Förbindelsen provas

Överste Olofsson ringde mest för att konstatera att det var länge sedan vi talades vid. Som vanligt återkom han skrattande till den omständigheten att överste Salander och han inte uppfattades finnas. "I vårt jobb är det en klar fördel", utbrast han. Jag tog åt mig en del av äran för denna cover-up, förstås.

Han hade faktiskt ett ärende också. Han ville försäkra sig om att det var sant att jag fått utbildning på Ra 200 en gång i tiden. Överste Salander passerade i början av januari på väg från Öland till Göteborg och passade på att övernatta här. Jag insåg att han var på väg till London eftersom han körde en av försvarsmaktens bilar och försökt kombinera julledigheten i Vedborm med ett av de otaliga tjänstebesöken i London och något han skulle göra i Göteborg. Vi kom in på ämnet avlyssning och jag förklarade hur noga det var med signaldisciplin eftersom vi förväntades bli avlyssnade österifrån. Det var lite surrealistiskt redan då att tänka sig att våra försök med Ra 200 skulle följas av sådant intresse. Salander var tydligt imponerad av min ålderstigna utbildning. Jag försökte flika in att jag också hade stiftat bekantskap med Ra 140. När Olofsson nu frågade, kunde jag dessutom bara, med en lite stillsam morrning, bekräfta att när mobiltelefonsystemet slås ut, återstår inget utom signalflaggor.

"Jag har förstått att signalspaningen genom den ryska Östersjöflottans 72:a division med bas i Baltijsk är omfattande", sa jag.
"Jo", sa Olofsson, "nu signalspanas det på en 'kalla kriget-nivå' och nära finska gränsen, i Alakurtti, byggs en signalspaningsanläggning för att inte tala om alla signalspaningsstationer utmed gränsen mot Finland, de baltiska staterna och Polen. I oblast Kaliningrad finns 254:e radiobataljonen och 302:a regementet för elektronisk krigföring."
"Men flyg då?"
"Det finns många känsliga öron över Östersjön", sa Olofsson. "Har du sett en Il-20M eller en Tu-142MZ?"
"Nä", sa jag, "jag är som bekant inte kvar på Öland. Hade jag sett, om jag varit kvar?"
"Det är klassificerad information", fick jag till svar. "Men titta kan du alltid och jag vill minnas att du har en app i din telefon och kan se somlig flygtrafik."
Så är det förstås.
Har inte alla det?
"Och det ryska jaktflyget uppträder bryskt mot vår svenska signalspaning, har jag sett uppgifter om."
"Tala inte om eländet."

Vi fortsatte att i stället tala krisen eller kriget i Ukraina och det märkliga hur lite det kriget i vårt grannskap påverkar oss. 5300 döds sedan april. Kan det ha att göra med att vi nu hålls med fler kommunikatörer i landet är journalister, undrade jag. "Kommunikatörens roll är att tala till oss uppifrån. Journalistens att gräva fram sanningen. Vi blir alltmer utlämnade, som offer i ett spel där sanningen är det första offret." Överste Olofsson sa inte emot.

Tänk att det oroliga kan vara roligt att tala med sina vänner om!
Men hur har det ryktet kunnat uppkomma att mina vänner överstarna Olofsson och Salander inte skulle finnas?

Innan vi la på - hur man nu "lägger på" en mobiltelefon - sa Olofsson:
"Finns det någon uppdatering om biskop Cook? Jag läste om fallet när jag var i Washington och så har jag ju din blogg."
"Nja, uppdateringen är väl närmast att kommittén som uppmanade henne att avgå, spelade teater. Hon kan inte avgå, för nu ska hon in i rättsprocessen, både den vanliga och sedan den kyrkliga. Till skillnad från i Svenska kyrkan kan en präst inte i det läget hoppa av för att slippa den kyrkliga justisen. Bedömningen efter det att anklagelsepunkterna mot henne hopats, är att hon får 20-25 års fängelse. Teaterföreställningen i media om biskop Cook ger nog en föreställning om hur svårt stiftet drabbas av det hela."

Om inte annat ska jag träffa både Olofsson och Salander i Vedborm i midsommar.
Det var enklare förr, när de hade tjänsteärenden i "min" församling. Och enklare innan krisen i Ukraina, ett typexempel på ny rysk krigföring, hybridkrigföringen. Där deltar ryska soldater utan förbandsbeteckning i strider samtidigt som det pågår en desinformationskampanj för att skapa osäkerhet om vad som egentligen sker. Denna typ av krigföring skapar oklarhet för dem som ska fatta beslut och medborgarna orkar inte riktigt bry sig. Så blir det när vi saknar journalister/reportrar. Vi rör oss i en politisk skuggvärld. Och när vi väl förstår vad som hände, är det för sent.