tror att den typen av omdömen - "bête et mechant" på franska - ska ransoneras något. Eller inte? Nu försöker man på allt sätt skilja islamister och terrorister från vanliga hederliga muslimer och islam. Det gjorde inte Luther. Det gör inte Svenska kyrkans bekännelseskrifter. "Vad är det som gör att islam utbreds med svärd?" är den gamla frågan. Den kanske inte är så dum?

Eller så är det så, som vi kan se, att religiösa galningar finns överallt. De resonerar på samma sätt och använder olika vapen. Somliga, som Växjö domkapitel och Svenska kyrkans överklagandenämnd, tar till de vapen som de har till förfogande. Andra griper till automatkarbiner.
Religiösa galningar är snabba med fördömanden och pigga på att tysta alla som säger emot.
Är det kanske så saken ska förstås?
Då kunde några av oss enas i avståndstagande från alla religiösa galningar, vända oss från fablerna och leva av Guds avslöjande genom Kyrkan? För det är detta som är själva grejen.

JE SUIS
CHARLIE