Främlingskap

Jag förmodar att ordet "främlingskap" sammanfattar mångas relation till Svenska kyrkan. Det sägs att Svenska kyrkan står inför den största utmaningen i modern tid, när medlemsantalet minskar och minskningen accelererar. Ingenting talar för att Svenska kyrkan ska kunna hantera den utmaningen, som kanske inte heller är den största. Den största var den som missades. Evangelisationsarbetet under efterkrigstiden. Det var de år Svenska kyrkan tronade på minnen från fornstora dar. Högkyrkliga präster påpekade saken - men de hade inte bara fel. De var fel. Så går det som det går. "I haven icke velat", som det så träffande uttryckts.

Varför kommer inte Svenska kyrkan att kunna hantera utmaningen?
Det kommer helt enkelt inte att finnas tid att göra det. Inte arbetstid, allra minst arbetstid. Men inte heller tid eftersom generationsskiftet tickar på med ett urverks precision.

Antje Jackelén försöker trösta. Biskopar har jobbet att vara professionella optimister. Vi ska inte hänga läpp och inte se prognoserna som självuppfyllande profetior? Går det att sakligt förstå ordens egentliga innebörd? Jag känner närmast främlingskapet. Är det fel att säga att "kyrkan ska vara just kyrka"? Nej, men inför den kyrklighet jag ser uppfattar jag mitt eget främlingskap.

Teologfestival - vem bryr sig? Folk skickas dit därför att det finns pengar att skicka folk för och dagarna kan ses som fortbildning och ske på betald arbetstid. De gamla kyrkodagarna samlade också folk - som reste på egen bekostnad och ledig tid. Jonas Gardell hämtar ytterligare ett pris. Ska jag bry mig? Det är de närmast sörjande som samlas till festival för att vara närmast glada under dagarna. Det behöver vi andra inte ha några synpunkter på men vi behöver inte heller bry oss.

Lika lite som jag bryr mig om en massa andra uppställningar.
Däremot bryr jag mig när jag ser att församlingarna inte tycks orka ta tag i utmaningarna. Det tycks mig uppgivet, så där som det blir när det bara ska hålla min tid ut, som prästen sa några år före pensionen. Det tycks mest vara biskopar som vill sitta länge, inte det gemena prästerskapet. Vad säger det? Att de alienerats i tjänsten? Så vad händer mentalt när Kyrkans Tidning läses idag? Hur många ser sitt eget främlingskap i det kyrkliga bekräftat - och förstärkt?

Jag tänker kanske inte mest på Marie Gustafsons insändare som gisslar Kyrkans Hus och maktkoncentrationen samt efterlyser kyrkopolitiker med mod att kräva en utvärdering och en kvalitetssäkring av kyrkokansliets arbete. Frågan om stiftens och församlingarnas förtroende för kyrkokansliets arbete är allvarlig men jag har läst om SCA där hela företagskulturen måste stöpas om. Ska vi anta att detta inte behövs i Svenska kyrkan - på alla nivåer? Och jag vet egentligen inte vad som händer i Kyrkans Hus med intressekonflikter, omflyttningar av ansvar, kotterier och försök att styra processerna. Kanslier lever lätt sitt eget liv, kanske som ett liv tillsammans med andra kanslier, dvs stiftskanslierna. För skulle vi fråga i församlingarna om deras förtroende för de väl befolkade stiftskanslierna - vad skulle svaras då? Med omdömen som uttrycker främlingskap?

"Det ser", som Samuel Adrian sa, "mörkt ut för vår lutherska kyrka."