Kört på många sätt

Om jag läser en bok som försöker förklara sekulariseringen i Europa (främst) och i Nordamerika, och refererar boken, avfärdas informationen. Den har ingen bäring alls på vår fina folkkyrka. Några sidhänvisningar till passager där författaren missuppfattat eller far vilse, fick jag inte. Inte heller någon förklaring till att författaren upprepade gånger nämner Sverige och gör en demografisk analys, likväl beskriver något som saknar relevans för oss. Trots detta fortsatte jag läsa boken. Ja, vad skulle jag göra?

Författaren driver envetet tesen om ett samband mellan familjens och trons ställning, det förklarade jag väl tillräckligt tydligt. I bokens sista kapitel ska hon bli optimistisk. Det är där hon övertygar minst. Visst kan tron förnyas, menar hon, och bli en livskraft när familjen återvinner sin ställning som "naturlig familj", dvs mamma, pappa och barn. Vad som händer i Sverige är hon alarmerande kritisk till. När de offentliga systemen inte visar sig räcka till, finns det inte något nätverk kvar. Vi har blivit egoistiska individualister hela bandet och därför finns inget intresse att - bortom de sociala systemen - ta ansvar för varandra. När de sociala systemen havererar, finns inget kvar. Det blir ett elände. Är det ur detta elände den naturliga familjen återuppstår? Det kan nog författaren tänka sig - för detta måste ske. Menar hon. Därmed kan tron uppfattas vara relevant igen.

Folkkyrkan är körd. Det enda som kan rädda folkkyrkan till nyfödelse är en social katastrof av ett slag vi inte sett på länge. Nog är det lysande utsikter på sitt sätt. Vi får hoppas på den katastrof som visar sig vara en eukatastrof. Det tycks mig dock som en rimlig väg framåt att vi nu funderar på vad som kan göras. Det kommer inte att ske i det stora och rätt tröttkörda kyrkosystemet. Det kan bara ske i andra former- samtidigt som vi alltmer idogt måste samtala om vad som sker i kyrkosystemet. Trosskiftet i Svenska kyrkan Malmö var väl inte att bara gå förbi och de stora satsningarna på de nya heliga värden genom hela kyrkosystemet kan bara en blind missa - klimat och miljö. Saken borde inte förvåna. Varje kyrka har ett budskap - sitt eget eller någon annans - och en kyrka med svag identitet blir inbjudande för sådana som har ett budskap och söker möjligheter att institutionalisera det. Dessvärre har detta varit Svenska kyrkans läge under hela modernitetsfasen (och en fara som följt Kyrkan i långliga tider men med mindre genomslag). Till skillnad från andra uppgörelser i Kyrkans historia, är inte detta en uppgörelse om bekännelseformuleringar där bibelord är argument i motsättningar där ett nytt evangelium ska införas. Nu sker allt mycket mer sublimt. Det gamla hamnar i skuggan, det talar vi inte om. Det nya har lyskraft. Därmed blir det inga uppgörelser och i brist på uppgörelser går tiden och vanan blir normerande makt. Frågor om Sanningen blir irrelevanta.

Är den rimliga analysen att välsignelsen viker eller redan har vikit från Svenska kyrkan? Ja, menar de som lämnar sammanhanget /jag skrev inte "skeppet"/. Nej, svarar väl andra, och fortsätter förvalta det de håller på med utan att förnya det. Krismedvetandet är inte särskilt utvecklat. Grodorna i vattnet vänjer sig gradvis vid värmen. Min fråga blir kanske mest en fråga vilka som har Svenska kyrkan kär därför att de i henne har sett Kristi kyrka i aktion. Finns inte den sortens människor kvar, är det kört för Svenska kyrkan på alla sätt. Men bli inte ledsna. Det kommer att finnas kvar något som kallas "Svenska kyrkan" på samma sätt som något kallas "Svenska kyrkan Malmö". Och i vår tid kan de flesta nöja sig med skenet. Med en kommunikativvänlig transformation kan tillräckligt många medlemmar behållas. Riktigt till vad, är inte så lätt att veta, men något som framstår som relevant och trallvänligt blir det alla gånger.

Hur kan jag säga så? Utifrån insikten att skit flyter. Det har Jan Myrdal påpekat. Skulle Jan narras? Annars kunde jag hänvisa till det reformationsbegrepp som hävdar att reformation är ständig omgörning av kyrkan. Det trodde Luther. Han skulle avvisa en sådan tanke som en transformationslära. Reformation är att Kyrkan alltid måste tillbaka till den apostoliska grundformen.

I kväll får vi väl tala lite om det s k Läget när Frimodig kyrka i Växjö stift har årsmöte.

Skulle jag kanske vid tillfälle koppla på frågan om biskoparna som stolpar runt med sina frågetecken? Jo, det kommer. Men ni får lugna er. Överste Salander och jag tärde råbiff mm i Vedborm. Sådant sitter i länge i en något åldrad mans kropp.