Sicken fubbik

Det malmöitiskt lätt distanserade uttrycktes fordomdags med den pregnanta formuleringen "sicken fubbik" (på malmöitiska) och så var saken klar. Han fick vara så konstig som han var, mannen i den uppseendeväckande överrocken eller vad det nu kunde vara. Men han fick i alla meningar vara. Det påverkade inte.

Pegidademonstrationen samlade åtta, hette det i Sydsvenskan. Åtta som kom innanför avspärrningarna. Och så var det kanske totalt, sas det ett trettiotal som demonstrerade. Några sjöng psalmer - var det psalmer mot rasism? - och de flesta ropade så högt att galleristen Henrik Rönnquist inte kunde göra sig hörd. Bilderna visade motdemonstranter, bland dem uppenbarligen också muslimer. Om detta är inget att säga. Intresset ljuger inte. Men vi fick inte höra argumenten att det pågår en islamisering att protestera mot. Vi fick alltså inte veta. Vi fattade att Pegidademonstranterna var få men det säger ingenting om deras argument. Och en bestående oklarhet gäller förstås om protester mot islam ska ses som rasism. Kopplingen tycks inte självklar, men är naturligtvis möjlig.

Jag kommer på mig själv med att ogilla alla som tystar. Dingdongande, psalmsjungande och slagord lika. Ta upp argument och pulverisera de argument som inte håller, det är det öppna samhällets metod. Det är en metod där en fubbik kallas fubbik.

Vad är islamisering? Är det Hugo som kom hem från förskolan och med invandrarintonation på svenskan meddelade "fläskkött inte bra"? Och skulle lösningen då vara att som skolbespisningstakten någon gång för 30-40 år sedan se till att det muslimska barnet fick äta köttgryta och sedan sa: "Det var fläskkött, det var väl inte så farligt?". Ungen spydde rakt ut. Klokt barn.

Är det islamisering när Irland har en blasfemilag, som kan innebära att Charlie Hebdos senaste nummer med Muhammedbild är ett lagbrott. "Solklart brott mot lagen" säger Irlands Islamiska utbildnings- och kulturcentrum. Islamisering? Lagen kom till efter Jyllands-Postens karikatyrer för att, sägs det, inte Irlands affärer i arabvärlden ska skadas. Men då är det väl mer pennningbegär än islamisering vi bevittnar?

Det vore inte ointressant att få höra vilken islamisering Pegida-folket i Malmö ser. Såg de många muslimer bland motdemonstranterna och stärkte eller försvagade detta deras mening? Kollade de mediebevakningen och såg att de som intervjuades var motdemonstranter, inte de som hade ett ärende? Vilken slutsats drog de av det? Att de kyrkliga hotats, noterades. Kände Pegida-demonstranterna att dessa hot var deras verk - eller någon annans? Och vad tänker de idag, att åtta vågade sig in i fållan men att andra inte kom in eller vågade sig in när de såg 5000 motdemonstranter. Kan själva antalet verka tystande? Är det i så fall en framgång?

Naturligtvis kan en del ärrade kämpar notera att det är ett meningslöst tilltag att välja demonstrationen som form om man inte är tillräckligt många. Så vilken form väljer demonstranterna nu, om de drivs av en övertygelse?

Nu blev det inga arbetsplatsolyckor och det var väl så kylslaget att prästskjortor och diakonskjortor inte syntes under halsdukar och knäppta jackor. Men hur mycket arbetstid fick präster och diakoner räkna? Eller var deltagande, kyrkoherdens instruktioner till trots, ett frivilligengagemang?

Nå, så har 5000 en måndagskväll visat sig vara goda och solidariska, det är lätt att förstå. Finns det nu någon beredskap i Malmö att ta itu med egenrättfärdigheten som problem? En själavårdsfråga! Och hur många var i gudstjänsten i S:t Petri? En nyfikenhetsfråga!