Vackert och värdigt

Jan Schermans ord om den av Aftonbladet producerade mässan bär vi med oss. "Vackert och värdigt". Kanske ska vi också minnas Özz Nujens ord. Han visste berätta om Guds skapelse att den var "hens" och han slutade sin utläggning med ett effektfullt "amen". Endast den i den nya religionen illa bevandrade, kunde få för sig att tänka illa därom. Varför inte förse folket med lite lag? Det har ingen dött av. Eller alla?

Ambassadören läste och stakade sig som vilken kyrkvärd som helst. Bra att det inte var pingstdagens epistel. Då hade hon fått något att stå i, så ambassadör hon är.

Helle Klein gick inte heller av för hackor.
Hon predikade över den enda lästa texten, Salomos Vishet. Då kunde hon påpeka att Salomo nämns i judendom, kristendom och islam. Allt lika och frälsningshistorien vips borta. Det gör ingenting, för den behövs inte. Lagen gäller.
Vår kyrka skulle tydligen bli en mylla för modet och någon, jag fattade inte riktigt vem, kallade oss att stå på livets sida. Jag är älskad och kallad att älska. Jag funderade på den kallelsen. Nådde den mig i moderlivet eller när? Här kan bli problem för den som har anlag att tänka teologiskt. Eller kanske bara tänka och pröva vad orden betyder? Sa Helle ett ord i abortfrågan så där en passant? Eler när kommer annars kallelsen? Jer 1?

Herrens frid var med oss, la jag märke till att kyrkoherden sa. Prästens änglahälsning blev fint inkluderande. Och jag som trodde att präster skulle tala till oss som en ängel från Herren och säga "Herrens frid vare med er!" Men det är nog bara i den tro jag omfattar präster säger så, kan jag tro.

I kärleksreligionen från Paris mötte en stympad mässa. Den la fokus på dem som agerade i koret, spelade Tarzan, som det heter. Inga salutationer, inget Sursum, ingen lovsång "Helig" och ingen trosbekännelse. Församlingspassivt. Men det var vackert och värdigt som det var. Kanske inte så lite synkretistiskt också? Fick jag något ord från Jesus Kristus, Frälsaren? Det gick mig i så fall förbi. Det säger mest något om mig, som fortsatt uppenbarligen mest lyssnar till lagens ord och bävar.

Varför skulle denna mässa i Paris ut till oss andra? Den var till nytta för modet (mod, inte mode à la Paris) och vi skulle inte låta oss tystas, sa pastor Klein före begivenheten.
Özz var nöjd när han fick mothugg av rasister och fundamentalister, för då visste han att han var på rätt väg, sa han. Och Svenska kyrkan i Paris hade tagit initiativet, dvs cellisten och hennes man hade ringt kyrkoherden. Svenska kyrkan skulle vara en samlande kraft och tydligen, förutsatt att jag inte missuppfattat något, samla de goda krafter som finns i världen, för det goda finns i människan.

Aftonbladets båda talespersoner Jannarna Scherman och Helin ville få med sig en känsla respektive bli stärkt i sin egen övertygelse om vad som är rätt. Tja. Det var kanske det som var problemet. Vi var med om en uppställning, manifestation och demonstration för yttrandefrihet, sas det. Och jag som trodde att de kristna söndag förmiddag - på Solens dag - samlas kring sin Frälsare, som kommer till dem i Ord och sakrament. Så fel jag kan ha.

Jag hänger inte med när religion blir inne.  Jag trodde att söndagens gudstjänst inte bara skulle stärka min övertygelse utan min tro - och utmana mig med nya perspektiv. Men så har jag varit med också när religion var ute och kyrkokristendom därtill en hållning som var mer än emotioner. Den var innehåll och intellektuell utmaning. Det var då, min vän, en gång för länge sen.

Skulle någon fråga vad jag tycker om det hela är jag alltså på en nivå helt nöjd. Det hela var vackert och värdigt.
Skulle någon fråga mig om vården av de oroliga kyrkotillhöriga i Paris, säger jag om tilltaget att det hela var idiotiskt.
OM, givet denna förutsättning, kyrkoherden ville vårda sig om de små och oroliga stackarna i församlingen, skulle hon själv predika, förstås. Hon finns på plats för själavård i Paris, därtill avlönad, och till själavård hör predikan. Det var då inte läge att vidga kretsen av lyssnare till Aftonbladets publik och till P1 (vem skulle egentligen haft dagens gudstjänst?). Det var läge att hålla ihop hjorden, de 10-15 som brukar komma på söndagarna.

En sak la jag märke till.
Helle Klein var inte på plats som själasörjare. Hon log inte när hon predikade. Älskade hon inte sina åhörare? Hon demonstrerade och manifesterade bara? Hon lärde, tröstade, förmanade och varnade i vart fall inte med hjälp av Guds Ord, så att människor stärkta kunde gå ut till en ny vecka. Men hon hade ännu en tribun. Det har jag inga synpunkter på. Jag konstaterar fakta.

Minns ni Hjalmar Ekströms ord i ett brev - ja, ni läser väl Nu lever inte mer jag utan Kristus lever i mig (Gaudete 2014). "Ty människans väg till Gud duger alls inte, den har en gång för alla blivit dömd som oframkomlig, emedan den leder åt rakt motsatt håll än det åsyftade, den leder nämligen inte till Gud, utan till människan själv, till egenrättfärdighet och självförtröstan." (s 122-123)
Han är inte så lite aktuell, Hjalmar.

Jag återvänder till Dagens Seglora, den med en sådan myckenhet subsidier försedda. Dagens Seglora levererar inte. När övergår underlåtenheten till oredlighet? Vad ska de tro, som för livets olika orienteringsfaser behöver ett ord från Dagens Seglora och därför glatt sig över att offentliga medel gått till projektet?
Herre, till vem skulle vi gå när Dagens Seglora sviker? Till Kyrkam, Stillsam, Evangeliums bloggsida, Anders Brogrens hemsida, Bloggardag, Svensk Pastoraltidskrift, Kyrka och Folk samt Kyrkans Tidning? Eller till biskop Bonniers blogg?