Världen brinner

Vi ska inte ägna oss åt frågan om kafékultur eftersom världen brinner på många håll, förstår jag. Inte heller år styrelseutbildning eller åt den rätt meningslösa sysslan att öva oss att tänka teologi? Eller?

Vad jag egentligen frågar är det enkla: Varför är det kyrkliga livet, som bedrivs som lönearbetare för många, inte professionellt? Var finns förmågan att göra det där som är lite extra och avslöjar en obändig vilja att åstadkomma något? En tanke som plågat den senaste tiden handlar om organisation, den andra om brist på kärlek.

Organisationen först.
Vi får en toppstyrd storhet där en kyrkoherde står högst upp på gödselstan och gal. Under sig har kyrkoherden mellanchefer. Det mer proleta prästerskapet ska alltså fråga om lov och får väldigt litet utrymme för egna aktiviteter. Steget från idé till handling blir långt, så långt att det inte känns riktigt motiverat att driva något. Det är enklare att vänta på instruktioner och utföra det som beordras. Ingen kommer att klaga. Cheferna blir nog nöjda. De slipper besvärande utmaningar. Chefer gillar oftast när folk sitter stilla i båten. Och en så toppstyrd organisation blir ett effektivt medel för att motverka kreativitet. Människors begåvning och behov av engagemang tar andra vägar än in i församlingslivet.

Mellanchefer är nog bra att ha. I organisationer som styrs uppifrån, för då behöver bläckfisken ha många tentakler ute. Men mellanchefer blir ett hinder för en organisation som byggs nerifrån. Om Kyrkan är en organism som just byggs nerifrån, blir mellanchefer en styggelse. All makt till sovjeterna, som det heter.

Kärleken så.
Kärleken kallnar eftersom den kyls av. Nå, den kan kallna av sig själv också, om den inte tillförs energi. Men kylan utifrån är också effektiv. Nu kallnar det långsamt och oftast så att församlingslivet bedrivs som det "alltid" har gjort. Ingen förnyelse men tryggheten i att det är som det var och skall vara. Riktigt så är det dock inte. Några små förändringar görs - och de är alltid arbetsbesparande. Vi gör helt enkelt lite mindre och så lite mindre att det knappast märks - mer än över tid. Det som en gång var 100% blir 63%, om ni förstår hur jag menar. Och 63% är rätt mycket det också. Vi tryggar oss vid det. Jag talar inte medlemstal. Jag talar församlingsliv och ambitioner för församlingslivet.

Det är här kaffemaskinen blir ett gott exempel. Det är alldeles normalt att den stora kaffekonsumenten Svenska kyrkan alls inte hänger med in i kafékulturen. Det är fullständigt självklart att det står en enklare kaffebryggare och lika självklart att församlingshemmet inte byggts om till en social arena utan fungera för programverksamhet, inte som mötesplats, inte som "hem" för församlingens vardagsliv. Jag vet att många församlingshem inte finns så centralt i tillvaron att folk kan slinka in på väg till annat. Men en del gör. Och likväl är det självklart att dessa dyrbara hur inte står öppna och fungerar som mötesplatser. Så långt sträcker sig inte församlingens ambitioner. Hur långt sträcker de sig? Egentligen?

Världen brinner på många håll, sägs det. Brinner Kyrkan? Brinner jag? För vad då, i så fall?
Är inte det en bra fråga, personligt och strukturellt, just en Askonsdag?