Beslutsfattande

Mytbildningen kring hur beslut fattas är omfattande. Det behövs ett klarläggande. Så här går det till.

Många beslut fattar sig själva. Tiden går och eftersom ingen bestämmer något, avgör omständigheterna. Faktum är fullbordat och några alternativa lösningar finns inte. Vi måste fatta det beslut som redan fattat sig självt. Bra eller dåligt? Det kan inte på förhand värderas. Det kan vara bäst som skedde. Det kan också vara ett bevis på en organisation som drabbats av beslutsinfarkt. Så blir det i jag-svaga organisationer.

Andra beslut fattas efter långa debatter där alla kan ha en mening. Särskilt gäller detta de så kallade cykelställsfrågorna. Om cykelställs placering kan alla ha en mening.

En del beslut fattas inom den givna ramen, ett partiprogram, ett stämmobeslut eller ett bekännelseavgörande. Det ska vara förutsägbart och rätt ointressant. Kommer frågan om monarki upp, kan man förvänta sig att republikanska partier röstar emot monarkin - eller försöker krångla sig ur ett avgörande. Detta utkrånglande blir mer intressant. Tala om vapenexport så förstår ni.

På samma sätt i det kyrkliga. Kommer ett beslut upp som innebär en avvikelse från Kyrkans bekännelse - och den är på sitt sätt rätt enkel att förstå utifrån de kontroversfrågor bekännelsen formulerats - krävs ett omfattande arbete, inte minst om frågan berör det ekumeniska. Arbetet att ta sig ur denna knipa är det riktigt intressanta. Uppgiften är inte bara att minimera skadan av ett avgörande utan kanske än mer att dölja att saken gäller något principiellt viktigt, att den alltså hör till det som numera kallas "katolicitetsmarkörerna". Mestadels går arbetet ut på att definiera principfrågor som "ordningsfrågor", och där kan man göra lite hursomhelst, om man är lutheran i vart fall, bara själva "ordning och reda-hållningen" inte störs.

Jag går här inte in på frågan om direkta eller indirekta val. Svenska kyrkan har direkta val på samtliga nivåer. Det gillar Sverigedemokraterna. Det var nämligen deras väg till famgång att bli invalda i kyrkomötet och därmed få en politisk plattform.

Hur fattas beslut?
Kanske av individer, men vi hålls med parlamentarisk demokrati. Vi väljer ledamöter i ett parlament (demokratiskt sammansatt kyrkomöte) och i en parlamentarisk demokrati ger valmanskåren någon ett personligt förtroende att rösta efter bästa förstånd i sakfrågor. "Vi litar på dig!" är det mandat väljarna gett sin representant.

Nu har vi ett helt genomfört politiskt partisystem i landet och i Svenska kyrkan. Partier eller nomineringsgrupper ställer upp i val och får platser efter storlek. Detta slår igenom. Där en persongemenskap väljer efter kompetens och en bolagsstyrelse nogsamt formeras för att många kompetenser ska komplettera varandra efter ett valberedningsarbete, måste beredningen i de högre sfärerna sätta samman den representation de olika partierna eller grupperna beslutat om. Helhetsgreppet kan sällan eller aldrig tas. Det är begripligt. Ett parti eller en grupp värnar sitt självbestämmande. Om detta skapar helhet eller skadar helheten är en underordnad fråga.

I beslutandeförsamlingar arbetar utskott, proportionerligt valda. Där mödas beslutsförslag igenom. Röstar ledamöter individuellt där? Det beror på frågans vikt. Ibland kommer ledamöterna med bundna mandat, så bundna att sakdiskussion är överflödig. Så var det i kyrkomötets särskilda utskott 1979 när, långt om länge och sedan textsjok harvats, en moderat kyrkopolitiker hördes utbrista: "Men vi har ju aldrig diskuterat själva frågan om statskyrka." Det var sant. Det beslutet hade fattat sig självt innan kyrkomötet börjat, det som kallats in för att hantera frågan!

Hur bundna är ledamöterna i övrigt? Det beror på. Vanligtvis har frågor debatterats i gruppen och så reser sig en representant i plenum och kungör var gruppen står. Det behövs inte mycket debatt då utan räcker med markeringar. Det är aldrig tid att låta åsikter verkligen brytas. Ni vet det där med tes-antites-syntes. Här blir det tes. Testuggande.

Somliga grupper har principiellt intagit hållningen att röstningen alltid är fri och ett personligt ansvar.
Sådana grupper skickar inte upp en enda talesperson utan för debatten. Så i kyrkomötet. Det är inte populärt. Minst populärt är det när ledamöter kommer dragande med bibelord och bekännelsecitat för att stödja sin sak. Det är inte säkert att alla i en sådan grupp röstar likadant, men det är i sin ordning att bedömningar skiljer sig åt. Diskussionen i gruppen har mest hamnat i ett konstaterande av olika bedömningar. I principiella frågor där nomineringsgruppen har ett program, kan man utgå från att gruppen agerar värderingsstyrt och därför enigt.

Nu finns 2014 års kyrkomötesprotokoll utlagt på nätet. Läs på. Jag förmodar att de som röstade på Frimodig kyrka ser att de fått mest talartid för sina röster. Och om de inte fått mest talartid har de nog fått de bästa inläggen. Någon som är av annan mening?
 http://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/kyrkomotet-2014.