27 100

Vi talar Kyrkans Tidning och upplaga. 27 100 ex enligt TS-statistik. Svensk dagspress tappade 5.3% förra året. Kyrkans Tidning tappade mer än 2000 ex och det är mer än 5.3%, förstår jag. Chefredaktören förstår att det handlar om mer än att papperstidningar minskar. Nu är det antalet förtroendevalda och eftersom basen är just dessa, står tidningen på en smalare bas. Att tidningen Dagen ökade med 200 under samma tid, gratuleras till.

Nu skrev jag faktiskt en motion till Kyrkomötet 2014 om denna situation. Den ville inte Kyrkomötet bifalla. Jag förstår det så, att ingen orkade ta i problemet. Är det ett problem? För den som omsorgsfullt odlar sitt främlingskap inför företeelser i Svenska kyrkan är det självfallet inget problem. Förfallet fortgår efter plan och detta sker på alla plan. Bara den som är ideologiskt betingat blind och oförstående undgår att drabbas av den insikten.

Jag hör till de bekymrade, dock.
Jag ville det som Svensk kyrkan egentligen är och jag har i det längsta tänkt att folk klokt nog upptäcker vad som är villovägar. Det gör somliga och bestämmer sig för att inte vara med längre. I grunden handlar det om att Svenska kyrkan inte har folket. Medlemmar fortfarande, jo. Men den folkomspännande karaktären förutom detta - var finns den? Nu behöver Svenska kyrkan inte vara medlemsmässigt stor bara det finns en gudsfolk, ett gudstjänstfirande folk. Det finns det inte heller. Den som går regelbundet i kyrkan numera går en gång i månaden, inte varje söndag. En folkkyrka utan folk och utan gudsfolk - för en sådan kyrka går det inte bra. Kan inte gå bra. Men det fungerar ju. Därför att kyrkan blir en produktionsapparat för ideologi, ja. Fromsinthet i ideologisk tappning, om ni vill. Då behövs inget folk, inget gudsfolk, för det räcker med en produktionsapparat med tillhörande stabsfunktioner. Alla är mottagare för budskap uppifrån, twitter, pressmeddelanden eller predikningar lika. Det gemensamma är att ingen in synlig mening betalar för att nås av detta - till skillnad från en prenumeration.

Församlingsbladet var en trist publikation som gjordes om till Vår kyrka under Margit Strömmerstedts fasta ledning (Ingmar Ström tog emot berömmet för den insatsen, en hållning som Margit aldrig glömde. Alla som arbetade med Ingmar var inte okritiska...) Vår kyrka var en kyrklig veckotidning med innehållslig bredd för att nå många. Den kom över 60 000 men i de kyrkopolitiskt turbulenta åren 1957-58 tappade tidningen. Ingmar Ström förstod inte att det knappast var ett framgångsrecept att skälla på de högkyrkliga och tro att de ändå skulle skaffa prenumerationer. Vår kyrka blev "Deras kyrka". Upplagan hamnade efter ett par decennier på en nivå något över 30 000. Så kom Kyrkans Tidning till. Var låg den högsta upplagesiffran? Jag vet inte, minns inte. Kan det ha varit 53 000? Målet var, tror jag mig minns, över 60 000.

Varför är det viktigt med den gemensamma tidningen? Den signalerar att vi finns, den fungerar som gemensam samtalsöppnare (företag sas stötta fotbollslag för att de anställda skulle vara angelägna att komma till jobbet på måndagen för att tala om matchen!) och bygger en gemensam identitet, den levererar nyheter, den granskar vår kyrkliga apparat journalistiskt och inte bara som kommunikation - om nu några skäl till tidningsutgivning ska anges.

Dagens Seglora kom till som nättidning för att utmana. Hur det gick för detta subsidierade projekt, vet vi nu. Jag kan inte mena något annat än att jag hade några poänger i motionen. Det är dags att ta nya tag i mediafrågorna. Men mycket finns likväl på nätet? Jo, men papperstidningen sägs skola överleva och den ligger på bordet när det är fikapaus. Det gör inte nätet. Tidningens förmåga att provocera - kalla fram röster och få samtal till stånd - finns kvar.

Men vi kanske inte behöver kyrkliga tidningar?

Antje Jackelén publicerar artikeln Ta öppen debatt om vapenexport på Brännpunkt i Svenska Dagbladet, inte Kyrkans Tidning. Vid köksbordet, där jag läser tidningar denna morgon, upprepar jag ett mantra: "Kyrkan har inget ställföreträdande politiskt förnuft". Men jag kan beundra Antje som har sådan kunskap om Krigsmaterielöversynskommitténs frågeställningar även om kan stödja sig på en i fråga tidigare sakkunnig, Anders Wejryd. Men sägs i artikeln något som Stefan Löfven inte visste tidigare?
Antje säger att hon upprepar Svenska kyrkans förväntningar på Krigsmaterielöversynskommitténs (underbara ord!) arbete. Hade vi haft journalister, hade de kunnat gräva fram hur och av vem dessa förväntningar formulerades. Kyrkans Tidning? För det finns en risk att påtryckningsgrupper vill använda Svenska kyrkan för sina syften. Naturligtvis. Belys och berätta, vet jag.