Vi firar Flanellskjortans dag

Tidningen Vår Kyrka avbröt en gång, året var märkesåret 1948, meningsutbytet om kvinnliga präster eftersom debatten hotade att urarta på ett blamant sätt. Efter ”den danska akten i Odense”, läs: vigning av kvinna till präst), har debatten lagt sig till vila. 

”Det är en kort frist; den kommer snart att få nytt liv i vår egen kyrka. Det är med sorg och ångest man på olika håll inom kyrkan ser fram emot den splittring, de lidelser och det virrvarr av grumliga argument, som av allt att döma kommer att virvla upp kring denna fråga.” 

(VK nr 22-23 den 27 maj 1948, s 2)

Jag fylls med trötthet och olust när jag svart på vitt ser, att här styrdes rätt in i en konflikt som kunde uppfattas just som konflikt, men som tydligen det kyrkliga ledarskapet alls inte förmådde hantera. Jag var inte född i maj 1948 och hade med nuvarande lagstiftning kunnat riskera att aborteras bort just denna maj månad. Jag ska väl inte säga så mycket alltså, bara redovisa den trötthet och olust jag känner och ser i en annons i samma nummer av Vår Kyrka att ”Trötthet – olust, huvudvärk, dålig hy, finnar och utslag kan ofta ha sin orsak i oregelbunden tarmfunktion." Detta hjälpes genom att jag redan i dag börjar med Vita-Yest, 350 tabletter för 5:-. (s 14) Är det så enkelt? En skitsak, alltså.

Vad har tidningens skribent mer att anföra? Han, för det är en han, slutar med ett konstaterande: ”Det är klent beställt med vår kyrkas tillvaratagande av kvinnlig kyrkotjänst.” (s 14)

Det senaste var de flesta överens om, oavsett var man stod i den s k ämbetsfrågan. Inte minst de präster vars fruar yrkesarbetade och på liten fritid också förväntades ställa upp som (o-)frivilliga kyrkoarbetare. Varför kunde man utifrån denna enhet då inte hitta någon enig väg framåt?

Jag återvänder till ledarskribenten i Vår Kyrka:

Beslutet att inte ta upp debatten förrän den statliga utredningen kommit med sitt betänkande (det som blev SOU 1950:48) står fast.

”Men efter vad som nu förekommit finns det anledning att säga ett skarpt ord om tidningsskriverierna i allmänhet om denna sak. I stort sett har både referat och principuttalanden präglats av en pigg överlägsenhet. Vad ’Vi tre på baksidan’ tycker, måste ju vara mer riktningsgivande för ’utvecklingen’ än Jesu instiftelser. Man tycker ändå, att man skulle kunna förmå folk på ledar-, kåsör- och baksidor att förstå följande: om kyrkan anser prästämbetet vara en fortsättning på apostolatet och om hon anser  apostolatet vara inrättat av kyrkans Herre själv, så kan det åtminstone vara förklarligt och respektabelt, om hon betänker sig en smula, innan hon bryter en tvåtusenårig tradition och river upp ekumeniska förbindelser bara för att följa med sin tid, som man säger. Kan man inte unna kyrkan att åtminstone få tänka igenom frågan utifrån sina egna förutsättningar, något så när i fred för klyschor och slagord? Kan man inte förstå, att det kan vara svåra frågor med i komplexet – så pass svåra, att varje litet journalistfrö knappast kan lösa dem i ett penndrag? Nej, det är troligen för mycket begärt. Men det visar vart vi har kommit. (s 2 och s 13)

Detta kan kallas ett skarpt ord.

Det skrevs av Ingmar Ström, mannen som blivit anledning till firandet av Flanellskjortans dag denna 2 januari. Det är denne man som sedan blir biskop och genom sin predikan Nyårsdagen 1978 drar igång den stora och framgångsrika kampanjen mot kvinnoprästmotståndarna. Det är detta vi firar eller högtidlighåller eller i vart fall ser till att inte glömma. 

Bakgrunden till firandet går jag lite utförligt igenom i ett blogginlägg den 2 januari år 2012, men den nyfikne får leta själv. Nu räcker det att ni drabbas av eftertankens kranka blekhet genom mötet med Ströms text 30 år tidigare. Och jag är den lille söndagsskolgossen och konfirmanden som lurades genom att prästrekryteras i denna kyrka, som inte bara (utan att säga ett ord om saken) tydligen inskränkt den medborgerliga yttranderätten för präster men också svikit sina löften till minoriteten, de löften som gavs när beslutet fattades 1958. Tacka också Ström för det. Och ni som vill: bär stolta flanellskjortan. Om ni av olika skäl inte kan det, så be dem ni möter om ursäkt att ni denna dag inte är riktigt properly dressed, det kan också fungera som markering.

Blir ni lika upprörda som jag över vad som här avslöjas och kanske störda över den stora omtänkningsprocess i Svenska kyrkan under närmare 67 års tid som nu demonstreras? Undrar ni hur präster, som så tydligt sa ”nej” till omgestaltningen, sedan ändrade sig och hur de har tänkt - om de tänkt? Då vill jag ge en förklaring genom en uppbygglig berättelse från det så kallade missionsfältet. 

Håll till godo.

Forskningsresanden kom hem efter att under några år ha studerat en mycket avlägsen stam mitt inne i mörkaste Afrika.

”Jo”, berättade han för en vän, ”det var vanligt med familjer med upp emot tio, femton barn.”

”Hur kunde det komma sig?”

”Ja, det var själv konfunderad tills jag lärde mig deras språk. Då kom jag underfund med att ja hette ’bjo’ och nej ’kolongosuggadollopeddohogugungo’.”

Vad säger du om ämbetsreformen?

Bjo eller kolongosuggadollopeddohogugungo?