Så svårt som det är

Jag kan gripas av den stora tröttheten - eller är det det stora vemodet som rullar in? Det händer när jag läser förenklade resonemang, felfrågor som stöts och blöts, pretentiös okunskap som luftas och mer i den stilen. Jag ser det i läggen. Artiklar decennier tillbaka avslöjar människor som vägrar se det de debatterar eller utlägger så svårt som det faktiskt är.

De skyr komplikationerna. Därför tar de sig inte an dem för att o-komplicera dem. Det är annars själva uppgiften. En del frågor är felfrågor och ska avföras, men inte utan att först ha analyserats för somliga frågor kan visa sig vara de väsentliga - fast fördomen dömde dem som något annat.

Till det svåra hör att kliniskt beskriva vad vi är oense om och försöka förstå varför vi är oeniga.
I går funderade jag över den så kallade bibelfrågan.

Det fanns en tid när bibelordet var referens för teologisk debatt i Svenska kyrkan. Man gick till Bibeln för att se hur det förhöll sig. Till det som Bibeln sa fick man så förhålla sig. Jag uppfattar att vi inte är där längre. Nu argumenteras med lämplighet som avgörande kriterium och lämplighet betyder på vanlig svenska relevans. Det är närmast ett kundperspektiv på heligheten. Det får bli som kunden vill ha det. Kunden - inte kungen, inte Kristus Konungen.

Ni kan pröva själva. Hör ni Den Heliga Skrift användas som auktoritet eller är det så, att då ett bibelord anförs - eller för den delen Kyrkans samlade Tradition - så dras omedelbart fram antingen ett annat bibelord eller, vanligare, ett löjlighetsargument konstruerat enligt modellen "men menar du verkligen att...."? Intresset att på djupet komma på vad Kyrkan lärt - alltid, överallt och av alla - är måttligt. Tanken att den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga är ett depositum, just något av Gud själv anförtrott, tycks inte alldeles frekvent.

Jag an exemplifiera. Domprosten GA Danell talade för lärosamtal. Var man oenig om något borde det föras broderliga samtal om läran. Så blev det aldrig. Jag tror inte GA uppfattade detta som något annat än makthavares ovilja att blottställa sig inför de pålästa (och oppositionen är alltid bättre påläst). Tänk om det var värre. Tänk om utgångspunkten inte fanns kvar, dvs tanken att det fanns en gemensam och fattbar bekännelse att tränga in i? Tänk om teologi sågs vara en plocklåda som var och en själv kunde leka med för att göra teologi efter läge?

Detta sagt en morgon när jag funderade över hur svårt det är att låta det vara så svårt som det faktiskt är - och ge sig arbetsuppgifter i våld och ge sig tid till det.